mista

Idag, när jag promenerade runt kvarteret för första gången denna soliga dag - helt seg i huvudet efter att ha varit tvungen att ta en atarax igår kväll - så kom helt plötsligt en tanke till mig. En tanke som var så stark, så ofläckad, att jag var tvungen att slå mig ner på en sten bara för att begrunda den i ett halvt ögonblick.

Tanken var allt ordnar sig. En så enkel tanke, så stillsam, så mjuk, men ändå så omfamnande. Hade varit tvungen att ställa in mötet med pojken lite tidigare eftersom mitt huvud inte var helt och hållet med så deppade lite, men tanken drog in ljus i mitt sinne igen.

För det är så jäkla sant! Allt KOMMER ATT ORDNA SIG!


Kram till er alla

Jag är förvirrad. Solen skiner utomhus och jag ser människor le mot mig när jag går längs gatorna. Ändå så är det som att jag kan se masker lossna från deras ansikten, se hur färgen flagnar från de sköna tingen.
Jag vill inte att det ska vara så här. Men jag vet faktiskt inte hur jag ska göra för att det inte ska vara så här.

Kanske så är det helt enkelt så att vissa av oss har lättare att falla ner i mörkret än andra. Kanske är det helt enkelt så att vissa av oss inte är menade att vara den där sortens obekymrade människor som glider genom livet utan att behöva tänka allt för mycket, utan att behöva känna hur de själva långsamt dör. Kanske, men ändå...

Vem är jag? Och vad?
Det känns som att det är en fråga som är svår att besvara rätt upp och ner. Det finns flera olika svar och kanske är alla rätt - eller alla fel. Jag vet faktiskt inte.

Dagen är inte min bästa, men det ordnar sig. Tänkte gå ut snart - gå en promenad och röka giftpinnar tills jag känner mig samlad nog igen för att gå hem. Jag måste hålla mig stående nu. Jag måste.

Att dricka alkohol när kroppen inte ännu är färdigutvecklad, det är en Jävligt dum sak att göra egentligen. Hur kommer det sig då att nästan alla ungdomar, innan det att vi lämnar dessa så fantastiska tonår, någon gång har varit påverkade? Jag vågar nästan påstå att den större massan av oss faktiskt till och med druckit så mycket att våra kroppar sagt ifrån - dvs genom att vi däckat eller att spytt, helt enkelt.

Vad beror detta på? Är det enbart socialt tryck, eller ingår alkoholen på något absurt sätt i en slags ritual för att bli självständiga?
Jag vet inte, ärligt talat. Min hypotes är att det är en mix av dessa båda anledningar, och säkert en miljard andra också. Personligen dricker jag numera bara tillsammans med vänner, men när jag var yngre kunde det hända att jag drack själv eftersom jag inte mådde bra. Där är förresten ännu en anledning - destruktiviteten. Jag skulle inte nämna den om jag inte visste att den fanns - det finns tillfällen som jag dricker på grund av den själv.

Vi testar våra gränser, men till vilket pris?
Själv dödar jag många av mina hjärnceller så fort som chansen ges, i princip, men jag uppmanar då rakt inte andra till att göra detsamma. Min åsikt är att alkohol inte bör finnas tillgänglig för ungdomar på ett lättåtkomligt sätt (och tro mig, Sverige är lättåtkomligt trots monopolet). Så mycket våld, så mycket hemska och jobbiga saker inträffar på grund av alkohol. Visst, jag är kanske inte rätt person att predika om ämnet egentligen. Men jag vet inte hur många gånger som jag har sett saker hända som aldrig skulle ha hänt om alkohol inte varit inblandat...

Jag vet inte. Jag dricker själv, och har inga planer på att sluta med det. Jag vet hur mycket jag kan dricka och fortfarande behålla kontrollen - det som gör mig upprörd är att se hur allt yngre och yngre ungdomar och till och med BARN dras in i en kultur där sprit är ett sätt att umgås... Det är fel!

Bilden kommer från en fest hemma hos A. Jag kan inte tala om hur den kvällen slutade, för jag minns ingenting från det att jag drog mina tre första shots till det att jag vaknade nästa morgon i pojkens säng (på andra sidan stan från var festen utspelade sig...).
Under kvällen konsumerade vi, 8 personer, 3 flaskor vodka, en flaska jägermeister samt ett sexpack starköl.
DET HÄR ÄR INTE RÄTT! Vi är inga fyllon eller missbrukare, och med ungdomars mått så var det inte ens en särskilt vild fest. Men herregud?!

Jag försöker att komma ihåg den frasen. Livet är en gåva - inte något som man ska kasta bort.
Jag har sett allt för många unga (och vuxna också för den delen) kasta bort sina liv på droger, på smärta eller på att festa. Jag har sett allt för många dö på ett sätt som är så onödigt att det får mig att vilja gråta bara jag tänker på det.

Kanske så glömmer vi allt för ofta att livet faktiskt inte är något som är oss garanterat, att det inte är en förbannelse utan något vackert som bara VI kan göra det bästa av. Att visst, det är åt helvete att må dåligt av endera anledningen eller att leva i en situation där man bara känner sig fel, men det är fortfarade något som VI SJÄLVA måste ändra på. Ingen annan kan ändra på det - någonsin!

De säger att det är bättre att fly än att illa fäkta. Det stämmer till en viss del, men samtidigt så finns det förmodligen en hel del situationer där vi faktiskt skulle kunna kämpa betydligt bättre än vad vi gör. Vi människor har styrkan, men vi använder den inte!

Jag har funderat mycket på hur jag vill leva mitt liv de senaste dagarna. Vad det är som är viktigt för mig, och vad jag kan leva utan. Jag har insett att jag faktiskt inte bryr mig om vad de flesta människor tycker om mig som person - så länge som jag har turen att kunna omge mig med människor som jag tycker om så är det mig faktiskt helt och hållet egalt ifall folk tycker att jag är en jävla pundare/satans psykfall/idiotisk hora (vilket är de tre vanligaste tillmälena från människor som jag inte har någon emotionell koppling till enligt min senaste statistik). Jag antar att det är för att jag i min natur är relativt obstinat - ibland så vill jag till och med provocera, bara för att jag finner det roligt att se hur folk reagerar om man beter sig på ett sätt som är "oväntat".
Jag antar att jag är en typisk tonåring i ganska mycket.

Sitter här vid datorn nu och känner mig allmänt matt. Jag somnade inte förrän halv fyra i morse, och sedan så väckte min mor mig halv åtta för att jag skulle få min musik, så nu så är jag verkligen utmattad. Har ändå försökt äta ordentligt idag - det blev faktiskt en riktig middag till och med. Lite läskigt hur mycket som jag gått ner annars, även om det mesta förmodligen är vätskeförlust.
Men nej, äta ordentligt ska man göra, även om aptiten saknas. Annars så orkar man ingenting.

L1 förbjöd mig att supa när jag inte åt, och i och med att hon är den som har största kvantiteten av min sprit så blev det också till att lyda hennes förbud. Lika bra egentligen, även om jag känner ett sug efter att bli rejält jävla packad (eller knulla runt) så förstår jag ju logiskt sett att det inte löser någonting. Alltså är det lika bra att låta bli egentligen, bara låta tiden ha sin gång.

För övrigt fick jag ett infall lite tidigare i veckan, och färgade åter mitt hår! I yngre dagar så har jag haft en hel del märkliga hårfärger men nu så hade jag varit mörkblond (min riktiga hårfärg) en längre period. I torsdags så kände jag dock ett sug efter att göra något nytt, och TADA - här är resultatet! Det syns inte så väl på bilden, men det är färgat i den färg som så vackert går under namnet "Purple Passion". Och lila är det allt!

Att älska någon är att alltid finnas där - trots avstånd eller obehag

Jag brukar få höra att jag tänker för mycket. Att jag i min strävan efter att förstå andra så bra som möjligt tolkar in för mycket i deras ord och därför missförstår. Det kanske stämmer, det vet jag faktiskt inte. Tycker det är svårt att se sådana saker om sig själv.

En sak som jag faktiskt inte ägnar mig åt nuförtiden, det är att hata människor. Det tar allt för mycket energi och jag har insett att det faktiskt är mycket få människor som förtjänar att hatas så mycket.
Vissa saker förtjänar hat, däremot. Vissa saker och vissa gärningar. Men jag undrar ändå, är det verkligen värt att lägga så mycket energi på att hata dem? Är det kanske inte bara bättre att vända dem ryggen (i den meningen att man går iväg från problemen, bekämpar dem) snarar än att verkligen lägga ner negativa känslor i dem, om ni förstår vad jag menar?
Fasen, har upptäckt att när jag bloggar så uttrycker jag mig verkligen inte på ett lättförståeligt sätt. Jag är ledsen för det, ska verkligen försöka bättre mig. Men bloggandet är en portal för mig att få ut lite av mina känslor genom - genom att vara anonym på detta vis, så kan jag ge er allt utan att behöva tänka allt för mycket på det. Jag kan vara den jag är, en smått labil tonåring med chevalereska ideal och en (enligt min samhällskunskapslärare) "alternativ syn på moral". Det är faktiskt en befrielse.
Varför skriver jag publikt istället för enbart för mig själv?
Jag skriver faktiskt bara för mig själv också. Men det här är något... annorlunda, som jag tror att ni bloggare förstår.
Nåja.

Ett tips till er som jag faktiskt tycker är riktigt bra, jag använder denna sida ofta och den har gett mig betydligt fler besökare på min blogg. Varför inte klicka in? :-)



Kramar från Artemis

Jag är inte särskilt bekymrad över att följa modet eller liknande, men jag tänkte ändå ge er min åsikt om kläder.

Att vi måste ha kläder på oss, när vi bor i ett så nordligt klimat som detta, det är ganska självklart. Alternativet är väl att flytta ner till Afrika eller liknande, men om detta inte är en möjlighet - då är det bara att stå ut med kläderna.
Själv är jag något av en hedonist och brukar därför skutta runt i så lite kläder som möjligt när jag är hemma hos mig själv eller hos pojken. Jag (och lite skrämmande nog de flesta av mina tjejkompisar) har dessutom ovanan att så fort som jag börjar bli en smula onykter låta klädesplagg här och var falla av - ännu en anledning till varför jag för det mesta inte festar annat än tillsammans med människor som jag tycker riktigt mycket om. De människor som är dina närmaste vänner brukar ha lättare att förstå varför du skuttar runt halvnaken än vad de människor som inte känner dig har. Tack och lov så har pojken inga problem med detta, han brukar bara kyssa mina bröst och ibland, om sammanhanget kräver det, säga åt mig med ett leende att det kanske är bäst om jag tar på mig något. Hehe, man får vara glad för det.

Ibland så krävs det ju kläder dock. För det mesta, till och med. Jag är då mest förtjust i att använda svarta kläder, inte av någon märklig anledning som att det skulle vara 'deprimerande' eller liknande, utan helt enkelt för att jag råkar tycka om svart. Det är en vilsam färg som går bra mot min hy och mina ögon. Dessutom så är det en färg för oss som är lata - svart skär sig inte mot någonting, och därför så behöver man inte tänka så jäkla mycket när man ska köpa nya kläder eller liknande.

Plaggvis så kan man egentligen säga att jag har två olika "rolluppsättningar" som jag växlar mellan. Alla mina kläder passar in i antingen den ena eller i bägge av dessa "roller".
Den första av rollerna och förmodligen den som jag går runt mest i, det är vad T brukar kalla mitt metaljag. Det är inte en särskilt komplicerad roll, utan den består nästan enbart av mörka jeans, kängor/converse samt ett x antal bandtröjor och svarta linnen (jag och pojken räknade hur många helt svarta linnen från H&M som jag egentligen äger... vid det tillfället så var det 17 >_<). Jag klär mig i denna sorts kläder större delen av min skoltid, på konserter och när jag ska ut och festa.

Den andra av rollerna är egentligen den totala motsatsen till den första, och jag är mycket förtjust i den med. I denna roll så brukar jag få höra att jag ser ut som en "söt liten skolflicka" något som pojken är MYCKET förtjust i. Den består till största del av kjolar, mycket högklackade skor/alt kängor och till det någon slags top som gör det lätt för vem som än önskar att spana in och objektifiera de övre, främre delen av mig, så att säga.
Den andra rollen brukar chockera folk första gången som de ser den på mig, eftersom de anser att den inte reflekterar hur min personlighet är. Att det är konstigt att någon som ändå brukar uttrycka sig så brutalt och allmänt rått som jag kan gå runt och se ut som en liten ängel. Jag vet det, och det är ärligt talat en del i tjusningen med att klä sig på det viset. Jag får chansen att leva ut även mina mjukare sidor, och det tycker jag om.

För dagen så har jag någon slags kombination av de båda rollerna, eftersom jag är hemma och därför klädde på mig de klädesplagg som låg närmast sängen i morse. I morgon ska jag dock bära något lite mer avancerat, för då ska jag träffa pojken och jag hade faktiskt tänkt mig att ge honom en trevlig överraskning. De senaste veckorna när han har sett mig har jag nämligen sett väldigt medioker ut, och därför så tror jag att han verkligen kommer att uppskatta att jag anstränger mig så som jag gjorde precis när vi träffats.
Morgondagens kläder blir: Knälång svart kjol med hög midja och knäppning, svarta strumpbyxor, svarta kängor, ett svart linne (haha...), ännu mer smycken än vad jag brukar ha (har redan konstant på mig 7 armband, 4 ringar samt ett halsband, samtliga i silver) samt om jag hittar den en svart skjorta (annars så får det bli en vanlig svart huvjacka bara, förmodligen med bandtryck typ DTH eller liknande). Jag vet av erfarenhet att det är en outfit som kommer att få mig att se liten och vän ut, något som han verkligen älskar. Visst, pojken älskar mig oavsett hur jag ser ut, men han har något för att föremål ska vara estetiskt tilltalande. Och visst vill jag att han ska finna mig estetiskt och inte enbart känslomässigt tilltalande.

Vad tycker ni om kläder? Viktigt eller ej? Kommentera gärna!