My love will never die...
Jag lever för att jag älskar. Så enkelt är det.
Utan den kärlek som jag känner för människor i min närhet så skulle jag inte finnas här längre.
Det har varit nära några gånger ja. Jäkligt nära. Men jag är fortfarande här, jag finns, och jag älskar.
Att älska gör ont. Det gör så jävligt ont att för det mesta så vill jag inte ens vara med. Men ändå, jag kan inte förhindra det hela. Jag är en person som älskar helt enkelt.
I morgon så ska jag och M köpa sprit samt blandning inför helgen. En av mina klasskamrater erbjöd mig en 0.9a för en hundring, jag accepterade det och frågade sedan M om hon ville vara med på ett hörn. Det ville hon självklart, M är alltid på sådana saker. Jag vet att jag borde ha dåligt samvete för att jag leder in henne på dåliga spår - men seriöst, jag orkar inte vara moralkärring. Det är var och ens eget beslut hur de vill hamna i helvetet.
Min väg går genom sex, droger och sprit.
Det är i alla fall klassiskt.
Det blir förmodligen fest i helgen, annars så funderar jag på att sticka hem till S igen. Jag var där i helgen och vi hade det mycket trevligt, lämnade dock inte huset på ett dygns tid!
Visst, han gjorde mig illa. Men det kan jag leva med.
Fysisk smärta är förgänglig.
Det här inlägget är lite halvt negativt i tonen, jag märker det och jag ber om ursäkt. Men vad ska man göra, när saker är som de är?
Hoppas ni alla har det bra.
Kram
Utan den kärlek som jag känner för människor i min närhet så skulle jag inte finnas här längre.
Det har varit nära några gånger ja. Jäkligt nära. Men jag är fortfarande här, jag finns, och jag älskar.
Att älska gör ont. Det gör så jävligt ont att för det mesta så vill jag inte ens vara med. Men ändå, jag kan inte förhindra det hela. Jag är en person som älskar helt enkelt.
I morgon så ska jag och M köpa sprit samt blandning inför helgen. En av mina klasskamrater erbjöd mig en 0.9a för en hundring, jag accepterade det och frågade sedan M om hon ville vara med på ett hörn. Det ville hon självklart, M är alltid på sådana saker. Jag vet att jag borde ha dåligt samvete för att jag leder in henne på dåliga spår - men seriöst, jag orkar inte vara moralkärring. Det är var och ens eget beslut hur de vill hamna i helvetet.
Min väg går genom sex, droger och sprit.
Det är i alla fall klassiskt.
Det blir förmodligen fest i helgen, annars så funderar jag på att sticka hem till S igen. Jag var där i helgen och vi hade det mycket trevligt, lämnade dock inte huset på ett dygns tid!
Visst, han gjorde mig illa. Men det kan jag leva med.
Fysisk smärta är förgänglig.
Det här inlägget är lite halvt negativt i tonen, jag märker det och jag ber om ursäkt. Men vad ska man göra, när saker är som de är?
Hoppas ni alla har det bra.
Kram
Planera...
Idag så ska jag förhoppningsvist ut. Från början så var det meningen att vi skulle vara ett helt gäng, men A och J backade ut efter att ha haft ännu ett av sina "seriösa relationssamtal". Suck. Ibland så är det irriterande att få råd av en flicka gällande ämnen som man vet att hon är hopplöst naiv i frågan om. Men vad kan man göra?
Jag har inte fått tag på L1 ännu, som har spriten, men jag hoppas att hon är på att sticka ut i alla fall. Annars så ser det ut som att det blir jag, M och T (som velar lite, men jag ska tjata på honom tills han går med på att följa med oss...) med några sexpack. Vi får väl gå runt i parkerna och på staden antar jag. Min mor tror att jag ska vara hemma hos A och titta på film.
Jag antar att det här är oansvarigt beteende, men jag orkar inte bry mig. Att leva på det här viset - det är vad jag kan. Det är det enda som jag känner mig obesvärad med, det enda som jag inte behöver känna mig obekväm med.
Att leva på gränserna är utmattande, men samtidigt så finns där en säkerhet som inte finns någon annanstans.
Ska även träffa en pojk idag att käka glass med. Han är 22 och sjunger i ett halvkänt band (här i Sverige är de inte så stora, men faktiskt i Tyskland och England...) - alltså så kommer han, om han återkommer här i bloggen, att gå under pseudonymen Rockern. Ärligt talat så ser jag inte vad han ser hos mig. Har hört att han tycker att jag är attraktiv, men varför är en gåta för mig.
Å andra sidan så förstår jag aldrig varför killar finner mig attraktiv. Det kan ju ha något att göra med min kassa självkänsla också ;-)
Om det blir allt för kallt ute och vännerna lämnar mig så kan jag alltid sticka över till hisingen i alla fall. S, en mycket trevlig kille som i vanliga fall huserar i Alingsås, har sagt att jag kan komma och hälsa på honom om jag vill det.
Jag tycker om S. Han har mycket historia, precis som jag, men hittills så har det bara gjort så att vi har fått mer förståelse för varandra. Han säger att han tycker att jag är vacker, med eller utan ärr, och jag vet att han menar det. Han är en fin kille, rätt brysk för det mesta bara...
Ska ringa L1 nu, försöka få tag på henne. Ta hand om er allihopa!
Jag har inte fått tag på L1 ännu, som har spriten, men jag hoppas att hon är på att sticka ut i alla fall. Annars så ser det ut som att det blir jag, M och T (som velar lite, men jag ska tjata på honom tills han går med på att följa med oss...) med några sexpack. Vi får väl gå runt i parkerna och på staden antar jag. Min mor tror att jag ska vara hemma hos A och titta på film.
Jag antar att det här är oansvarigt beteende, men jag orkar inte bry mig. Att leva på det här viset - det är vad jag kan. Det är det enda som jag känner mig obesvärad med, det enda som jag inte behöver känna mig obekväm med.
Att leva på gränserna är utmattande, men samtidigt så finns där en säkerhet som inte finns någon annanstans.
Ska även träffa en pojk idag att käka glass med. Han är 22 och sjunger i ett halvkänt band (här i Sverige är de inte så stora, men faktiskt i Tyskland och England...) - alltså så kommer han, om han återkommer här i bloggen, att gå under pseudonymen Rockern. Ärligt talat så ser jag inte vad han ser hos mig. Har hört att han tycker att jag är attraktiv, men varför är en gåta för mig.
Å andra sidan så förstår jag aldrig varför killar finner mig attraktiv. Det kan ju ha något att göra med min kassa självkänsla också ;-)
Om det blir allt för kallt ute och vännerna lämnar mig så kan jag alltid sticka över till hisingen i alla fall. S, en mycket trevlig kille som i vanliga fall huserar i Alingsås, har sagt att jag kan komma och hälsa på honom om jag vill det.
Jag tycker om S. Han har mycket historia, precis som jag, men hittills så har det bara gjort så att vi har fått mer förståelse för varandra. Han säger att han tycker att jag är vacker, med eller utan ärr, och jag vet att han menar det. Han är en fin kille, rätt brysk för det mesta bara...
Ska ringa L1 nu, försöka få tag på henne. Ta hand om er allihopa!
Upprymd förvirring
Gårdagen gick bra, mycket bra...
Förutom att picknicka med vännerna så var jag även på bio med en söt flicka, K, som jag nyligen blivit bekant med. Vill inte uttala mig allt för mycket om det hela, då jag ärligt talat inte är säker på mig själv ännu, men jag kan säga att jag trivs mycket bra i hennes sällskap och definitivt ser fram mot morgondagen som jag ska tillbringa tillsammans med henne.
Dagen har varit relativt lat, jag har mest tagit det lugnt. Var ute med min kära moder lite tidigare idag och kollade på kläder, men det fanns inte något direkt som jag suktade efter, så plånboken förblev stängd. Förmodligen lika bra...
Har nu dock definitivt bestämt mig - jag behöver en ny klänning!
Vädret är verkligen underbart i Göteborg just nu, man blir upprymd av att bara gå utanför dörren. Det känns som att leva i ett vakuum, som att allt onödigt bara flyter bort när man går längs en gata uppvärmd av solens mjuka strålar tillsammans med människor som man vet tycker om en.
Världen är faktiskt spännande...
Förutom att picknicka med vännerna så var jag även på bio med en söt flicka, K, som jag nyligen blivit bekant med. Vill inte uttala mig allt för mycket om det hela, då jag ärligt talat inte är säker på mig själv ännu, men jag kan säga att jag trivs mycket bra i hennes sällskap och definitivt ser fram mot morgondagen som jag ska tillbringa tillsammans med henne.
Dagen har varit relativt lat, jag har mest tagit det lugnt. Var ute med min kära moder lite tidigare idag och kollade på kläder, men det fanns inte något direkt som jag suktade efter, så plånboken förblev stängd. Förmodligen lika bra...
Har nu dock definitivt bestämt mig - jag behöver en ny klänning!
Vädret är verkligen underbart i Göteborg just nu, man blir upprymd av att bara gå utanför dörren. Det känns som att leva i ett vakuum, som att allt onödigt bara flyter bort när man går längs en gata uppvärmd av solens mjuka strålar tillsammans med människor som man vet tycker om en.
Världen är faktiskt spännande...
Bullbak och brännblåsor
Väcktes idag runt tolv av att A skickade ett sms till mig för att säga god morgon. Jag var då mycket trött - blev sittande framför tv:n igår och tittade på den i ett x antal timmars tid, så ärligt talat vet jag inte riktigt vad klockan var när jag väl gick till sängs. För sent, så mycket kan vi konstatera!
Efter att ha pluggat i någon timme (inte allt för intensivt, jag kunde inte riktigt uppbåda någon entusiasm för att hitta fördelar i renodlad plan respektive marknadsekonomi...) så bestämde jag mig för att baka bullar till morgondagens picknick med vännerna.
Off we go!
Det blev ett par intensiva timmar med bullbak (och brännblåsor, då jag klantigt nog lyckades lägga handen rakt på den glödheta plåten), men att se resultatet fick mig ändå att känna mig lite mallig. 30 stora (nu snackar vi inte bantarbullar direkt...) och gyllenfärgade snurror, som fyllde hela huset med ljuvliga dofter. Vännerna blev mer än bara upprymda över att få höra att de kommer att bjudas på detta, och därför så har min mobil fullkomligt översvämmats av sms i typen "Artemis WE LOVE UUUUU!". Inte alls att stryka mitt ego, nej då :-p
Frågan är ju dock om min kära familj låter allt för många bullar undkomma till morgondagen. Fick ungefär fem minuter efter att jag stuckit hemifrån ett sms från min far där han undrade om han fick ta en bulle, tio minuter senare ett från min käre bror som ville ha två stycken. Min mor har dessutom lite diskret låtit mig veta att hon kräver minst en bulle som fjäsk för att hon eventuellt (dock enbart eventuellt...) ska låta mig beställa den klänning som jag i ett tidigare inlägg suktade efter... Fyra borta där, och sedan får jag väl medge att en var tvungen att smaktestas av mig också. Nåja, varför ska man annars baka så mycket bullar för? ;-)
Det ska bli skönt att träffa vännerna i morgon. Jag känner att jag behöver det - framför allt så måste jag få tacka dem för att de varit så snälla mot mig den senaste tiden. Även om A till exempel enligt utsago ville slå mig för att hon tycker att jag är så korkad ibland, så vet jag att hon accepterar det och finns om jag behöver henne.
T har varit en riktig ängel. Han är väl den av vännerna som har haft mest inblick i hur jag mår, och jag är väl förmodligen den enda som vet om hans problem. Hans konstanta kommentar till allt som hänt har varit att det ordnar sig, och att jag inte behöver må dåligt för det eftersom alla gör idiotiska saker. Det ska bli skönt att få ge T en kram.
Jag sitter och lyssnar på Krypteria just nu, det är positiv lyssning. Sitter dessutom och tänker på två personer rätt intensivt, tänker på hur jag känner för dem och hur fasen jag ska lyckas få någon ordning på allting...
Men jag får säga som textraden: We can make it through the night. För det kan vi.
Ta hand om er allihop!
Efter att ha pluggat i någon timme (inte allt för intensivt, jag kunde inte riktigt uppbåda någon entusiasm för att hitta fördelar i renodlad plan respektive marknadsekonomi...) så bestämde jag mig för att baka bullar till morgondagens picknick med vännerna.
Off we go!
Det blev ett par intensiva timmar med bullbak (och brännblåsor, då jag klantigt nog lyckades lägga handen rakt på den glödheta plåten), men att se resultatet fick mig ändå att känna mig lite mallig. 30 stora (nu snackar vi inte bantarbullar direkt...) och gyllenfärgade snurror, som fyllde hela huset med ljuvliga dofter. Vännerna blev mer än bara upprymda över att få höra att de kommer att bjudas på detta, och därför så har min mobil fullkomligt översvämmats av sms i typen "Artemis WE LOVE UUUUU!". Inte alls att stryka mitt ego, nej då :-p
Frågan är ju dock om min kära familj låter allt för många bullar undkomma till morgondagen. Fick ungefär fem minuter efter att jag stuckit hemifrån ett sms från min far där han undrade om han fick ta en bulle, tio minuter senare ett från min käre bror som ville ha två stycken. Min mor har dessutom lite diskret låtit mig veta att hon kräver minst en bulle som fjäsk för att hon eventuellt (dock enbart eventuellt...) ska låta mig beställa den klänning som jag i ett tidigare inlägg suktade efter... Fyra borta där, och sedan får jag väl medge att en var tvungen att smaktestas av mig också. Nåja, varför ska man annars baka så mycket bullar för? ;-)
Det ska bli skönt att träffa vännerna i morgon. Jag känner att jag behöver det - framför allt så måste jag få tacka dem för att de varit så snälla mot mig den senaste tiden. Även om A till exempel enligt utsago ville slå mig för att hon tycker att jag är så korkad ibland, så vet jag att hon accepterar det och finns om jag behöver henne.
T har varit en riktig ängel. Han är väl den av vännerna som har haft mest inblick i hur jag mår, och jag är väl förmodligen den enda som vet om hans problem. Hans konstanta kommentar till allt som hänt har varit att det ordnar sig, och att jag inte behöver må dåligt för det eftersom alla gör idiotiska saker. Det ska bli skönt att få ge T en kram.
Jag sitter och lyssnar på Krypteria just nu, det är positiv lyssning. Sitter dessutom och tänker på två personer rätt intensivt, tänker på hur jag känner för dem och hur fasen jag ska lyckas få någon ordning på allting...
Men jag får säga som textraden: We can make it through the night. För det kan vi.
Ta hand om er allihop!
Helgens utsvävningar
Tja, ibland så är jag kanske inte det bästa av barn, det är bara att erkänna. I fredags så kom vännerna hem till mig och jag lyckades, på mindre än tre timmar, bryta bägge de löften som jag givit till min mor om att a) inte supa och b) inte strula med T. Helt underbart.
Just nu så är väl huvudet fortfarande inte med helt och hållet, utan jag sitter här och tar det lugnt mest. Har tyvärr bara tre cigg kvar, så måste väl inte till stadens vimmel lite senare om jag inte ska bli helt outhärdlig i morgon. Pratade lite löst med M om detta igår, så hon ska väl ringa mig idag när hon väl vaknat. Måste leta rätt på lite pengar hemma också, suck. För tillfället så går ekonomin definitivt inte ihop.
Ja.... vad kan jag skriva egentligen? Jag skulle vilja skriva djupa tankar om hur man får sitt liv att hänga ihop, men jag tror ärligt talat inte att jag är direkt rätt person för det. Visserligen så mår jag (precis i denna stund, när jag skriver detta) helt hyfsat, men ändå. Jag lever helt enkelt inte på ett sätt som är att rekommendera för den som vill leva hälsosamt och så vidare.
Har dock nästan säkert bestämt mig för att jag ska sluta knarka nu. Jag vet inte... A och L1 är på mig rätt mycket om detta faktum, men jag har svårt att tänka hur jag ska göra. Visst, jag vet att det inte är nyttigt. Att cb egentligen inte får en att känna mer - utan bara får en att känna mindre i vanliga fall. Att det är olagligt och att det dödar hjärnceller. Och en hel rad med andra saker som ingen av dem är särskilt bra.
Men ändå. Det är en svår process för mig - jag får erkänna, jag vacklar. Ibland så känns det helt rätt att följa A's önskan och sluta helt och hållet, men ibland... Ja, relativt ofta så känns det som att det är meningslöst ändå. Att det inte spelar någon roll om jag knarkar eller ej, eftersom jag ändå är misslyckad och inte lyckas med något annat än att leva på samhällets marginaler.
Jag träffade pojken i torsdags och då sa han till mig att han insett att han har problem med det. Det gör ont i mig att höra något sådant - jag vill kunna ta all hans smärta och allt tvång från honom, men jag kan inte. Och ärligt talat, även om jag kunde det, så tror jag inte att jag skulle klara av det utan att helt förgås själv. Fluoxetinet har ökat mitt tvång, så på sista tiden så har jag haft problem med att fungera normalt någon längre stund i sträck. Jag är tacksam för att folk än så länge har tålamod med mig, även om jag håller på att sabba mina betyg helt och hållet. Nåja. Det ordnar sig på något sätt.
Jag hoppas att ni alla har det bra.
Just nu så är väl huvudet fortfarande inte med helt och hållet, utan jag sitter här och tar det lugnt mest. Har tyvärr bara tre cigg kvar, så måste väl inte till stadens vimmel lite senare om jag inte ska bli helt outhärdlig i morgon. Pratade lite löst med M om detta igår, så hon ska väl ringa mig idag när hon väl vaknat. Måste leta rätt på lite pengar hemma också, suck. För tillfället så går ekonomin definitivt inte ihop.
Ja.... vad kan jag skriva egentligen? Jag skulle vilja skriva djupa tankar om hur man får sitt liv att hänga ihop, men jag tror ärligt talat inte att jag är direkt rätt person för det. Visserligen så mår jag (precis i denna stund, när jag skriver detta) helt hyfsat, men ändå. Jag lever helt enkelt inte på ett sätt som är att rekommendera för den som vill leva hälsosamt och så vidare.
Har dock nästan säkert bestämt mig för att jag ska sluta knarka nu. Jag vet inte... A och L1 är på mig rätt mycket om detta faktum, men jag har svårt att tänka hur jag ska göra. Visst, jag vet att det inte är nyttigt. Att cb egentligen inte får en att känna mer - utan bara får en att känna mindre i vanliga fall. Att det är olagligt och att det dödar hjärnceller. Och en hel rad med andra saker som ingen av dem är särskilt bra.
Men ändå. Det är en svår process för mig - jag får erkänna, jag vacklar. Ibland så känns det helt rätt att följa A's önskan och sluta helt och hållet, men ibland... Ja, relativt ofta så känns det som att det är meningslöst ändå. Att det inte spelar någon roll om jag knarkar eller ej, eftersom jag ändå är misslyckad och inte lyckas med något annat än att leva på samhällets marginaler.
Jag träffade pojken i torsdags och då sa han till mig att han insett att han har problem med det. Det gör ont i mig att höra något sådant - jag vill kunna ta all hans smärta och allt tvång från honom, men jag kan inte. Och ärligt talat, även om jag kunde det, så tror jag inte att jag skulle klara av det utan att helt förgås själv. Fluoxetinet har ökat mitt tvång, så på sista tiden så har jag haft problem med att fungera normalt någon längre stund i sträck. Jag är tacksam för att folk än så länge har tålamod med mig, även om jag håller på att sabba mina betyg helt och hållet. Nåja. Det ordnar sig på något sätt.
Jag hoppas att ni alla har det bra.
En tisdag
Nu så sitter jag här framför datorn igen, vi har temavecka i skolan och då min grupps projektarbete avklarades snabbt och smidigt så kom jag hem i riktigt anständig tid (halv två). Mycket trevligt, faktiskt!
Var ju dock givetvis så att spårvagnarna bestämde sig för att allmänt jävlas med mig och resten av världen, så det slutade med att jag bestämde mig för att promenera en bit och ta bussen istället. Lyckades också med konststycket att missa bussen precis - men tur var väl kanske det, för tack vare detta så fick jag en givande konversation med en av mina medmänniskor!
Började lite randomly prata med en kille på busshållplatsen nämligen, och de 20 minuterna var snart väck. Han gick trean på gymnasiet och ville bli modefotograf - jag är sjukt avundsjuk på hans nagellack!
Ja, ibland får jag höra att jag är översocial. Jag tycker om att prata med folk, helt enkelt. Lite pratsjuk, kanske. Men än så länge så har jag faktiskt till större delen mött positiva reaktioner över detta - de flesta blir faktiskt glada över att någon pratar med dem.
Nåja. Jag vet inte riktigt vad mer jag egentligen ska skriva idag - det har varit en riktigt fin dag. Var extremt trött i morse då jag inte fått nog med sömn de senaste dagarna, men det gör egentligen ingenting. Vädret är sagolikt vackert här också, till och med en sådan soffpotatis som jag får faktiskt lust att gå ut... Trevligt :-)
Ha det så bra, allihopa!
Var ju dock givetvis så att spårvagnarna bestämde sig för att allmänt jävlas med mig och resten av världen, så det slutade med att jag bestämde mig för att promenera en bit och ta bussen istället. Lyckades också med konststycket att missa bussen precis - men tur var väl kanske det, för tack vare detta så fick jag en givande konversation med en av mina medmänniskor!
Började lite randomly prata med en kille på busshållplatsen nämligen, och de 20 minuterna var snart väck. Han gick trean på gymnasiet och ville bli modefotograf - jag är sjukt avundsjuk på hans nagellack!
Ja, ibland får jag höra att jag är översocial. Jag tycker om att prata med folk, helt enkelt. Lite pratsjuk, kanske. Men än så länge så har jag faktiskt till större delen mött positiva reaktioner över detta - de flesta blir faktiskt glada över att någon pratar med dem.
Nåja. Jag vet inte riktigt vad mer jag egentligen ska skriva idag - det har varit en riktigt fin dag. Var extremt trött i morse då jag inte fått nog med sömn de senaste dagarna, men det gör egentligen ingenting. Vädret är sagolikt vackert här också, till och med en sådan soffpotatis som jag får faktiskt lust att gå ut... Trevligt :-)
Ha det så bra, allihopa!
Så trött
Så trött just nu.
Jag vet inte vad jag ska göra, och det tar verkligen musten ur mig.
Dagen har ägnats åt att skriva ihop ett skolarbete med A och J. Eller ja, eftermiddagen i alla fall. Förmiddagen spenderade jag mestadels i min säng, kände mig inte motiverad nog att göra mer. Eller tja, jag satt ju och stirrade på min mobiltelefon, men det räknar jag inte riktigt som att göra något.
Till slut så misslyckades jag åter...
Det var inget som jag ville skulle hända. Långt ifrån. Men helt plötsligt fann jag mig sittande där med föremålet i min hand och blod över hela jävla händerna, FAN. Speciellt som jag cirka två minuter senare får ett sms från pojken där han undrar om jag vill ses i morgon. När jag lovat honom att inte göra det mer.
Jag tror inte att han litar på mig. Det gör ont att veta, men jag tror inte att han litar på mitt ord. När jag berättade om det som hände på tisdagen så sa han nästan ingenting, bara att det var okej och att det var för min skull som han ville att jag skulle lova sådana saker. Men fortfarande...
Jag avskyr det. Riktigt, riktigt avskyr det. Kanske blir det bättre i morgon när jag åter får vara nära honom, men just nu så avskyr jag det. Jag är så rädd. Inte bara för att förlora honom för att han säkert har tröttnat på mig - utan för att han själv nämnt att han (åter) glidit in i en dålig period, och det är... jobbigt.
Alla ni som har någon närstående som har det svårt vet att det är lika förjävligt som när man själv har det svårt. När världen känns jobbig för mig samtidigt - då blir det överväldigande.
Ändå skulle jag, om jag kunde, ta på mig all din smärta ifall det betydde att du slapp ha den.
Berättade för A och J idag om mina missöden, det borde jag nog inte ha gjort... Det är svårt att förstå, det vet jag. Ibland så är det lättare att bara låtsas att det inte finns. A blev upprörd, och jag fick bara mer ångest. Fan. Att det ska vara så svårt. Ibland så känner jag att jag behöver prata om det - men den enda som klarar av att prata om det är pojken, och det är inte rätt att han ska behöva bära mina bördor också. Dessutom... Varför måste folk döma så fort? Jag vet att det är ett felaktigt beteende att trängta så efter att skada sig själv, men måste omvärlden döma det så mycket?
För er som undrar - om jag skadar mig (höll på att skriva när, men det verkar lite för dystert, vi håller oss till om istället), så är det inte för att jag vill det själv. Jag vill inte behöva hålla på på det där viset - men jag har ett tvång inom mig, ett tvång som får mig att känna mig spänd och ångestladdad ända tills jag får utlopp för det tvånget.
Under de två senaste åren har tvånget inte varit allt för starkt. Men av någon anledning så har det återkommit nu, främst de två senaste månaderna, och det är riktigt jävla jobbigt, om ni ursäktar språket.
Det är inte världens mest positiva inlägg idag, jag ber om ursäkt för det. Men det är inte riktigt min bästa dag idag. All min kraft går åt att inte fortsätta skära - att dessutom vara positiv, det är lite för mycket att begära just nu... Förlåt.
Jag vet inte vad jag ska göra, och det tar verkligen musten ur mig.
Dagen har ägnats åt att skriva ihop ett skolarbete med A och J. Eller ja, eftermiddagen i alla fall. Förmiddagen spenderade jag mestadels i min säng, kände mig inte motiverad nog att göra mer. Eller tja, jag satt ju och stirrade på min mobiltelefon, men det räknar jag inte riktigt som att göra något.
Till slut så misslyckades jag åter...
Det var inget som jag ville skulle hända. Långt ifrån. Men helt plötsligt fann jag mig sittande där med föremålet i min hand och blod över hela jävla händerna, FAN. Speciellt som jag cirka två minuter senare får ett sms från pojken där han undrar om jag vill ses i morgon. När jag lovat honom att inte göra det mer.
Jag tror inte att han litar på mig. Det gör ont att veta, men jag tror inte att han litar på mitt ord. När jag berättade om det som hände på tisdagen så sa han nästan ingenting, bara att det var okej och att det var för min skull som han ville att jag skulle lova sådana saker. Men fortfarande...
Jag avskyr det. Riktigt, riktigt avskyr det. Kanske blir det bättre i morgon när jag åter får vara nära honom, men just nu så avskyr jag det. Jag är så rädd. Inte bara för att förlora honom för att han säkert har tröttnat på mig - utan för att han själv nämnt att han (åter) glidit in i en dålig period, och det är... jobbigt.
Alla ni som har någon närstående som har det svårt vet att det är lika förjävligt som när man själv har det svårt. När världen känns jobbig för mig samtidigt - då blir det överväldigande.
Ändå skulle jag, om jag kunde, ta på mig all din smärta ifall det betydde att du slapp ha den.
Berättade för A och J idag om mina missöden, det borde jag nog inte ha gjort... Det är svårt att förstå, det vet jag. Ibland så är det lättare att bara låtsas att det inte finns. A blev upprörd, och jag fick bara mer ångest. Fan. Att det ska vara så svårt. Ibland så känner jag att jag behöver prata om det - men den enda som klarar av att prata om det är pojken, och det är inte rätt att han ska behöva bära mina bördor också. Dessutom... Varför måste folk döma så fort? Jag vet att det är ett felaktigt beteende att trängta så efter att skada sig själv, men måste omvärlden döma det så mycket?
För er som undrar - om jag skadar mig (höll på att skriva när, men det verkar lite för dystert, vi håller oss till om istället), så är det inte för att jag vill det själv. Jag vill inte behöva hålla på på det där viset - men jag har ett tvång inom mig, ett tvång som får mig att känna mig spänd och ångestladdad ända tills jag får utlopp för det tvånget.
Under de två senaste åren har tvånget inte varit allt för starkt. Men av någon anledning så har det återkommit nu, främst de två senaste månaderna, och det är riktigt jävla jobbigt, om ni ursäktar språket.
Det är inte världens mest positiva inlägg idag, jag ber om ursäkt för det. Men det är inte riktigt min bästa dag idag. All min kraft går åt att inte fortsätta skära - att dessutom vara positiv, det är lite för mycket att begära just nu... Förlåt.
Mitt horoskop för morgondagen:
Distorted views
Weak, transient effect: This morning fancies and illusions may become more important than reality. With some people this takes the form of simple daydreams, which are not likely to be a problem. After all, daydreaming is quite harmless. This is not a good time to make decisions or to embark upon a course of action that requires clear thinking. Subconscious influences are often very strong during this time, and they can distort your views in just about any area. Old points of view, habits picked up in childhood, prejudices - all can mislead you under this influence. People with an alcohol or drug problem may have difficulty with this influence. It gives everyone a strong desire to leave the real world, which strengthens some people's dependence on drinking or drug taking.
Pojkens horoskop för morgondagen:
Fair weather
There are wounds that do not heal with time. Instead they start hurting again given certain "weather conditions". If this occurs, subconsciously we will withdraw into ourselves in interpersonal situations, or be oversensitive and react in a hurt manner without apparent reason - or we ourselves become particularly hurtful, without actually wanting to. However, if the weather is fair, as it is now, you have the opportunity to bring these painful things to light - preferably during a personal conversation with someone who is close to you. Looking into painful experiences in this way can make you freer in your behavior, your close relationships and your relation with your body. It can also prevent you from hurting others.
Distorted views
Weak, transient effect: This morning fancies and illusions may become more important than reality. With some people this takes the form of simple daydreams, which are not likely to be a problem. After all, daydreaming is quite harmless. This is not a good time to make decisions or to embark upon a course of action that requires clear thinking. Subconscious influences are often very strong during this time, and they can distort your views in just about any area. Old points of view, habits picked up in childhood, prejudices - all can mislead you under this influence. People with an alcohol or drug problem may have difficulty with this influence. It gives everyone a strong desire to leave the real world, which strengthens some people's dependence on drinking or drug taking.
Pojkens horoskop för morgondagen:
Fair weather
There are wounds that do not heal with time. Instead they start hurting again given certain "weather conditions". If this occurs, subconsciously we will withdraw into ourselves in interpersonal situations, or be oversensitive and react in a hurt manner without apparent reason - or we ourselves become particularly hurtful, without actually wanting to. However, if the weather is fair, as it is now, you have the opportunity to bring these painful things to light - preferably during a personal conversation with someone who is close to you. Looking into painful experiences in this way can make you freer in your behavior, your close relationships and your relation with your body. It can also prevent you from hurting others.
Bröllop
Ja, jag har en grej för bröllop rent allmänt. Tror att jag har nämnt det någon gång innan, men om någon skulle ha missat det så beror detta på att jag har en så extremt romantisk syn på kärlek och äktenskapet. Eller ja, kanske inte på själva äktenskapet, men på ritualen som föregår äktenskapet i alla fall.
Om jag själv fick chansen att ingå detta förbund med en person som jag verkligen var helt säker på att jag ville tillbringa resten av mitt liv tillsammans med, så skulle jag inte göra som mina föräldrar och gifta mig på ett registreringskontor. Nej, det känns fel. Jag menar inte att jag skulle vilja ha en jättelik cermoni i stil med "titta på mig, jag äger er så jävla fett" men jag skulle i alla fall vilja ha en cermoni, en vacker cermoni. Jag har nämligen något för cermonier i sig, vet inte riktigt vad det beror på men så är det.
Jaja, kort sagt kan man säga att jag än en gång går mot mitt utseende och har en passion för vad jag anser är en extrem skönhet i klänningsväg - brudklänningen.
Började tänka på allt det här eftersom en gammal vän till mig gav mig en konstig fråga för några timmar sedan. Det fick mig att börja fundera över hur folk ser på mig, och på mitt förhållande med pojken. Det är... konstigt.
Vet att ni förmodligen inte får ut ett skit av det här inlägget, ni får ursäkta. Men jag behövde få skriva av mig lite.
Bilderna kommer från en av mina mappar här på datorn, har för mig att de kommer från en hemsida som heter riversdell brides eller liknande :-) Jag älskar dem, men för den som är intresserad kan jag även nämna att priset per styck ligger mellan 2000-3000... Euro... Så kanske ingenting du köper för skojs skull :-p
Men fina är de allt.
Ha det fint!
Om jag själv fick chansen att ingå detta förbund med en person som jag verkligen var helt säker på att jag ville tillbringa resten av mitt liv tillsammans med, så skulle jag inte göra som mina föräldrar och gifta mig på ett registreringskontor. Nej, det känns fel. Jag menar inte att jag skulle vilja ha en jättelik cermoni i stil med "titta på mig, jag äger er så jävla fett" men jag skulle i alla fall vilja ha en cermoni, en vacker cermoni. Jag har nämligen något för cermonier i sig, vet inte riktigt vad det beror på men så är det.
Jaja, kort sagt kan man säga att jag än en gång går mot mitt utseende och har en passion för vad jag anser är en extrem skönhet i klänningsväg - brudklänningen.
Började tänka på allt det här eftersom en gammal vän till mig gav mig en konstig fråga för några timmar sedan. Det fick mig att börja fundera över hur folk ser på mig, och på mitt förhållande med pojken. Det är... konstigt.
Vet att ni förmodligen inte får ut ett skit av det här inlägget, ni får ursäkta. Men jag behövde få skriva av mig lite.
Bilderna kommer från en av mina mappar här på datorn, har för mig att de kommer från en hemsida som heter riversdell brides eller liknande :-) Jag älskar dem, men för den som är intresserad kan jag även nämna att priset per styck ligger mellan 2000-3000... Euro... Så kanske ingenting du köper för skojs skull :-p
Men fina är de allt.
Ha det fint!
En bättre dag
Idag är en betydligt bättre dag än gårdagen. Jag har inga lektioner, så skulle egentligen ägnat dagen åt att plugga. Dock så blev det så att jag bara pluggade kanske en tiondel av vad jag hade tänkt mig från början...
Igår så ringde pojken mig när han väl blivit sig själv igen. Han ville höra att allt var bra med mig, och tja, det var det ju ärligt talat inte.
(Sedan så råkar det ju vara så att jag mycket, mycket sällan klarar av att erkänna en sådan sak direkt. Det brukar vara mera "Fråga inte." eller liknande svar, alternativt "Du bryr dig inte, så fråga inte." Jag har en tendens att bli betydligt mycket elakare än vad jag brukar vara i ett upprört tillstånd.)
Så vi pratade. Mitt och pojkens förhållande är till en så stor del uppbyggt på att prata, så det var faktiskt väldigt skönt. Vi bestämde dessutom att vi skulle träffas idag för en kort fika på pojkens lunchrast, vilket vi också gjorde.
(Även om pojkens lunchrast råkade bli en lektion som han inte hade någon större lust att gå på, eftersom hans riktiga lunchrast var väldigt kort. Tider är inte pojkens starkaste sida.)
Nu är allt fint. Jag är inte så där överdrivet hyperlycklig som jag kan vara ibland, men jag känner mig stabil och på den gladare sidan. Ärligt talat så föredrar jag att ha det på det här viset jämfört med att vara hyperlycklig - av erfarenhet så vet jag att det är lättare att behålla en positiv livssituation när jag är på det här viset än hyperlycklig. Det blir som att man går mycket ryckigare i humöret, om ni förstår jag menar?
Jag brukar tänka mig mitt humör som ett streck i vågmönster. Om jag är stabil, så är det små vågor som kommer hela tiden. Om jag är mer instabil, så kan vågorna bli större och mer oregelbundna - jag kan må helt okej och vara nöjd med livet, men så helt plötsligt så händer någon liten småsak och sedan mår jag uselt igen. Om jag är riktigt riktigt instabil och försöker ignorera det av någon anledning, undertrycka mina känslor, så kan vågorna samlas till en stor flodvåg som sköljer över mig på ett sätt som jag omöjligtvis kan kontrollera. Förstår ni vad jag menar? Jag hoppas det.
Har även pratat med A idag också, gällande morgondagen. L1 träffade sin langare igår och köpte fyra flaskor vodka, vi tar och tullar på en eller två av dem i morgon då. Pojken, som faktiskt innehar den mogna åldern av 18 vårar (ett osvikligt tecken på vishet, enligt honom. Enligt mig ett osvikligt tecken på att förfallet är nära), har lovat att inhandla några sexpack åt mig också, så att jag ska kunna allmänt sitta och ha något att göra om de får för sig att ha shottävling igen. Av ren princip så deltager jag nämligen inte i sådana aktiviteter - då senaste gången som jag gjorde det, övertalad av L2 som ansåg att jag omöjligtvis kunde vara så lättpåverkad som jag påstod, avslutade kvällen med att spy över hennes badrumsdörr för att sedan däcka i hennes armar. Jag minns kanske 10% av den kvällen. Vad jag däremot minns betydligt bättre är nästa morgon då jag, med väl påbörjad tillnyktring, skulle ta mig från L2's hem ute i bushen hem till pojkens lägenhet ute i den något mer civiliserade vildmarken på andra sidan världen.
Det var INTE så jättekul, kan jag säga. Så nej tack, inget shotande för mig. Jag tar och dricker folköl istället om vännerna kommer på den goda idén att åter tävla, tack så mycket.
(Däremot så lär jag bli packad ändå med tanke på att jag tyvärr har smak för vodka och att jag och J brukar dricka det som vatten på fester. Men det är okej, dagen efter kommer bara att spenderas med älsklingen ändå. Tanken är att jag ska försöka hjälpa honom med hans tyska, vi får se hur det kommer att gå.)
Vad ska ni syssla med i helgen? :-)
Igår så ringde pojken mig när han väl blivit sig själv igen. Han ville höra att allt var bra med mig, och tja, det var det ju ärligt talat inte.
(Sedan så råkar det ju vara så att jag mycket, mycket sällan klarar av att erkänna en sådan sak direkt. Det brukar vara mera "Fråga inte." eller liknande svar, alternativt "Du bryr dig inte, så fråga inte." Jag har en tendens att bli betydligt mycket elakare än vad jag brukar vara i ett upprört tillstånd.)
Så vi pratade. Mitt och pojkens förhållande är till en så stor del uppbyggt på att prata, så det var faktiskt väldigt skönt. Vi bestämde dessutom att vi skulle träffas idag för en kort fika på pojkens lunchrast, vilket vi också gjorde.
(Även om pojkens lunchrast råkade bli en lektion som han inte hade någon större lust att gå på, eftersom hans riktiga lunchrast var väldigt kort. Tider är inte pojkens starkaste sida.)
Nu är allt fint. Jag är inte så där överdrivet hyperlycklig som jag kan vara ibland, men jag känner mig stabil och på den gladare sidan. Ärligt talat så föredrar jag att ha det på det här viset jämfört med att vara hyperlycklig - av erfarenhet så vet jag att det är lättare att behålla en positiv livssituation när jag är på det här viset än hyperlycklig. Det blir som att man går mycket ryckigare i humöret, om ni förstår jag menar?
Jag brukar tänka mig mitt humör som ett streck i vågmönster. Om jag är stabil, så är det små vågor som kommer hela tiden. Om jag är mer instabil, så kan vågorna bli större och mer oregelbundna - jag kan må helt okej och vara nöjd med livet, men så helt plötsligt så händer någon liten småsak och sedan mår jag uselt igen. Om jag är riktigt riktigt instabil och försöker ignorera det av någon anledning, undertrycka mina känslor, så kan vågorna samlas till en stor flodvåg som sköljer över mig på ett sätt som jag omöjligtvis kan kontrollera. Förstår ni vad jag menar? Jag hoppas det.
Har även pratat med A idag också, gällande morgondagen. L1 träffade sin langare igår och köpte fyra flaskor vodka, vi tar och tullar på en eller två av dem i morgon då. Pojken, som faktiskt innehar den mogna åldern av 18 vårar (ett osvikligt tecken på vishet, enligt honom. Enligt mig ett osvikligt tecken på att förfallet är nära), har lovat att inhandla några sexpack åt mig också, så att jag ska kunna allmänt sitta och ha något att göra om de får för sig att ha shottävling igen. Av ren princip så deltager jag nämligen inte i sådana aktiviteter - då senaste gången som jag gjorde det, övertalad av L2 som ansåg att jag omöjligtvis kunde vara så lättpåverkad som jag påstod, avslutade kvällen med att spy över hennes badrumsdörr för att sedan däcka i hennes armar. Jag minns kanske 10% av den kvällen. Vad jag däremot minns betydligt bättre är nästa morgon då jag, med väl påbörjad tillnyktring, skulle ta mig från L2's hem ute i bushen hem till pojkens lägenhet ute i den något mer civiliserade vildmarken på andra sidan världen.
Det var INTE så jättekul, kan jag säga. Så nej tack, inget shotande för mig. Jag tar och dricker folköl istället om vännerna kommer på den goda idén att åter tävla, tack så mycket.
(Däremot så lär jag bli packad ändå med tanke på att jag tyvärr har smak för vodka och att jag och J brukar dricka det som vatten på fester. Men det är okej, dagen efter kommer bara att spenderas med älsklingen ändå. Tanken är att jag ska försöka hjälpa honom med hans tyska, vi får se hur det kommer att gå.)
Vad ska ni syssla med i helgen? :-)
Within me
Something about you that makes me feel bad
I wasn't there when a thin line destroyed your soul
I search every corner there's nowhere to hide how I feel
Ignorance
Sacrifice
Some days it's harder
Let's face it, it's all about me
Deeply into your own
Deep within me
Life's crawling and wasting my days
Another night gone and I know there will be another way
I'm leading myself to be free in this eternal goodbye
Something about you will make me stronger
Now I'm aware when a man falls Rebound,
My fault I search every corner
Just nowhere to hide how I feel
Ignorance
Sacrifice
Some days it's harder
Let's face it, it's all about me
Deeply into your own
Deep within me
Life's crawling and wasting my days
Another night gone and I know there will be another way
I'm leading myself to be free in this eternal goodbye
Goodbye
Goodbye here I wanna be no more lies!
I wasn't there when a thin line destroyed your soul
I search every corner there's nowhere to hide how I feel
Ignorance
Sacrifice
Some days it's harder
Let's face it, it's all about me
Deeply into your own
Deep within me
Life's crawling and wasting my days
Another night gone and I know there will be another way
I'm leading myself to be free in this eternal goodbye
Something about you will make me stronger
Now I'm aware when a man falls Rebound,
My fault I search every corner
Just nowhere to hide how I feel
Ignorance
Sacrifice
Some days it's harder
Let's face it, it's all about me
Deeply into your own
Deep within me
Life's crawling and wasting my days
Another night gone and I know there will be another way
I'm leading myself to be free in this eternal goodbye
Goodbye
Goodbye here I wanna be no more lies!
Gnälliga jag.
Jag sitter här och skriver inlägg efter inlägg, det här blir det tredje på lika många timmar. Genant i det närmaste, men jag har ingen aning om vad jag annars ska göra. Har skrivit klart min bokanalys i engelskan nu, har ringt mor, har till och med gjort Illustrerad Vetenskaps IQ-test för skojs skull. Det var ett bra sätt att fokusera på, jag låg likt senaste gången jag gjorde ett sådant test (det tidigare var dock annorlunda utformat än detta) på 117. Ordkunskapen ligger för tillfället på 122.5. Någon Einstein lär jag väl aldrig bli, men det finns andra saker att värdera här i livet antar jag.
Funderar på att stänga av datorn och gå och krypa ner i sängen istället. Ligga och tycka synd om mig själv, bara allmänt hålla mig undan från världen. Kära ni som läser, ni får verkligen ursäkta att jag är så grinig idag, det kan inte vara vidare kul att läsa. Men ni förstår säkert vad det beror på, jag skrev om det lite tidigare idag.
Fan. Att man måste älska någon som kan skada en så lätt. Som säger sig älska en som man är, men vars standard man aldrig kan nå upp till. Jag avskyr det. Riktigt avskyr det.
Funderar på att stänga av datorn och gå och krypa ner i sängen istället. Ligga och tycka synd om mig själv, bara allmänt hålla mig undan från världen. Kära ni som läser, ni får verkligen ursäkta att jag är så grinig idag, det kan inte vara vidare kul att läsa. Men ni förstår säkert vad det beror på, jag skrev om det lite tidigare idag.
Fan. Att man måste älska någon som kan skada en så lätt. Som säger sig älska en som man är, men vars standard man aldrig kan nå upp till. Jag avskyr det. Riktigt avskyr det.
Vad kan man göra?
Tårarna bara faller på mig just nu. Jag försöker göra de saker som jag ska, skolarbeten, planering. Jag försöker att inte vara så här. Men vad kan jag göra? Varför blir det alltid så här?
Inom mig så antar jag att jag vet att det var fel att övertala min läkare till att låta mig sluta med medicinerna. Visst, det fanns nackdelar med dem också, men med Fluoxetinet så var de inte särskilt farliga och de gjorde mig ändå mer stabil, även om jag inte kunde tänka så då. Jag trodde att det var helt och hållet min egen "förtjänst" att jag mådde bättre och därför så tjatade jag tills de tog bort det. Jag har alltid varit bra på att manipulera folk - men just nu så börjar jag inse att även det har sitt pris... Och nu så får jag betala för att ha gömt mig från mina problem. Får betala för att jag börjat tro på de lögner som jag slagit i folk omkring mig.
Jag skakar. Jag skakar och det finns ingen, ingen som kan komma nära mig när det är så här. Det skulle väl vara pojken då, han har lyckats komma på mig några gånger innan, men han är ju... "okontaktbar", om man säger så. Visst, jag skulle kunna ringa honom, men vad skulle det vara värt? Han skulle svara, han skulle kanske till och med bli orolig. Men vad är det värt? Jag sa själv till honom att jag inte skulle bli sur om han gjorde det. Jag ljuger inte för min pojke. Nej, faktiskt inte. De må kalla min moral alternativ i övriga fall, men just i det fallet så ljuger jag faktiskt inte.
Vad är jag rädd för? Att förlora honom, så klart. Det skulle vara mer än vad jag någonsin klarade av som det är just nu, och det som skrämmer mig är att bara det faktumet skulle kunna få honom att gå om han visste om det. Fan.
Just nu - bara gråt. Jag vill falla tillbaka i självdestruktivt beteende, men jag får inte. Jag lovade honom. Även om han inte kan hålla sina löften till sig själv så måste i alla fall jag hålla mina löften till honom.
Jag vet bara inte något annat sätt att göra det på.
Förlåt mig. Nu kommer jag att vara ett allmänt I-landsbarn med I-landsproblem. Jag vet.
Jag är för fan fortfarande bara ett BARN! Varför, varför måste det vara så här? Inget barn skulle behöva ha det på det här viset, det är fan IDIOTISKT!
Ja, jag vet att det är många som har det värre. Men just nu vill jag bara skrika till och med mer än vad jag brukar vilja - och snart, snart kommer jag inte att kunna hålla det inne längre. Snart kommer jag att bete mig så avskyvärt som jag inte vill bete mig, göra de omkring mig illa. Jag vill det inte. Fan. Varför måste jag vara som jag är?
Det är som det är. Men det hindrar mig inte från att önska att det kunde vara på något annat sätt.
Inom mig så antar jag att jag vet att det var fel att övertala min läkare till att låta mig sluta med medicinerna. Visst, det fanns nackdelar med dem också, men med Fluoxetinet så var de inte särskilt farliga och de gjorde mig ändå mer stabil, även om jag inte kunde tänka så då. Jag trodde att det var helt och hållet min egen "förtjänst" att jag mådde bättre och därför så tjatade jag tills de tog bort det. Jag har alltid varit bra på att manipulera folk - men just nu så börjar jag inse att även det har sitt pris... Och nu så får jag betala för att ha gömt mig från mina problem. Får betala för att jag börjat tro på de lögner som jag slagit i folk omkring mig.
Jag skakar. Jag skakar och det finns ingen, ingen som kan komma nära mig när det är så här. Det skulle väl vara pojken då, han har lyckats komma på mig några gånger innan, men han är ju... "okontaktbar", om man säger så. Visst, jag skulle kunna ringa honom, men vad skulle det vara värt? Han skulle svara, han skulle kanske till och med bli orolig. Men vad är det värt? Jag sa själv till honom att jag inte skulle bli sur om han gjorde det. Jag ljuger inte för min pojke. Nej, faktiskt inte. De må kalla min moral alternativ i övriga fall, men just i det fallet så ljuger jag faktiskt inte.
Vad är jag rädd för? Att förlora honom, så klart. Det skulle vara mer än vad jag någonsin klarade av som det är just nu, och det som skrämmer mig är att bara det faktumet skulle kunna få honom att gå om han visste om det. Fan.
Just nu - bara gråt. Jag vill falla tillbaka i självdestruktivt beteende, men jag får inte. Jag lovade honom. Även om han inte kan hålla sina löften till sig själv så måste i alla fall jag hålla mina löften till honom.
Jag vet bara inte något annat sätt att göra det på.
Förlåt mig. Nu kommer jag att vara ett allmänt I-landsbarn med I-landsproblem. Jag vet.
Jag är för fan fortfarande bara ett BARN! Varför, varför måste det vara så här? Inget barn skulle behöva ha det på det här viset, det är fan IDIOTISKT!
Ja, jag vet att det är många som har det värre. Men just nu vill jag bara skrika till och med mer än vad jag brukar vilja - och snart, snart kommer jag inte att kunna hålla det inne längre. Snart kommer jag att bete mig så avskyvärt som jag inte vill bete mig, göra de omkring mig illa. Jag vill det inte. Fan. Varför måste jag vara som jag är?
Det är som det är. Men det hindrar mig inte från att önska att det kunde vara på något annat sätt.
Jag längtar
Dagen har gått åt att längta efter pojken. Haha, folk som inte känner oss tycker att vår totala tillgivenhet omöjligtvis kan vara riktig, men det är den faktiskt. Varken jag eller pojken tycker nämligen om att gå in för något halvhjärtat och därför så kör vi på för fullt. Ständigt.
Idag så har det varit skola, fick tillbaka matteförhöret samt engelska grammatikprovet. Gick fint på båda (9 av 9 på matten, 74 + 2 av 80 + 4 på engelskan). Jag är nöjd. Har trots allt inte lagt allt för mycket energi på skolan nu på sista tiden - det har varit så mycket annat, kort sagt.
I helgen så ska jag, pojken och vännerna göra något igen. Har ingen aning om var vi ska vara dock, det kan bli ett litet problem. Älsklingen ska lösa antingen på onsdag eller torsdag. L1 ska höra med sin langare om det finns någon chans att få tag på dricka tills fredag.
Ibland undrar jag faktiskt varför vi ändå gör sådana saker. Jag menar, visst, jag vet att det mesta vi gör är accepterat som normalt tonårsbeteende, men ändå!
Jag dricker för att fly. Pojken röker för att fly. J och A dricker för att frigöra sig från sina föräldrar. L1 festar eftersom hon inte känner sig trygg hemma hos någon av sina föräldrar, utan bara tror att de ska börja gnata på henne igen.
Vad är det där för anledningar egentligen? Det är inte ens anledningar, bara förklaringar. Dåliga förklaringar, till och med.
Äsch, jag vet inte.
Idag ska det sökas jobb! Jag har gjort i ordning mitt CV nu, och jag ska börja maila det till lite olika kedjor. Sedan på torsdag så ska jag förmodligen sätta mig med telefonkatalogen under dagen och börja ringa runt. Usch ja. Jag tycker inte om att prata med folk som jag inte känner, men vad ska man göra :-p
Ni får ha det fint, kanske kommer det ett till inlägg idag. Who knows ;-)
Kramar.
Idag så har det varit skola, fick tillbaka matteförhöret samt engelska grammatikprovet. Gick fint på båda (9 av 9 på matten, 74 + 2 av 80 + 4 på engelskan). Jag är nöjd. Har trots allt inte lagt allt för mycket energi på skolan nu på sista tiden - det har varit så mycket annat, kort sagt.
I helgen så ska jag, pojken och vännerna göra något igen. Har ingen aning om var vi ska vara dock, det kan bli ett litet problem. Älsklingen ska lösa antingen på onsdag eller torsdag. L1 ska höra med sin langare om det finns någon chans att få tag på dricka tills fredag.
Ibland undrar jag faktiskt varför vi ändå gör sådana saker. Jag menar, visst, jag vet att det mesta vi gör är accepterat som normalt tonårsbeteende, men ändå!
Jag dricker för att fly. Pojken röker för att fly. J och A dricker för att frigöra sig från sina föräldrar. L1 festar eftersom hon inte känner sig trygg hemma hos någon av sina föräldrar, utan bara tror att de ska börja gnata på henne igen.
Vad är det där för anledningar egentligen? Det är inte ens anledningar, bara förklaringar. Dåliga förklaringar, till och med.
Äsch, jag vet inte.
Idag ska det sökas jobb! Jag har gjort i ordning mitt CV nu, och jag ska börja maila det till lite olika kedjor. Sedan på torsdag så ska jag förmodligen sätta mig med telefonkatalogen under dagen och börja ringa runt. Usch ja. Jag tycker inte om att prata med folk som jag inte känner, men vad ska man göra :-p
Ni får ha det fint, kanske kommer det ett till inlägg idag. Who knows ;-)
Kramar.
Planer för helgen
Det är skönt att det snart är helg igen
Denna helg så är det dock inte något dåligt som jag ska ägna mig åt utan bara fina saker. Visserligen så är det inte att festa som jag har lovat pojken att lägga ner med (han vore kanske inte direkt rätt person att be mig om något sådant) men ändå, för en gångs skull så ska jag ha en riktigt lugn och mysig helg.
Sticker direkt från skolan till pojken i morgon bitti. Jag ska ändå sova där, så vi lär få ett dygn tillsammans i alla fall. Usch som jag saknar honom just nu, trots att det logiskt sett bara är typ 48 timmar sedan vi sågs sist. Mindre än så egentligen, tror jag. Men han är den viktigaste personen i hela mitt liv och jag älskar honom mer än vad jag älskar livet självt. Jag vet att det egentligen inte är socialt accepterat att två unga människor som vi ska leva på det som vi gör, från en dag till den andra med varandra som största stöd medan vi kämpar mot nya och bättre livssituationer. Men ärligt talat så bryr jag mig inte ett skit om det - så länge som något känns så rätt så kan det inte vara fel.
Det blir i alla fall att vara hos pojken från typ fredag em till lördag kväll, och sedan sticka hem igen. Sedan på söndag blir det antingen hemmadag eller så ska jag, J och A arbeta på ett skolprojekt, är inte riktigt säker på hur det blir ännu.
Vad ska ni göra under helgen?
Denna helg så är det dock inte något dåligt som jag ska ägna mig åt utan bara fina saker. Visserligen så är det inte att festa som jag har lovat pojken att lägga ner med (han vore kanske inte direkt rätt person att be mig om något sådant) men ändå, för en gångs skull så ska jag ha en riktigt lugn och mysig helg.
Sticker direkt från skolan till pojken i morgon bitti. Jag ska ändå sova där, så vi lär få ett dygn tillsammans i alla fall. Usch som jag saknar honom just nu, trots att det logiskt sett bara är typ 48 timmar sedan vi sågs sist. Mindre än så egentligen, tror jag. Men han är den viktigaste personen i hela mitt liv och jag älskar honom mer än vad jag älskar livet självt. Jag vet att det egentligen inte är socialt accepterat att två unga människor som vi ska leva på det som vi gör, från en dag till den andra med varandra som största stöd medan vi kämpar mot nya och bättre livssituationer. Men ärligt talat så bryr jag mig inte ett skit om det - så länge som något känns så rätt så kan det inte vara fel.
Det blir i alla fall att vara hos pojken från typ fredag em till lördag kväll, och sedan sticka hem igen. Sedan på söndag blir det antingen hemmadag eller så ska jag, J och A arbeta på ett skolprojekt, är inte riktigt säker på hur det blir ännu.
Vad ska ni göra under helgen?
Att förändras
Jag har varit långsam på att uppdatera, jag vet!
Hemskt ledsen för det som vanligt, men livet har knackat på och krävt uppmärksamhet.
Idag så är det dock lugnt. Inga lektioner, så jag har bara jobbat mig igenom lite skolarbete och allmänt tagit det lugnt. Skönt att inte behöva göra så jättemycket faktiskt - har känt mig lite stressad på sistone. Rent socialt sett så älskar jag det, men jag ignorerar mitt skolarbete mer än vad som förmodligen är nyttigt för mig.
I tisdags så gick jag överhuvudtaget inte till skolan. Jag konstaterade att jag förmodligen skulle få totalt psykbryt om jag var tvungen att åka dit, och alltså så åkte jag till pojken istället. Han hade också problem med verkligheten denna dag, och vi behövde prata.
Fasen, det är märkligt egentligen. Hur vissa dagar kan verka förändra ens liv så totalt.
Tisdagen var en sådan dag. Jag är osäker nu, osäker på hur saker och ting kommer att gå, men samtidigt så är jag glad för att vi gick igenom allt det där. Visst, nu är inte ränderna lika tydligt, vi kan inte följa dem utan att tänka, men samtidigt så har en ny dimension givits till vårt förhållande, och med det min värld. Jag är tacksam för det.
Nu har tiden kommit att ta tag i mitt liv igen. Ljuset återvänder, och med det så ska jag även räta min rygg igen. Min älskling ska inte behöva känna rädsla med att inte veta ifall jag ska finnas med honom eller ej. Nej. Nu ska saker och ting jobbas igenom, även om det kommer vara jobbigt som fan.
Jag har tre mål i olika grader av jobbighet.
Jag ska:
Ha det fint så länge!
Hemskt ledsen för det som vanligt, men livet har knackat på och krävt uppmärksamhet.
Idag så är det dock lugnt. Inga lektioner, så jag har bara jobbat mig igenom lite skolarbete och allmänt tagit det lugnt. Skönt att inte behöva göra så jättemycket faktiskt - har känt mig lite stressad på sistone. Rent socialt sett så älskar jag det, men jag ignorerar mitt skolarbete mer än vad som förmodligen är nyttigt för mig.
I tisdags så gick jag överhuvudtaget inte till skolan. Jag konstaterade att jag förmodligen skulle få totalt psykbryt om jag var tvungen att åka dit, och alltså så åkte jag till pojken istället. Han hade också problem med verkligheten denna dag, och vi behövde prata.
Fasen, det är märkligt egentligen. Hur vissa dagar kan verka förändra ens liv så totalt.
Tisdagen var en sådan dag. Jag är osäker nu, osäker på hur saker och ting kommer att gå, men samtidigt så är jag glad för att vi gick igenom allt det där. Visst, nu är inte ränderna lika tydligt, vi kan inte följa dem utan att tänka, men samtidigt så har en ny dimension givits till vårt förhållande, och med det min värld. Jag är tacksam för det.
Nu har tiden kommit att ta tag i mitt liv igen. Ljuset återvänder, och med det så ska jag även räta min rygg igen. Min älskling ska inte behöva känna rädsla med att inte veta ifall jag ska finnas med honom eller ej. Nej. Nu ska saker och ting jobbas igenom, även om det kommer vara jobbigt som fan.
Jag har tre mål i olika grader av jobbighet.
Jag ska:
- börja springa tre kilometer minst två gånger i veckan för att försöka hjälpa upp min kondition lite. Känner hur min kropp håller på att börja svika mig numera - att inte orka göra det man vill är faktiskt väldigt irriterande, speciellt som kroppen i övrigt inte är särskilt kass :-p Det här kommer att bli jobbigt för jag är verkligen lat, men det är en ren fysisk kamp. Det här kommer jag att kunna klara ganska lätt om jag bara jobbar på.
- ersätta allt mitt godisätande med sockerfritt tuggummi. Jo, det här låter jävligt dumt, jag vet det, men med tanke på hur mycket godis jag äter så är det inte en dum idé. Det här kommer att bli svårare än 1) rent fysiskt eftersom så gott som alla kring mig lever på godis och cola, inte minst pojken då. Har dock beslutat att jag är tillåten att dricka läsk fortfarande, trots att det är lika onyttigt, eftersom pojken annars kommer att börja oroa sig för att jag bantar eller något sådant, och i och med att han är en sådan sötnos så fortsätter han att påstå att han älskar min kropp som den är. Det här kommer jag också att klara, även om det kanske gör mig grinig i några dagars tid.
- helt upphöra med mina självdestruktiva beteenden. Det här är det som kommer bli svårast, men så har jag också lovat min pojke att göra det. Detta var en av de saker som vi talade om i tisdags, och då lovade jag min älskling rent ur hjärtat att om det är vad som krävs, så ska jag sluta med alla de beteenden som främst syftar till att skada mig själv. Det här kommer att bli verkligen jävla skitjobbigt - jag är faktiskt lite rädd för det. Men jag kommer att anstränga mig allt jag kan, för det här är en viktig del i min strävan att förändras, att bli den som jag vill bli istället för att vara den som jag är bara för att jag är för lat för annat. Så fort som det känns jobbigt så tänker jag bara på pojken. Han är värd allt.
Ha det fint så länge!
Fjortisfasoner
Jag har tråkigt ;-)
Senaste person som....
Sov i din säng? Pojken.
Såg dig gråta? Pojken.
Fick dig att gråta? Pojken.
Du fick att gråta? Pojken. Men det var verkligen inte meningen.
Du pussade? L1, precis innan hon stack idag :-) Söt flicka.
Du slog? J, bitchslapade honom idag efter att han gjort narr av det faktum att jag har lite svårigheter med att sitta på skolans hårda stolar efter helgens... aktiviteter >_<'
Du gick på bio med? En jävla massa folk! Vet att A och J var med i alla fall.
Du gick på stan med? L1 ^ ^ Det var trevligt ;-)
Skickade ett e-mail till dig? Damen som bekräftade min språkresa i sommar!
Senaste...
Låt du hörde? Lars Winnerbäck - Solen i ögonen
Film du såg? Office Work
Mat du åt? En baguette med rostbiff och potatissallad för 31 kronor, mums!
Drog du använde? Cannabis
Cigarett du rökte? Marlboro
Alkohol du drack? Maribo öl i söndags morse
Godis du åt? Choklad <3
Senaste person som....
Sov i din säng? Pojken.
Såg dig gråta? Pojken.
Fick dig att gråta? Pojken.
Du fick att gråta? Pojken. Men det var verkligen inte meningen.
Du pussade? L1, precis innan hon stack idag :-) Söt flicka.
Du slog? J, bitchslapade honom idag efter att han gjort narr av det faktum att jag har lite svårigheter med att sitta på skolans hårda stolar efter helgens... aktiviteter >_<'
Du gick på bio med? En jävla massa folk! Vet att A och J var med i alla fall.
Du gick på stan med? L1 ^ ^ Det var trevligt ;-)
Skickade ett e-mail till dig? Damen som bekräftade min språkresa i sommar!
Senaste...
Låt du hörde? Lars Winnerbäck - Solen i ögonen
Film du såg? Office Work
Mat du åt? En baguette med rostbiff och potatissallad för 31 kronor, mums!
Drog du använde? Cannabis
Cigarett du rökte? Marlboro
Alkohol du drack? Maribo öl i söndags morse
Godis du åt? Choklad <3
Tro
Vad är tro? Alltså, tro av det slaget att man tror på att vissa saker är ovan vår förmåga som människor att påverka, men ändå kontrolleras av något/någon?
Är det religion? Är det kärlek? Går tro som begrepp över huvud taget att definiera?
Jag kan inte svara på detta, lika lite som någon kan. Men jag har förstås mina teorier, som jag delar med mig av.
Jag tror att tro är något som vi alla äger, oavsett om vi tror på en gud eller ej. Alltså har tro i mitt huvud inte att göra med religion - det kanske dock beror på att jag personligen är relativt strikt agnostiker. Jag respekterar att det finns folk som vill organisera sin tro genom religionen, men jag är inte en av dem.
Att det skulle vara kärlek, det har jag lättare att tro på. Men då tror jag också (blev många tro här, hehe) å andra sidan på att livet själv är kärlek. Ja, det låter corny som fan, men det är sant. För visst, livet i sig är en organism, men vad är det som får oss att vilja leva vidare? Vad är det som får oss att fortsätta kampen för överlevnad?
Kärlek. Så mycket skulle kunna lösas med hjälp av lite mer kärlek. Men tyvärr är kärlek en gåva vi inte skänker utan restriktioner - allt för tidigt så blir ju vi alla medvetna om att det är en känsla med mörker.
Frågan är om vi inte borde försöka våga ändå. För ju mer kärlek runt omkring oss, dessto mindre blir fallet när en kärlek spricker.
Kanske kan jag bara skriva sånt här eftersom jag är en lyckligt lottad person. Visst, mitt liv är långt från perfekt, jag kämpar med mina demoner var dag, men jag är ändå lyckligt lottad. Jag är glad att jag lever, för jag har turen att ha en familj som älskar mig, vänner som älskar mig och en pojke som älskar mig. Och jag har möjligheten att älska alla dessa människor tillbaka. Det, om något, får mig att tro.
Ja ja.
Puss och hej för stunden!
Är det religion? Är det kärlek? Går tro som begrepp över huvud taget att definiera?
Jag kan inte svara på detta, lika lite som någon kan. Men jag har förstås mina teorier, som jag delar med mig av.
Jag tror att tro är något som vi alla äger, oavsett om vi tror på en gud eller ej. Alltså har tro i mitt huvud inte att göra med religion - det kanske dock beror på att jag personligen är relativt strikt agnostiker. Jag respekterar att det finns folk som vill organisera sin tro genom religionen, men jag är inte en av dem.
Att det skulle vara kärlek, det har jag lättare att tro på. Men då tror jag också (blev många tro här, hehe) å andra sidan på att livet själv är kärlek. Ja, det låter corny som fan, men det är sant. För visst, livet i sig är en organism, men vad är det som får oss att vilja leva vidare? Vad är det som får oss att fortsätta kampen för överlevnad?
Kärlek. Så mycket skulle kunna lösas med hjälp av lite mer kärlek. Men tyvärr är kärlek en gåva vi inte skänker utan restriktioner - allt för tidigt så blir ju vi alla medvetna om att det är en känsla med mörker.
Frågan är om vi inte borde försöka våga ändå. För ju mer kärlek runt omkring oss, dessto mindre blir fallet när en kärlek spricker.
Kanske kan jag bara skriva sånt här eftersom jag är en lyckligt lottad person. Visst, mitt liv är långt från perfekt, jag kämpar med mina demoner var dag, men jag är ändå lyckligt lottad. Jag är glad att jag lever, för jag har turen att ha en familj som älskar mig, vänner som älskar mig och en pojke som älskar mig. Och jag har möjligheten att älska alla dessa människor tillbaka. Det, om något, får mig att tro.
Ja ja.
Puss och hej för stunden!
>
En vacker låt
En vacker låt
Måndagsdepressionen
Jävlar. Det blev måndag. Igen. Fan.
Jag och pojken kan omöjligtvis vara de enda som avskyr måndagar på detta vis. Vad beror det egentligen på? Är det för att vi är oansvariga barn som dricker för mycket under helgen och därför straffas efteråt med att må så här? Usch ja.
Idag så är jag nästan ovanligt bitter. Har varit en massa tjat om de individuella valen i skolan nu på sista tiden och ungjävlarna tycks inte kunna acceptera att det inte är ett val som kommer att påverka resten av deras liv. Jag bryr mig inte ett skit om vad andra väljer, själv har jag till största del bara flumkurser ändå eftersom jag är allmänt ointresserad av skolan för tillfället. Bryr mig inte.
Helgens händelser börjar komma tillbaka till mig nu - inte minnet av de (så full var jag, för första gången på länge, faktiskt inte) men rent mentalt. Det blev vilt, även om grillandet i snön gick lite åt helvete. Det slutade med att vi gick hem till pojken istället, var där. Fan. En person som jag har mycket litet annat än förakt till övers för lyckades bjuda in sig själv, hade inte pojken varit med hade jag förmodligen tappat kontrollen helt. Den personen har gjort mitt liv så betydligt mer komplicerat än vad det behöver vara tidigare och därmed så är jag inte särskilt förtjust i honom. Bör väl kanske hitta på ett prefix till honom också, med tanke på att han då han rör sig rätt så mycket i samma kretsar som jag förmodligen figurerar ganska ofta i mitt liv, men jag känner inte riktigt energin för det idag. Är för sur, helt enkelt. Hehe, I-landsproblem kanske, men för mig så är det ett sätt att hålla ångesten borta. Jag måste helt enkelt välja mellan att vara bitter och att få panik och allmänt freaka ut, och hur kul är det, på en skala?
Jaja.
Helgen i alla fall.
Närvarande var jag, pojken, L1, A, J samt denna idiot då, som jag inte är förtjust i. Jag och pojken började vår kväll (halv fyra på lördag eftermiddag) med att fylla hans fickplunta med tequila och allmänt klunka i oss större delen av den på vägen in till staden där vi skulle träffa de andra. Behövde det - vi var bägge lite ur fas efter en sak som pojken berättat för mig. Jag var (och är) tacksam för att han berättade för mig, men det fick mig att må skit. Får mig fortfarande att må skit, för att vara ärlig. Men i lördags hade jag sprit, vännerna och pojken att distrahera mig med. Äh.
Vi stack in till staden, köpte lite saker, mötte de andra och drog tillbaka ut till där pojken bor. Stack upp på berget där vi skulle grilla, men då snöade det som fan så efter ett tag fick vi gå hem till pojken istället. Jag, då lite smålullig kanske, ställde mig och började steka kycklingkorv då pojken påpekade att han var hungrig, och det slutade med att vi satt och käkade korv som fan. Gôtt till och med, jag brukar inte gilla korv men detta var helt okej.
Sedan kom någon på att det skulle shottävlas. Efter det så gick det bara utåt. Jag kan lista lite saker som hände under kvällen.
Snart kommer ett filosofiskt inlägg igen. Var bara tvungen att skriva av mig lite.
Måndagsdepression.
Jag och pojken kan omöjligtvis vara de enda som avskyr måndagar på detta vis. Vad beror det egentligen på? Är det för att vi är oansvariga barn som dricker för mycket under helgen och därför straffas efteråt med att må så här? Usch ja.
Idag så är jag nästan ovanligt bitter. Har varit en massa tjat om de individuella valen i skolan nu på sista tiden och ungjävlarna tycks inte kunna acceptera att det inte är ett val som kommer att påverka resten av deras liv. Jag bryr mig inte ett skit om vad andra väljer, själv har jag till största del bara flumkurser ändå eftersom jag är allmänt ointresserad av skolan för tillfället. Bryr mig inte.
Helgens händelser börjar komma tillbaka till mig nu - inte minnet av de (så full var jag, för första gången på länge, faktiskt inte) men rent mentalt. Det blev vilt, även om grillandet i snön gick lite åt helvete. Det slutade med att vi gick hem till pojken istället, var där. Fan. En person som jag har mycket litet annat än förakt till övers för lyckades bjuda in sig själv, hade inte pojken varit med hade jag förmodligen tappat kontrollen helt. Den personen har gjort mitt liv så betydligt mer komplicerat än vad det behöver vara tidigare och därmed så är jag inte särskilt förtjust i honom. Bör väl kanske hitta på ett prefix till honom också, med tanke på att han då han rör sig rätt så mycket i samma kretsar som jag förmodligen figurerar ganska ofta i mitt liv, men jag känner inte riktigt energin för det idag. Är för sur, helt enkelt. Hehe, I-landsproblem kanske, men för mig så är det ett sätt att hålla ångesten borta. Jag måste helt enkelt välja mellan att vara bitter och att få panik och allmänt freaka ut, och hur kul är det, på en skala?
Jaja.
Helgen i alla fall.
Närvarande var jag, pojken, L1, A, J samt denna idiot då, som jag inte är förtjust i. Jag och pojken började vår kväll (halv fyra på lördag eftermiddag) med att fylla hans fickplunta med tequila och allmänt klunka i oss större delen av den på vägen in till staden där vi skulle träffa de andra. Behövde det - vi var bägge lite ur fas efter en sak som pojken berättat för mig. Jag var (och är) tacksam för att han berättade för mig, men det fick mig att må skit. Får mig fortfarande att må skit, för att vara ärlig. Men i lördags hade jag sprit, vännerna och pojken att distrahera mig med. Äh.
Vi stack in till staden, köpte lite saker, mötte de andra och drog tillbaka ut till där pojken bor. Stack upp på berget där vi skulle grilla, men då snöade det som fan så efter ett tag fick vi gå hem till pojken istället. Jag, då lite smålullig kanske, ställde mig och började steka kycklingkorv då pojken påpekade att han var hungrig, och det slutade med att vi satt och käkade korv som fan. Gôtt till och med, jag brukar inte gilla korv men detta var helt okej.
Sedan kom någon på att det skulle shottävlas. Efter det så gick det bara utåt. Jag kan lista lite saker som hände under kvällen.
- A spiller ut vodka över bordet när hon, lite ostadig på handen, ska hälla mer i J's glas. Vi alla skriker förstås åt henne, så A bestämmer sig för att ta reda på spriten och sätter sig och börjar slicka köksbordet. Efter en liten stund (dvs några sekunder) så följer L1 hennes exempel. Spritkiveriet slutar med att de börjar strula till allmän förtjusning för oss andra.
- Jag lyckas övertala pojken till att följa med mig in på hans rum för att vi skulle gosa lite. Han nekartill att ta mig så tidigt på kvällen, i och med att de andra ärdär och att han vill vara en god värd. Dock går han med på att jag får suga av honom, vilket jag också börjar göra. Då smäller dörren upp och in faller A, som enligt egen utsago 'föll på dörrhandtaget'. Vi bryr oss inte, jag reser mig bara och går och stänger dörren igen (samt låser) och är sedan så duktig så jag får pojken att överge sina tidigare principer och knulla mig.
- Vi kommer ut efter ett tag, då sitter A och sover i J's knä, mycket gulligt. Om man bortser från att L1 samtidigt håller på att suga på J's bröstvårtor och att han till tack rycker henne i håret och säger åt henne att hon aldrig kommer att lyckas få komma längre än till strul med en tjej om hon inte fortsätter öva så fort som hon för ett ögonblick slutar.
- Jag, pojken och L1 står ute på balkongen och för djupa samtal om L1's bögkompis som är den enda som bröstknullat henne och som hon nu lyckats förälska sig i. Slutar med att L1 kommer med det fina uttalandet: "Mista, om jag hade varit kille eller lesbisk, jag hade tagit dig först av alla. Du har de finaste brösten jag någonsin har sett." (tackar tackar, säger jag bara! speciellt som hon höll fast vid detta uttalande senare, vid nyktert tillstånd)
- Idioten har försvunnit, klockan är sent. A och J ligger i sängen och kramas, som det alltid slutar med att de gör när vi dricker tillsammans. L1 sitter och tittar lugnt på mig och pojken som ligger halvklädda på golvet och strular mycket vilt.
"Ni kan ha sex om ni vill" säger hon stillsamt. "Jag bryr mig inte om det."
"Men L1" säger jag, "Det vore väl inte så jättesnällt? Då blir du ju alldeles utanför..."
"Nädå" säger hon. "Det går bra, seriöst."
"Du kan få vara med om du vill" erbjuder jag (är lite småkåt på L1, hon vet det men vi har aldrig gjort mer än att kyssas och jag vill inte göra mer såvida inte antingen pojken är med eller om det skulle ta slut mellan mig och pojken och jag var råpackad).
"Neeej" svarar hon glatt. "Jag tittar hellre på, det gör mig kåt som fan så ta och sug av honom nu!"
(Jag följer givetvis hennes order. Första orden som A skriker till mig nästa morgon när hon ringer är "DET ÄR INTE OKEJ, ARTEMIS (Här säger hon mitt riktiga namn, som för att bevisa allvaret i det som hon sagt)! DET ÄR INTE OKEJ!"
Snart kommer ett filosofiskt inlägg igen. Var bara tvungen att skriva av mig lite.
Måndagsdepression.
Varför jag då och då anses vara galen (egotripp)
L1 skickade mig ett litet formulär som skulle säga henne lite om min karaktär rent allmänt, hon påstod att resultatet av det var till och med mer skrämmande än vad hon hade trott att det skulle vara xD Jag är god nog och delar med mig av det fina formuläret till er då, med mina svar (dock censurerade så att ställena där jag från början skrev personers namn är ersatta med deras prefix). Ja, det här är löjligt, men jag är uttråkad. Så, här har ni vad er typiska 17-åring tycker!
(L1 påstod förstås att jag var störd. Men hon är lite speciell också.)
Är du religiös? Nej. Inte det minsta.
Vad anser du om barn? Jag tycker inte om barn i allmänhet.
Vad anser du om homosexualitet? Det är upp till var och en, jag lägger mig väl fan inte i om någon vill slicka fitta eller ej, det är inte mitt problem?
Vad anser du om civil olydnad? Möjlig aktionsväg. Dock enbart då inget bättre alternativ finns.
Har du (sätt kryss i rutan)
kysst någon [x]
hånglat med någon [x]
hånglat med någon av samma kön [x]
haft oralsex [x]
haft analsex [ ]
haft vaginalt sex [x]
druckit alkohol [x]
brukat droger [x]
Känner du ånger om du har uppfört dig på ett sätt som du vet är 'fel'? Beror på omständigheterna.
Skulle du, för rätt pris, kunna mörda? Beror på omständigheterna.
Hur definierar du moral? Det är upp till var och en hur man vill definiera moral. Min definition är relativt lössläppt.
Älskar du någon? Ja då.
Skulle du kunna sälja dig själv? För rätt pris? Seriöst, (L1), det där är bara en dum fråga.
Skulle du kunna sälja någon annan? Nej du, det verkar väl lite elakt va?
Vet din partner allt om dig? Vettefan. Skulle inte tro det. Du vet ju att jag inte vet allt om mig själv, vore väl lite konstigt om (pojken) visste det?
Skulle du kunna ge oralsex åt någon av dina vänner mot betalning? Klart som fan! För rätt pris i alla fall. Jag har fått höra att jag är bra på det också (L1), om du nu skulle vara intresserad...
Sist men inte minst; bettänk följande scenario noga. Din bästa vän ringer dig mitt i natten och berättar att han har mördat en kvinna och att han inte vet vad han ska göra nu. Han ber om din hjälp. Vad gör du? Jag åker dit och hjälper honom att begrava kroppen.
(L1 påstod förstås att jag var störd. Men hon är lite speciell också.)
Är du religiös? Nej. Inte det minsta.
Vad anser du om barn? Jag tycker inte om barn i allmänhet.
Vad anser du om homosexualitet? Det är upp till var och en, jag lägger mig väl fan inte i om någon vill slicka fitta eller ej, det är inte mitt problem?
Vad anser du om civil olydnad? Möjlig aktionsväg. Dock enbart då inget bättre alternativ finns.
Har du (sätt kryss i rutan)
kysst någon [x]
hånglat med någon [x]
hånglat med någon av samma kön [x]
haft oralsex [x]
haft analsex [ ]
haft vaginalt sex [x]
druckit alkohol [x]
brukat droger [x]
Känner du ånger om du har uppfört dig på ett sätt som du vet är 'fel'? Beror på omständigheterna.
Skulle du, för rätt pris, kunna mörda? Beror på omständigheterna.
Hur definierar du moral? Det är upp till var och en hur man vill definiera moral. Min definition är relativt lössläppt.
Älskar du någon? Ja då.
Skulle du kunna sälja dig själv? För rätt pris? Seriöst, (L1), det där är bara en dum fråga.
Skulle du kunna sälja någon annan? Nej du, det verkar väl lite elakt va?
Vet din partner allt om dig? Vettefan. Skulle inte tro det. Du vet ju att jag inte vet allt om mig själv, vore väl lite konstigt om (pojken) visste det?
Skulle du kunna ge oralsex åt någon av dina vänner mot betalning? Klart som fan! För rätt pris i alla fall. Jag har fått höra att jag är bra på det också (L1), om du nu skulle vara intresserad...
Sist men inte minst; bettänk följande scenario noga. Din bästa vän ringer dig mitt i natten och berättar att han har mördat en kvinna och att han inte vet vad han ska göra nu. Han ber om din hjälp. Vad gör du? Jag åker dit och hjälper honom att begrava kroppen.
Jag förstår verkligen inte vad det var som kunde anses stört i det där, men okej... :p Ibland så gör man nog bäst i att inte fråga.
Helgplaner
I helgen så lär jag vara borta härifrån igen. Duktigt nog.
Planen är att möta upp med några vänner, nämligen A, L1, L2, J, eventuellt T och sist men inte minst pojken min, i stadens vimmel och sedan åka ut till obygden där pojken bor. Upp på ett berg, tända engångsgrillarna (som då ska ha införskaffats - jag tror att det kommer att sluta med att A får köpa dem, hon är den enda som har pengar så här dags i månaden) och sedan grilla vad fan det nu blir som A lyckas befria från sina föräldrars affär. Skit i att det är snö och minst fem grader kallt - varma kläder gör mer än vad man kanske kan tro (åtminstone hoppas jag så.)
(Om inte annat så värmer ju spriten, får minnas det)
Ska sova hos pojken sedan, ska bli så gôtt att det inte är sant. Vännerna mina brukar påstå att jag är nymfoman, men sanningen är bara den att jag råkar uppskatta inte bara min pojkes mentala kvalitéer utan även hans... ja, mer fysiska skickligheter. Kort sagt, i helgen ska jag få kuk igen och det ska bli gôtt som fan!
(Hehe, så grovt det låter. Nu borde jag förmodligen rodna som den skolflicka jag är och allmänt skämmas över mitt beteende. Fan också att det beteendet inte känns riktigt naturligt för mig. Nåja, vad kan man göra.)
Var på hälsosamtal hos skolsköterskan idag också, blev nästan lite komiskt där ett tag.
"Så du röker inte, snusar inte och har aldrig prövat droger?" - "Nej, skulle aldrig drömma om det"
"Men dricker gör du väl? Några gånger om året?" - "Tihi... (kvinnligt fnitter, var det där) Jo, det gör jag väl någon gång då och då..."
"Vad dricker du helst då? Starksprit?" - "Neeej... alltså, jag är sjukt lättpåverkad, jag dricker typ bara cider och blir jättefnissig på det!"
Och allt detta under allmänt uppspärrande av ögonen till bambiliga och blygt leende. Vad gör man egentligen inte för att få en fläckfri journal?
Min journal hos um ser förmodligen värre ut, trots att jag har modifierat den lite också. Kunde inte nämna vissa rent medicinska aspekter eftersom hon då skulle sätta dem i koppling med mitt psyke och säga 'nej lilla flicka, jag kan inte ge dig ditt recept, hemskt ledsen'. Nåja, får hoppas att jag inte dör av det i alla fall, inte inom tre månader i alla fall. Om sedan mitt blodtryck skulle höjas dramatiskt så kan jag råka nämna de medicinska aspekterna då.
Och nej, jag bryr mig inte överdrivet om min hälsa. Alltså bryr jag mig inte heller om ifall mina journaler är lite mixade med - något kul måste man allt få ha!
Blir eventuellt ett till inlägg senare ikväll. Jag har tråkigt, och A svarar inte i sin mobil.
(Om inte annat så värmer ju spriten, får minnas det)
Ska sova hos pojken sedan, ska bli så gôtt att det inte är sant. Vännerna mina brukar påstå att jag är nymfoman, men sanningen är bara den att jag råkar uppskatta inte bara min pojkes mentala kvalitéer utan även hans... ja, mer fysiska skickligheter. Kort sagt, i helgen ska jag få kuk igen och det ska bli gôtt som fan!
(Hehe, så grovt det låter. Nu borde jag förmodligen rodna som den skolflicka jag är och allmänt skämmas över mitt beteende. Fan också att det beteendet inte känns riktigt naturligt för mig. Nåja, vad kan man göra.)
Var på hälsosamtal hos skolsköterskan idag också, blev nästan lite komiskt där ett tag.
"Så du röker inte, snusar inte och har aldrig prövat droger?" - "Nej, skulle aldrig drömma om det"
"Men dricker gör du väl? Några gånger om året?" - "Tihi... (kvinnligt fnitter, var det där) Jo, det gör jag väl någon gång då och då..."
"Vad dricker du helst då? Starksprit?" - "Neeej... alltså, jag är sjukt lättpåverkad, jag dricker typ bara cider och blir jättefnissig på det!"
Och allt detta under allmänt uppspärrande av ögonen till bambiliga och blygt leende. Vad gör man egentligen inte för att få en fläckfri journal?
Min journal hos um ser förmodligen värre ut, trots att jag har modifierat den lite också. Kunde inte nämna vissa rent medicinska aspekter eftersom hon då skulle sätta dem i koppling med mitt psyke och säga 'nej lilla flicka, jag kan inte ge dig ditt recept, hemskt ledsen'. Nåja, får hoppas att jag inte dör av det i alla fall, inte inom tre månader i alla fall. Om sedan mitt blodtryck skulle höjas dramatiskt så kan jag råka nämna de medicinska aspekterna då.
Och nej, jag bryr mig inte överdrivet om min hälsa. Alltså bryr jag mig inte heller om ifall mina journaler är lite mixade med - något kul måste man allt få ha!
Blir eventuellt ett till inlägg senare ikväll. Jag har tråkigt, och A svarar inte i sin mobil.
