mista

Inatt var det en jobbig natt, värre än vad det har varit på länge.
Men morgonen kom till slut, och jag tror att jag med den kanske till och med fann någon insikt.

Jag är trött på att ha det så här. Är trött på att jag gång på gång faller tillbaka ner i ångestträsket och att jag sårar dem runt omkring mig genom att aldrig klara av att bara acceptera deras kärlek, utan ifrågasätter den och nedvärderar mig själv tills inget återstår.
Jag är så jävla trött på det!

Natten var jobbig. Jag lämnade pojken i tårar igår kväll, avskyr att det måste vara så, men jag har så svårt att acceptera att han kan vilja ha mig.
Problemet, eller hur man ska säga, är att jag och pojken är på så olika nivåer. Rent fysiskt så är han betydligt mer estetiskt tilldragande än mig, han har lättare att bli socialt accepterad, hans psyke är lugnare än vad mitt någonsin varit trots att han då och då fortfarande dras neråt. Jag älskar honom mer än vad jag älskar något annat i detta liv och jag vill kunna tro på hans ord när han säger att han älskar mig, men jag har så svårt att göra det. Jag är van vid att vara den smutsiga, psykfallet, horan. Jag är van vid att vara den som ingen vill ha, åtminstone inte på det sättet - ett sätt som inte ställer krav på att jag ska spela en roll, utan faktiskt vara den som jag är.

Pratade om pojkens drogvanor igår också. Senaste tiden har han rökt ganska mycket, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte det var jobbigt. Visst, jag har också gjort det, men inte nära på i den omfattningen som han håller på. Och oavsett vad han säger så är han inte sig själv när han är bäng - nästan densamme, men det är som att prata med honom genom en glasvägg. Han hör, han ser, men allt tar mycket längre tid och allt blir mycket... det är svårt att beskriva det.
Han förstår mig, vi kan prata stillsamt om det. Vi behöver inte bråka om sådana saker, det är världsligt, och dessutom så vill jag faktiskt inte bråka med pojken om jag kan undvika det. Han är ett av de få människor i världen som jag ger allt för och att bråka med honom om något som det gröna... Vad fan, det vore fel. Jag ser det faktiskt inte som ett sådant problem, annat än när han använder det för att fly, som han gjort nu på senaste tiden.
Älsklingen gav mig ett löfte. Han behövde inte ge mig det eller något sådant, jag krävde det absolut inte, men han gav mig ändå ett löfte. Han kommer inte att röka när han ska till skolan dagen efter (låt oss bara säga att det har påverkat hans betyg rätt så rejält...) och han kommer inte att röka när han träffar mig eller när han ska träffa mig dagen efter. Den första delen av löftet var den som jag tyckte var viktigast, den andra spelar inte lika stor roll för mig, men han insisterade ändå på att inkludera den och det är ändå fint av honom. Jag förstår ju att det är ett sätt för honom att försöka visa sin kärlek för mig - men älskade pojken, du behöver faktiskt inte. Dig har jag inga krav av den sorten på, mitt enda krav på dig är att du ska försöka ta så väl hand om dig själv som du kan. Du får skada mig om du vill, så länge du inte skadar dig själv. Det är allt som betyder något.

Igår så stod vi vid busshållplatsen på kvällen. En av pojkens vänner var med oss, men vännen var vänlig nog att begrava sig i en bok en bit bort så att vi fick chansen att prata lite.
Pojken ville veta varför jag var så låg. Jag avskyr att jag är så dålig på att dölja det för honom - andra vänder direkt bort blicken och det ger en  tid att samla sig lite grann, men det gör aldrig pojken. Han vill inte att jag ska må på det viset, vill inte att jag ska dölja min ångest. Men samtidigt vet jag ju att han mår dåligt när han ser den - så Varför kan jag inte bara lyckas att dölja den för honom?! Jag önskar att jag kunde. Det skulle vara så otroligt mycket lättare om jag kunde, faktiskt.
Min stackars pojke.

Hemma så distanserade jag mig från föräldrarna genom att låsa in mig på rummet framför en film (Jesus Christ Superstar, om någon skulle vara intresserad). Det är de vana vid, det är ett agerande som jag ägnar mig åt även när jag mår bra. För det mesta är jag för trött rent fysiskt för att orka prata ändå och därför så låter de mig vara ifred.
Hade förnyat mitt löfte till pojken att inte skada mig själv. Kunde därför inte göra det, ville inte heller. Men det är svårt, så otroligt svårt. Men det gick till slut. Natten blev till dag och jag förstod vad det är som är viktigast för mig - att få vara med pojken, att få vara med de av mina vänner som verkligen betyder något, att kunna skriva.
Det blev mycket skrivande i natt. Nu när jag ser på det så är det lätt att se hur mitt sinne arbetade sig igenom ångesten - de första bitarna är bara mörka, ångestfyllda, men sedan fokuserar det mer och mer istället på de ljusa delarna i mitt liv som jag ser så klart när jag befinner mig där i ett dunkelt sinnestillstånd. I slutet så står det nästan bara om kärleken. Kärleken som jag trots allt hyser till så många i detta liv.

Det här blev långt, jag är imponerad om någon av er lyckas ta er igenom det faktiskt. Kanske lite tungt också, jag ber om ursäkt för det. Men ibland är livet tungt, och det måste vara tungt för att bli lätt igen.
Ha det jättefint allihopa!