mista

Jag försöker att komma ihåg den frasen. Livet är en gåva - inte något som man ska kasta bort.
Jag har sett allt för många unga (och vuxna också för den delen) kasta bort sina liv på droger, på smärta eller på att festa. Jag har sett allt för många dö på ett sätt som är så onödigt att det får mig att vilja gråta bara jag tänker på det.

Kanske så glömmer vi allt för ofta att livet faktiskt inte är något som är oss garanterat, att det inte är en förbannelse utan något vackert som bara VI kan göra det bästa av. Att visst, det är åt helvete att må dåligt av endera anledningen eller att leva i en situation där man bara känner sig fel, men det är fortfarade något som VI SJÄLVA måste ändra på. Ingen annan kan ändra på det - någonsin!

De säger att det är bättre att fly än att illa fäkta. Det stämmer till en viss del, men samtidigt så finns det förmodligen en hel del situationer där vi faktiskt skulle kunna kämpa betydligt bättre än vad vi gör. Vi människor har styrkan, men vi använder den inte!

Jag har funderat mycket på hur jag vill leva mitt liv de senaste dagarna. Vad det är som är viktigt för mig, och vad jag kan leva utan. Jag har insett att jag faktiskt inte bryr mig om vad de flesta människor tycker om mig som person - så länge som jag har turen att kunna omge mig med människor som jag tycker om så är det mig faktiskt helt och hållet egalt ifall folk tycker att jag är en jävla pundare/satans psykfall/idiotisk hora (vilket är de tre vanligaste tillmälena från människor som jag inte har någon emotionell koppling till enligt min senaste statistik). Jag antar att det är för att jag i min natur är relativt obstinat - ibland så vill jag till och med provocera, bara för att jag finner det roligt att se hur folk reagerar om man beter sig på ett sätt som är "oväntat".
Jag antar att jag är en typisk tonåring i ganska mycket.