mista

Det är skönt att ha gjort allt som jag måste ha gjort för dagen nu, även om jag kan se hur arbetsbördan radar upp sig för i morgon. Jag har bett min mor att sjukanmäla mig då halva dagen ändå går bort i en dum fotbollsturnering som vi måste närvara vid, och jag vill hellre ha den tiden till att plugga. Jag har historiaprov på tisdag, usch, känner mig inte alls på tårna inför det. Historia är annars ett av mina bästa ämnen - bortser man från svenska och tyska så skulle man väl nästan kunna säga att det är ett av dem som jag har mest talang i. Har dock för tillfället en lärarinna vars undervisningsteknik får mig att längta långt bort från det unkna klassrummet, synd egentligen. Men vad annat kan man göra än att försöka hålla prestationerna uppe ändå?

Jag längtar efter pojken. Han ägnar sig ut en fritidsaktivitet idag, så det finns ingen chans att få tag på honom innan kvällen. Undrar lite smått hur fasen han ska klara av det med tanke på hur hans helg har sett ut, men å andra sidan så vet jag ju att han är van. Får bara hoppas att han kommer ihåg sitt nationella prov i morgon, vore ju förjävligt om han misslyckades med det och fick ett sämre betyg i Svenska B bara för det. Jag menar - visst, jag vet att min pojke är  knarkare, men det betyder fan inte att han är någon idiot!

Det påminner mig om en diskussion som jag en gång hade med pojken. Den var tung, jag vet att jag försökte dölja mina tårar för honom vilket bara gjorde honom mer orolig eftersom han trodde att det var hos honom felet låg. Delvis var det kanske också det, även om jag har svårt att formulera det som ett direkt "fel" just i det fallet. Jag kan inte se felen som finns med min älskling.

I alla fall. Vi talade. Pojken lovade mig något och jag kunde inte hindra mig från att dra undan blicken från honom - Jag kunde inte hindra mig själv från att tvivla. Pojken såg det.
"(Artemis)?" sa han tyst. "Tror du mig?"
"Jag vet inte" svarade jag, lika tyst. "Det är inte alltid så lätt att veta om man ska tro eller inte."
"Jag vill att mitt ord ska vara värt något för dig" sa han indignerat. "Jag vill inte att du ska tro att jag är någon jävla pundare..."
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag litar på pojkens ord, det är inte det, men just denna mening fick det att slå till i skallen på mig. En stund stod vi tysta, innan jag kunde säga något igen.
"Men (Pojken), du är ju en pundare."
Han nickade långsamt och lutade sin panna mot min hjässa. Jag kunde känna hans varma andedräkt som pustar mot min hud, en stark kontrast mot den kyliga luften. Så nära, så evig, men ändå så otroligt lätt förgången.
"Jag vet." svarade pojken mig till slut. "Jag vet att jag är en pundare. Men jag vill inte vara en jävla pundare."

Vet faktiskt inte varför det är just denna scen som dyker upp i huvudet på mig idag. Kanske är det för att det är en av de gånger som det känns som att jag har sett rakt in i pojkens själ och verkligen kunnat förstå vad det är som pågår där. En av gångerna när jag har kunnat förstå min älskling helt och fullt ut, på det sätt som vi ytterst sällan KAN förstå andra människor.

Min pojke må vara en pundare. Men han är inte någon jävla pundare.