mista

Livet fortsätter faktiskt. Som de flesta av er kanske förstått så tog det slut mellan mig och pojken förra helgen, något som åsamkade mig ett smärre (även om de flesta i min närhet kanske inte definierar det som smärre) sammanbrott. Det blev för mycket helt enkelt, och jag tappade den "kontroll" som jag trodde att jag haft.
Just nu så är jag glad för att så skedde. Visserligen så mår jag fortfarande halvtaskigt rent generellt och rent kasst större delen av tiden, men jag är glad att så skedde. För det är bara i mörkret som man har chans att hitta sig själv.

Den senaste tiden har jag nåtts av flera stora insikter. Den största av de är, att jag faktiskt inte klarar mig på egen hand, vad jag än så gärna vill tro. Jag behöver andra människor, och jag behöver hjälp.
Förra veckan så fick jag tillbaka mitt Fluoxetin och dessutom Atarax som jag kan använda vid behov om ångesten blir för stark. Det kommer att ta tid innan Fluoxetinet börjar ha någon effekt, men det får mig ändå att känna mig bättre - jag vet att jag går i rätt riktning, även om det är svårt just nu.

Mina vänner har varit starkare än vad jag någonsin trodde att de skulle klara av att vara. De har, allihopa, ställt upp för mig till hundra procent. Även när jag har varit mitt absolut sämsta jag, när jag varit tyst och inbunden eller allmänt bara motsträvig, så har de funnits där för mig, hållit mig, kramat mig, talat om för mig att jag är bra. Jag kan inte vara nog tacksam för det.
Det är inte över ännu, denna kamp. Den kommer att fortsätta ett bra tag till, men nu så har jag i alla fall vänt mig om och mött mig själv. Och det är jag glad för.

Blev väldigt förvånad (men glad!) då jag såg att Cilla gett mig en utmärkelse för min blogg. Var en total överraskning, men tack för berömmet! Det värmer.

Allihopa, kom ihåg - om man går i motvind, så går man fortfarande!