mista

Usch...
Ja, allmänt usch. Min dag var allmänt fin tills för ungefär en halvtimme sedan (bortsett från en mindre dispyt med min tyskalärarinna i morse - inget ovanligt så det drog inte ner mitt humör allt för länge) då allting helt plötsligt föll igen.
Fan.

Pojken, snälla du, varför gör du så här mot mig?
Jag var i och för sig rätt säker på att det skulle ske för eller senare, men ändå. Jag känner mig något hemsk när jag skriver sådana saker, men någonstans så visste jag det ändå. Ja, jag har alltid varit medveten om att min pojkvän brukar knark, och kanske att han gör det till större omfattning än vad som kan accepteras som "fest"-bruk. Men fortfarande.

Om du ändå visste... Om du ändå visste att jag aldrig kan neka dig någonting, men att det inte betyder att vad du gör inte sårar mig. Du vill inte se mig må dåligt. Men tror du att jag vill se dig förstöra dig själv så där?

Ja, jag är hypokritisk. Men vad kan jag göra? Jag vet inte... jag har aldrig sett det som samma sak när han och jag gör det. Mängden är så olika, syftet, den psykologiska aspekten...

Fan ta dig! Det är inte rättvist att du ska lägga sådana beslut på mig, jag kan inte ta dem och det vet du mycket väl!

Han ringde mig på vägen hem och frågade mig om jag tyckte det var okej att han rökte. Vad fan ska jag svara på något sådant? Jag sa att jag inte kan säga åt honom vad han ska göra, att det måste vara hans eget beslut. Men jag kan ärligt talat inte se varför han ska lova mig saker - lova mig saker på eget initiativ också! - om det ändå bara slutar med att han hittar något satans jävla (ursäkta språket, jag är inte på mitt soligaste humör idag) kryphål i det hela.

Jag har ingen aning om vad jag ska göra.

Fan.

Förlåt allihopa, det här är verkligen extremt ostrukturerat, men jag kan knappt se vad jag skriver för att jag grinar så mycket just nu. Förlåt.

Artemis