Morgondagens horoskop för övrigt, PANIK
A delicate equilibrium **
During this time you may try to assert your individuality in a relationship. Sometimes this occurs when you feel that you are giving too much in a relationship and getting too little. Or the situation can be the exact opposite; that is, you have been giving too little, and your partner is resentful. Any successful relationship, especially a sexual one, is a delicate balance between the needs and desires of each person as an individual ego and their desire to achieve meaning through a relationship. The equilibrium is very delicate and easily upset now. At this time the two of you have to define what you want from each other. It is sometimes necessary to be quite explicit about what you want, because whatever is left unsaid may very well be the main source of conflict between you.
Vad fan?! Ondskefulla, ondskefulla horoskopsidor! Känns ju fan som att de letar efter ens svagheter. Nej, gud. Jag hoppas då verkligen att så inte är fallet. Jag får allt ta och försöka hitta på något annat att ägna mig åt nu, för det där... det är för personligt. Fasen. Om jag ändå bara hade vetat vad jag ska göra.
Vet att jag är mycket ego för tillfället gällande detta I-landsproblem. Jag ber om ursäkt för det. Men pojken är det viktigaste i mitt liv, utan undantag, och det är han som får mig att fortfarande kliva ur sängen vissa morgnar.
Jag säger inte att jag inte älskar till exempel A eller J, för det gör jag. Men det är en annan slags kärlek, en kärlek som jag i värsta fall faktiskt skulle kunna leva utan. Jag antar att det rent logiskt sett är möjligt i pojkens fall också - men det känns inte så. Varje stund utan honom känns som en stund närmare kanten.
Innan vi träffades så kände jag inte. Jag hade blockerat ut det mesta av mina känslor helt enkelt - gick där i min egen värld, avtrubbad, brydde mig inte särskilt mycket om någonting alls. Men sedan kom han. Och han nådde in till mig, uppmuntrade mig till och med till att börja känna.
När han var otrogen mot mig (en lång historia kort: han rökte på med en killkompis, det slutade med att de sög av varandra. Ursäkta att jag använder så grova ord, men det är det enklaste sättet att göra) så gjorde det så förjävla ont att jag för ett tag funderade på att arbeta mig tillbaka till samma stadie av okänslighet. Men sedan, eftersom han verkligen tiggde och bad mig om det och jag ändå någonstans kände att jag fortfarande ville kunna vara med honom, så försökte jag fortsätta på samma sätt. Genom att känna.
Men varför måste det vara så jävla jobbigt?
Jag vet inte vad jag ska göra. Idéer mottages tacksamt. Om någon skulle ha någon. Vet att det är lite svårt med sådana här saker. Ha det fint allihopa, oavsett!
During this time you may try to assert your individuality in a relationship. Sometimes this occurs when you feel that you are giving too much in a relationship and getting too little. Or the situation can be the exact opposite; that is, you have been giving too little, and your partner is resentful. Any successful relationship, especially a sexual one, is a delicate balance between the needs and desires of each person as an individual ego and their desire to achieve meaning through a relationship. The equilibrium is very delicate and easily upset now. At this time the two of you have to define what you want from each other. It is sometimes necessary to be quite explicit about what you want, because whatever is left unsaid may very well be the main source of conflict between you.
Vad fan?! Ondskefulla, ondskefulla horoskopsidor! Känns ju fan som att de letar efter ens svagheter. Nej, gud. Jag hoppas då verkligen att så inte är fallet. Jag får allt ta och försöka hitta på något annat att ägna mig åt nu, för det där... det är för personligt. Fasen. Om jag ändå bara hade vetat vad jag ska göra.
Vet att jag är mycket ego för tillfället gällande detta I-landsproblem. Jag ber om ursäkt för det. Men pojken är det viktigaste i mitt liv, utan undantag, och det är han som får mig att fortfarande kliva ur sängen vissa morgnar.
Jag säger inte att jag inte älskar till exempel A eller J, för det gör jag. Men det är en annan slags kärlek, en kärlek som jag i värsta fall faktiskt skulle kunna leva utan. Jag antar att det rent logiskt sett är möjligt i pojkens fall också - men det känns inte så. Varje stund utan honom känns som en stund närmare kanten.
Innan vi träffades så kände jag inte. Jag hade blockerat ut det mesta av mina känslor helt enkelt - gick där i min egen värld, avtrubbad, brydde mig inte särskilt mycket om någonting alls. Men sedan kom han. Och han nådde in till mig, uppmuntrade mig till och med till att börja känna.
När han var otrogen mot mig (en lång historia kort: han rökte på med en killkompis, det slutade med att de sög av varandra. Ursäkta att jag använder så grova ord, men det är det enklaste sättet att göra) så gjorde det så förjävla ont att jag för ett tag funderade på att arbeta mig tillbaka till samma stadie av okänslighet. Men sedan, eftersom han verkligen tiggde och bad mig om det och jag ändå någonstans kände att jag fortfarande ville kunna vara med honom, så försökte jag fortsätta på samma sätt. Genom att känna.
Men varför måste det vara så jävla jobbigt?
Jag vet inte vad jag ska göra. Idéer mottages tacksamt. Om någon skulle ha någon. Vet att det är lite svårt med sådana här saker. Ha det fint allihopa, oavsett!
Skönt! samt lite allmän melankoli
Det är skönt att ha gjort allt som jag måste ha gjort för dagen nu, även om jag kan se hur arbetsbördan radar upp sig för i morgon. Jag har bett min mor att sjukanmäla mig då halva dagen ändå går bort i en dum fotbollsturnering som vi måste närvara vid, och jag vill hellre ha den tiden till att plugga. Jag har historiaprov på tisdag, usch, känner mig inte alls på tårna inför det. Historia är annars ett av mina bästa ämnen - bortser man från svenska och tyska så skulle man väl nästan kunna säga att det är ett av dem som jag har mest talang i. Har dock för tillfället en lärarinna vars undervisningsteknik får mig att längta långt bort från det unkna klassrummet, synd egentligen. Men vad annat kan man göra än att försöka hålla prestationerna uppe ändå?
Jag längtar efter pojken. Han ägnar sig ut en fritidsaktivitet idag, så det finns ingen chans att få tag på honom innan kvällen. Undrar lite smått hur fasen han ska klara av det med tanke på hur hans helg har sett ut, men å andra sidan så vet jag ju att han är van. Får bara hoppas att han kommer ihåg sitt nationella prov i morgon, vore ju förjävligt om han misslyckades med det och fick ett sämre betyg i Svenska B bara för det. Jag menar - visst, jag vet att min pojke är knarkare, men det betyder fan inte att han är någon idiot!
Det påminner mig om en diskussion som jag en gång hade med pojken. Den var tung, jag vet att jag försökte dölja mina tårar för honom vilket bara gjorde honom mer orolig eftersom han trodde att det var hos honom felet låg. Delvis var det kanske också det, även om jag har svårt att formulera det som ett direkt "fel" just i det fallet. Jag kan inte se felen som finns med min älskling.
I alla fall. Vi talade. Pojken lovade mig något och jag kunde inte hindra mig från att dra undan blicken från honom - Jag kunde inte hindra mig själv från att tvivla. Pojken såg det.
"(Artemis)?" sa han tyst. "Tror du mig?"
"Jag vet inte" svarade jag, lika tyst. "Det är inte alltid så lätt att veta om man ska tro eller inte."
"Jag vill att mitt ord ska vara värt något för dig" sa han indignerat. "Jag vill inte att du ska tro att jag är någon jävla pundare..."
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag litar på pojkens ord, det är inte det, men just denna mening fick det att slå till i skallen på mig. En stund stod vi tysta, innan jag kunde säga något igen.
"Men (Pojken), du är ju en pundare."
Han nickade långsamt och lutade sin panna mot min hjässa. Jag kunde känna hans varma andedräkt som pustar mot min hud, en stark kontrast mot den kyliga luften. Så nära, så evig, men ändå så otroligt lätt förgången.
"Jag vet." svarade pojken mig till slut. "Jag vet att jag är en pundare. Men jag vill inte vara en jävla pundare."
Vet faktiskt inte varför det är just denna scen som dyker upp i huvudet på mig idag. Kanske är det för att det är en av de gånger som det känns som att jag har sett rakt in i pojkens själ och verkligen kunnat förstå vad det är som pågår där. En av gångerna när jag har kunnat förstå min älskling helt och fullt ut, på det sätt som vi ytterst sällan KAN förstå andra människor.
Min pojke må vara en pundare. Men han är inte någon jävla pundare.
Jag längtar efter pojken. Han ägnar sig ut en fritidsaktivitet idag, så det finns ingen chans att få tag på honom innan kvällen. Undrar lite smått hur fasen han ska klara av det med tanke på hur hans helg har sett ut, men å andra sidan så vet jag ju att han är van. Får bara hoppas att han kommer ihåg sitt nationella prov i morgon, vore ju förjävligt om han misslyckades med det och fick ett sämre betyg i Svenska B bara för det. Jag menar - visst, jag vet att min pojke är knarkare, men det betyder fan inte att han är någon idiot!
Det påminner mig om en diskussion som jag en gång hade med pojken. Den var tung, jag vet att jag försökte dölja mina tårar för honom vilket bara gjorde honom mer orolig eftersom han trodde att det var hos honom felet låg. Delvis var det kanske också det, även om jag har svårt att formulera det som ett direkt "fel" just i det fallet. Jag kan inte se felen som finns med min älskling.
I alla fall. Vi talade. Pojken lovade mig något och jag kunde inte hindra mig från att dra undan blicken från honom - Jag kunde inte hindra mig själv från att tvivla. Pojken såg det.
"(Artemis)?" sa han tyst. "Tror du mig?"
"Jag vet inte" svarade jag, lika tyst. "Det är inte alltid så lätt att veta om man ska tro eller inte."
"Jag vill att mitt ord ska vara värt något för dig" sa han indignerat. "Jag vill inte att du ska tro att jag är någon jävla pundare..."
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag litar på pojkens ord, det är inte det, men just denna mening fick det att slå till i skallen på mig. En stund stod vi tysta, innan jag kunde säga något igen.
"Men (Pojken), du är ju en pundare."
Han nickade långsamt och lutade sin panna mot min hjässa. Jag kunde känna hans varma andedräkt som pustar mot min hud, en stark kontrast mot den kyliga luften. Så nära, så evig, men ändå så otroligt lätt förgången.
"Jag vet." svarade pojken mig till slut. "Jag vet att jag är en pundare. Men jag vill inte vara en jävla pundare."
Vet faktiskt inte varför det är just denna scen som dyker upp i huvudet på mig idag. Kanske är det för att det är en av de gånger som det känns som att jag har sett rakt in i pojkens själ och verkligen kunnat förstå vad det är som pågår där. En av gångerna när jag har kunnat förstå min älskling helt och fullt ut, på det sätt som vi ytterst sällan KAN förstå andra människor.
Min pojke må vara en pundare. Men han är inte någon jävla pundare.
Ont i magen
Usch...
Ja, allmänt usch. Min dag var allmänt fin tills för ungefär en halvtimme sedan (bortsett från en mindre dispyt med min tyskalärarinna i morse - inget ovanligt så det drog inte ner mitt humör allt för länge) då allting helt plötsligt föll igen.
Fan.
Pojken, snälla du, varför gör du så här mot mig?
Jag var i och för sig rätt säker på att det skulle ske för eller senare, men ändå. Jag känner mig något hemsk när jag skriver sådana saker, men någonstans så visste jag det ändå. Ja, jag har alltid varit medveten om att min pojkvän brukar knark, och kanske att han gör det till större omfattning än vad som kan accepteras som "fest"-bruk. Men fortfarande.
Om du ändå visste... Om du ändå visste att jag aldrig kan neka dig någonting, men att det inte betyder att vad du gör inte sårar mig. Du vill inte se mig må dåligt. Men tror du att jag vill se dig förstöra dig själv så där?
Ja, jag är hypokritisk. Men vad kan jag göra? Jag vet inte... jag har aldrig sett det som samma sak när han och jag gör det. Mängden är så olika, syftet, den psykologiska aspekten...
Fan ta dig! Det är inte rättvist att du ska lägga sådana beslut på mig, jag kan inte ta dem och det vet du mycket väl!
Han ringde mig på vägen hem och frågade mig om jag tyckte det var okej att han rökte. Vad fan ska jag svara på något sådant? Jag sa att jag inte kan säga åt honom vad han ska göra, att det måste vara hans eget beslut. Men jag kan ärligt talat inte se varför han ska lova mig saker - lova mig saker på eget initiativ också! - om det ändå bara slutar med att han hittar något satans jävla (ursäkta språket, jag är inte på mitt soligaste humör idag) kryphål i det hela.
Jag har ingen aning om vad jag ska göra.
Fan.
Förlåt allihopa, det här är verkligen extremt ostrukturerat, men jag kan knappt se vad jag skriver för att jag grinar så mycket just nu. Förlåt.
Artemis
Ja, allmänt usch. Min dag var allmänt fin tills för ungefär en halvtimme sedan (bortsett från en mindre dispyt med min tyskalärarinna i morse - inget ovanligt så det drog inte ner mitt humör allt för länge) då allting helt plötsligt föll igen.
Fan.
Pojken, snälla du, varför gör du så här mot mig?
Jag var i och för sig rätt säker på att det skulle ske för eller senare, men ändå. Jag känner mig något hemsk när jag skriver sådana saker, men någonstans så visste jag det ändå. Ja, jag har alltid varit medveten om att min pojkvän brukar knark, och kanske att han gör det till större omfattning än vad som kan accepteras som "fest"-bruk. Men fortfarande.
Om du ändå visste... Om du ändå visste att jag aldrig kan neka dig någonting, men att det inte betyder att vad du gör inte sårar mig. Du vill inte se mig må dåligt. Men tror du att jag vill se dig förstöra dig själv så där?
Ja, jag är hypokritisk. Men vad kan jag göra? Jag vet inte... jag har aldrig sett det som samma sak när han och jag gör det. Mängden är så olika, syftet, den psykologiska aspekten...
Fan ta dig! Det är inte rättvist att du ska lägga sådana beslut på mig, jag kan inte ta dem och det vet du mycket väl!
Han ringde mig på vägen hem och frågade mig om jag tyckte det var okej att han rökte. Vad fan ska jag svara på något sådant? Jag sa att jag inte kan säga åt honom vad han ska göra, att det måste vara hans eget beslut. Men jag kan ärligt talat inte se varför han ska lova mig saker - lova mig saker på eget initiativ också! - om det ändå bara slutar med att han hittar något satans jävla (ursäkta språket, jag är inte på mitt soligaste humör idag) kryphål i det hela.
Jag har ingen aning om vad jag ska göra.
Fan.
Förlåt allihopa, det här är verkligen extremt ostrukturerat, men jag kan knappt se vad jag skriver för att jag grinar så mycket just nu. Förlåt.
Artemis
Klädesfunderingar
I morgon ska ju jag då, om någon undgått att lyckas missa detta, träffa pojken samt hans väninna M. Inför detta så har jag haft flertalet smått panikartade reaktioner i och med att min förmåga att göra ett misslyckat första intryck är i det närmaste mytomspunnet, så omfattande är det.
Men men, istället för att oroa mig sönder och samman för att jag ska lyckas säga något galet eller liknande så tänkte jag centrera min oro kring något konstruktivt istället - jag ska bestämma vad för kläder som jag ska ha på mig för morgondagen!
Jo, håller ni inte med, visst är jag konstruktiv xD
För tillfället så misstänker jag att detta kommer att bäras under morgondagen:
Rutig kjol i min alltid lika älskade skolflicksmodell
Svart linne
Svart skjorta/svart hood
Svarta strumpbyxor
Gröna Converse
Samt halvt uppsatt hår och för en gångs skull ordentligt sminkad, pojken har inte sett mig med riktigt smink på typ en månads tid så det lär chockera honom lite kanske men det får han ta xD
Jo, det kommer säkert att gå bra. Jag är lite nervös just nu bara. Vill ju inte att älsklingen ska få höra dåliga saker om mig. Även om jag inte tror att han skulle bry sig så är det ändå... Äsch.
Men men, istället för att oroa mig sönder och samman för att jag ska lyckas säga något galet eller liknande så tänkte jag centrera min oro kring något konstruktivt istället - jag ska bestämma vad för kläder som jag ska ha på mig för morgondagen!
Jo, håller ni inte med, visst är jag konstruktiv xD
För tillfället så misstänker jag att detta kommer att bäras under morgondagen:
Rutig kjol i min alltid lika älskade skolflicksmodell
Svart linne
Svart skjorta/svart hood
Svarta strumpbyxor
Gröna Converse
Samt halvt uppsatt hår och för en gångs skull ordentligt sminkad, pojken har inte sett mig med riktigt smink på typ en månads tid så det lär chockera honom lite kanske men det får han ta xD
Jo, det kommer säkert att gå bra. Jag är lite nervös just nu bara. Vill ju inte att älsklingen ska få höra dåliga saker om mig. Även om jag inte tror att han skulle bry sig så är det ändå... Äsch.
Älsklingen
Åh gud, nu rinner tårarna igen. Men inga sorgsna längre.
Jag skrev för ett tag sedan ett sms till pojken där jag skrev att jag insett att jag måste försöka acceptera att han faktiskt älskar mig som jag är, eftersom jag kommer att såra honom om jag inte gör det och det är det sista som jag vill. Detta svar fick jag nu alldeles nyss:
"Det är bra vännen, det glädjer mig att höra för det gör jag. Jag älskar dig precis som du är. Alltid."
SNYYYYYFT! Ja, här kommer allmänna tonårshormoner till spel. Min älskling då.
Kram till er alla från den allmänt känslosamma Artemis!
"Det är bra vännen, det glädjer mig att höra för det gör jag. Jag älskar dig precis som du är. Alltid."
SNYYYYYFT! Ja, här kommer allmänna tonårshormoner till spel. Min älskling då.
Kram till er alla från den allmänt känslosamma Artemis!
Jobbig natt
Inatt var det en jobbig natt, värre än vad det har varit på länge.
Men morgonen kom till slut, och jag tror att jag med den kanske till och med fann någon insikt.
Jag är trött på att ha det så här. Är trött på att jag gång på gång faller tillbaka ner i ångestträsket och att jag sårar dem runt omkring mig genom att aldrig klara av att bara acceptera deras kärlek, utan ifrågasätter den och nedvärderar mig själv tills inget återstår.
Jag är så jävla trött på det!
Natten var jobbig. Jag lämnade pojken i tårar igår kväll, avskyr att det måste vara så, men jag har så svårt att acceptera att han kan vilja ha mig.
Problemet, eller hur man ska säga, är att jag och pojken är på så olika nivåer. Rent fysiskt så är han betydligt mer estetiskt tilldragande än mig, han har lättare att bli socialt accepterad, hans psyke är lugnare än vad mitt någonsin varit trots att han då och då fortfarande dras neråt. Jag älskar honom mer än vad jag älskar något annat i detta liv och jag vill kunna tro på hans ord när han säger att han älskar mig, men jag har så svårt att göra det. Jag är van vid att vara den smutsiga, psykfallet, horan. Jag är van vid att vara den som ingen vill ha, åtminstone inte på det sättet - ett sätt som inte ställer krav på att jag ska spela en roll, utan faktiskt vara den som jag är.
Pratade om pojkens drogvanor igår också. Senaste tiden har han rökt ganska mycket, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte det var jobbigt. Visst, jag har också gjort det, men inte nära på i den omfattningen som han håller på. Och oavsett vad han säger så är han inte sig själv när han är bäng - nästan densamme, men det är som att prata med honom genom en glasvägg. Han hör, han ser, men allt tar mycket längre tid och allt blir mycket... det är svårt att beskriva det.
Han förstår mig, vi kan prata stillsamt om det. Vi behöver inte bråka om sådana saker, det är världsligt, och dessutom så vill jag faktiskt inte bråka med pojken om jag kan undvika det. Han är ett av de få människor i världen som jag ger allt för och att bråka med honom om något som det gröna... Vad fan, det vore fel. Jag ser det faktiskt inte som ett sådant problem, annat än när han använder det för att fly, som han gjort nu på senaste tiden.
Älsklingen gav mig ett löfte. Han behövde inte ge mig det eller något sådant, jag krävde det absolut inte, men han gav mig ändå ett löfte. Han kommer inte att röka när han ska till skolan dagen efter (låt oss bara säga att det har påverkat hans betyg rätt så rejält...) och han kommer inte att röka när han träffar mig eller när han ska träffa mig dagen efter. Den första delen av löftet var den som jag tyckte var viktigast, den andra spelar inte lika stor roll för mig, men han insisterade ändå på att inkludera den och det är ändå fint av honom. Jag förstår ju att det är ett sätt för honom att försöka visa sin kärlek för mig - men älskade pojken, du behöver faktiskt inte. Dig har jag inga krav av den sorten på, mitt enda krav på dig är att du ska försöka ta så väl hand om dig själv som du kan. Du får skada mig om du vill, så länge du inte skadar dig själv. Det är allt som betyder något.
Igår så stod vi vid busshållplatsen på kvällen. En av pojkens vänner var med oss, men vännen var vänlig nog att begrava sig i en bok en bit bort så att vi fick chansen att prata lite.
Pojken ville veta varför jag var så låg. Jag avskyr att jag är så dålig på att dölja det för honom - andra vänder direkt bort blicken och det ger en tid att samla sig lite grann, men det gör aldrig pojken. Han vill inte att jag ska må på det viset, vill inte att jag ska dölja min ångest. Men samtidigt vet jag ju att han mår dåligt när han ser den - så Varför kan jag inte bara lyckas att dölja den för honom?! Jag önskar att jag kunde. Det skulle vara så otroligt mycket lättare om jag kunde, faktiskt.
Min stackars pojke.
Hemma så distanserade jag mig från föräldrarna genom att låsa in mig på rummet framför en film (Jesus Christ Superstar, om någon skulle vara intresserad). Det är de vana vid, det är ett agerande som jag ägnar mig åt även när jag mår bra. För det mesta är jag för trött rent fysiskt för att orka prata ändå och därför så låter de mig vara ifred.
Hade förnyat mitt löfte till pojken att inte skada mig själv. Kunde därför inte göra det, ville inte heller. Men det är svårt, så otroligt svårt. Men det gick till slut. Natten blev till dag och jag förstod vad det är som är viktigast för mig - att få vara med pojken, att få vara med de av mina vänner som verkligen betyder något, att kunna skriva.
Det blev mycket skrivande i natt. Nu när jag ser på det så är det lätt att se hur mitt sinne arbetade sig igenom ångesten - de första bitarna är bara mörka, ångestfyllda, men sedan fokuserar det mer och mer istället på de ljusa delarna i mitt liv som jag ser så klart när jag befinner mig där i ett dunkelt sinnestillstånd. I slutet så står det nästan bara om kärleken. Kärleken som jag trots allt hyser till så många i detta liv.
Det här blev långt, jag är imponerad om någon av er lyckas ta er igenom det faktiskt. Kanske lite tungt också, jag ber om ursäkt för det. Men ibland är livet tungt, och det måste vara tungt för att bli lätt igen.
Ha det jättefint allihopa!
Men morgonen kom till slut, och jag tror att jag med den kanske till och med fann någon insikt.
Jag är trött på att ha det så här. Är trött på att jag gång på gång faller tillbaka ner i ångestträsket och att jag sårar dem runt omkring mig genom att aldrig klara av att bara acceptera deras kärlek, utan ifrågasätter den och nedvärderar mig själv tills inget återstår.
Jag är så jävla trött på det!
Natten var jobbig. Jag lämnade pojken i tårar igår kväll, avskyr att det måste vara så, men jag har så svårt att acceptera att han kan vilja ha mig.
Problemet, eller hur man ska säga, är att jag och pojken är på så olika nivåer. Rent fysiskt så är han betydligt mer estetiskt tilldragande än mig, han har lättare att bli socialt accepterad, hans psyke är lugnare än vad mitt någonsin varit trots att han då och då fortfarande dras neråt. Jag älskar honom mer än vad jag älskar något annat i detta liv och jag vill kunna tro på hans ord när han säger att han älskar mig, men jag har så svårt att göra det. Jag är van vid att vara den smutsiga, psykfallet, horan. Jag är van vid att vara den som ingen vill ha, åtminstone inte på det sättet - ett sätt som inte ställer krav på att jag ska spela en roll, utan faktiskt vara den som jag är.
Pratade om pojkens drogvanor igår också. Senaste tiden har han rökt ganska mycket, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte det var jobbigt. Visst, jag har också gjort det, men inte nära på i den omfattningen som han håller på. Och oavsett vad han säger så är han inte sig själv när han är bäng - nästan densamme, men det är som att prata med honom genom en glasvägg. Han hör, han ser, men allt tar mycket längre tid och allt blir mycket... det är svårt att beskriva det.
Han förstår mig, vi kan prata stillsamt om det. Vi behöver inte bråka om sådana saker, det är världsligt, och dessutom så vill jag faktiskt inte bråka med pojken om jag kan undvika det. Han är ett av de få människor i världen som jag ger allt för och att bråka med honom om något som det gröna... Vad fan, det vore fel. Jag ser det faktiskt inte som ett sådant problem, annat än när han använder det för att fly, som han gjort nu på senaste tiden.
Älsklingen gav mig ett löfte. Han behövde inte ge mig det eller något sådant, jag krävde det absolut inte, men han gav mig ändå ett löfte. Han kommer inte att röka när han ska till skolan dagen efter (låt oss bara säga att det har påverkat hans betyg rätt så rejält...) och han kommer inte att röka när han träffar mig eller när han ska träffa mig dagen efter. Den första delen av löftet var den som jag tyckte var viktigast, den andra spelar inte lika stor roll för mig, men han insisterade ändå på att inkludera den och det är ändå fint av honom. Jag förstår ju att det är ett sätt för honom att försöka visa sin kärlek för mig - men älskade pojken, du behöver faktiskt inte. Dig har jag inga krav av den sorten på, mitt enda krav på dig är att du ska försöka ta så väl hand om dig själv som du kan. Du får skada mig om du vill, så länge du inte skadar dig själv. Det är allt som betyder något.
Igår så stod vi vid busshållplatsen på kvällen. En av pojkens vänner var med oss, men vännen var vänlig nog att begrava sig i en bok en bit bort så att vi fick chansen att prata lite.
Pojken ville veta varför jag var så låg. Jag avskyr att jag är så dålig på att dölja det för honom - andra vänder direkt bort blicken och det ger en tid att samla sig lite grann, men det gör aldrig pojken. Han vill inte att jag ska må på det viset, vill inte att jag ska dölja min ångest. Men samtidigt vet jag ju att han mår dåligt när han ser den - så Varför kan jag inte bara lyckas att dölja den för honom?! Jag önskar att jag kunde. Det skulle vara så otroligt mycket lättare om jag kunde, faktiskt.
Min stackars pojke.
Hemma så distanserade jag mig från föräldrarna genom att låsa in mig på rummet framför en film (Jesus Christ Superstar, om någon skulle vara intresserad). Det är de vana vid, det är ett agerande som jag ägnar mig åt även när jag mår bra. För det mesta är jag för trött rent fysiskt för att orka prata ändå och därför så låter de mig vara ifred.
Hade förnyat mitt löfte till pojken att inte skada mig själv. Kunde därför inte göra det, ville inte heller. Men det är svårt, så otroligt svårt. Men det gick till slut. Natten blev till dag och jag förstod vad det är som är viktigast för mig - att få vara med pojken, att få vara med de av mina vänner som verkligen betyder något, att kunna skriva.
Det blev mycket skrivande i natt. Nu när jag ser på det så är det lätt att se hur mitt sinne arbetade sig igenom ångesten - de första bitarna är bara mörka, ångestfyllda, men sedan fokuserar det mer och mer istället på de ljusa delarna i mitt liv som jag ser så klart när jag befinner mig där i ett dunkelt sinnestillstånd. I slutet så står det nästan bara om kärleken. Kärleken som jag trots allt hyser till så många i detta liv.
Det här blev långt, jag är imponerad om någon av er lyckas ta er igenom det faktiskt. Kanske lite tungt också, jag ber om ursäkt för det. Men ibland är livet tungt, och det måste vara tungt för att bli lätt igen.
Ha det jättefint allihopa!
En kommentar bara
Det här är inte riktigt min musiksmak i vanliga fall, men texten passar in på vad jag tänker skriva nu, och jag tycker om Jonas Gardells version. Pojken, jag älskar dig så jävla mycket. Oavsett vad du gjort, oavsett om du har makten att krossa mitt hjärta och att du gör det utan att veta det ens. Du är anledningen till att jag lever och du är anledningen till att jag varje morgon trots att går upp ur sängen.
Jag kan inte beskriva vad du betyder för mig. Kan verkligen inte. Jag önskar att jag kunde ta all din smärta på mig, även fast jag vet att jag inte skulle klara av att bära både den och mig själv utan att gå under. För dig så skulle jag gärna gå under. För dig så skulle jag kunna dö.
Jag älskar dig så.
