April, April...
Idag så är det då den första april. Jag har inte blivit utsatt för något särskilt aprilskämt ännu (är i allmänhet för misstänksam för att gå på något som helst) men som världen är just nu så önskar jag att vissa saker i min omgivning faktiskt skulle vara enbart aprilskämt...
Men nej. Det är bara att försöka gå vidare med högt huvud, inte låta smärtan ta överhanden och att bara andas ibland när det blir för mycket. Det är som det är och jag kan faktiskt inte alltid göra något åt det, även om jag skulle vilja det.
I morgon så är det dags att träffa pojken igen. Ska jag vara helt och hållet ärlig så känns det åt helvete - efter de senaste dagarna så känns det värre än någonsin att träffa honom när saker är som de är. Men vad kan man göra, egentligen?
Jag har ångest. Jag vill inte vara med i det här spelet som kallas livet längre, inte med den trasiga spelpjäs som de påstår är min. Jag kan inte reglerna och det känns som att jag aldrig kommer att förstå dem.
Det står människor runt mig. Varför är jag då så ensam?
Men nej. Det är bara att försöka gå vidare med högt huvud, inte låta smärtan ta överhanden och att bara andas ibland när det blir för mycket. Det är som det är och jag kan faktiskt inte alltid göra något åt det, även om jag skulle vilja det.
I morgon så är det dags att träffa pojken igen. Ska jag vara helt och hållet ärlig så känns det åt helvete - efter de senaste dagarna så känns det värre än någonsin att träffa honom när saker är som de är. Men vad kan man göra, egentligen?
Jag har ångest. Jag vill inte vara med i det här spelet som kallas livet längre, inte med den trasiga spelpjäs som de påstår är min. Jag kan inte reglerna och det känns som att jag aldrig kommer att förstå dem.
Det står människor runt mig. Varför är jag då så ensam?
Kommentarer
Trackback
