.
Allt som jag levat för, allt som jag älskat, känns så meningslöst. Jag har förlorat det som betyder mest i hela världen för mig och nu så vet jag knappt hur jag ska kunna stå upp längre.
Så tomt.
Vi har tagit kontakt med vården igen. Jag hoppas och ber att min läkare från förr har tid med mig så snart som möjligt - det har blivit hopplöst tydligt att jag faktiskt inte klarar mig "på egen hand", så att säga.
Just nu, så är allt så tomt. Så tomt.
Jag kommer att göra mitt bästa. Kämpa så hårt jag kan. Men just nu så är det bara så tomt, och tårarna verkar inte vilja sluta falla trots att till och med jag inser att det förmodligen är bäst så här, att det måste vara. Men det hindrar mig inte från att känna en ångest så total över det som hänt att jag helt tycks förlora mig själv.
Nu ska tiden tills jag får träffa min läkare igen ägnas åt det mest basala. Försöka äta trots att hungern är obefintlig, försöka att i alla fall åka till skolan även om jag inte klarar av att prestera det allra minsta när jag är där. Mina vänner och min familj vet - jag har släppt garden helt nu och bekänt det som jag så länge försökt dölja för att skydda dem. De har allihopa sagt att de finns här för mig, och framför allt, att jag inte behöver skämmas för mina tårar längre. Att det är okej. Att det kommer att bli okej.
Jag vet inte hur saker och ting kommer att bli. Jag ångrar inte den tid som varit för trots att jag inte har mått bra under stor del av den, så har den på vissa sätt varit den bästa i mitt liv. Även om smärtan jag känner nu försöker få mig att tro att allt hade varit bättre om jag aldrig hade släppt på min kontroll, släppt in andra i mitt liv, så ångrar jag det inte.
Jag älskar dig fortfarande. Även om det känns som att jag dör utan dig vid min sida, så älskar jag dig fortfarande. Och det viktigaste för mig är att du är lycklig. Det är mantrat som jag upprepar gång på gång nu när tvånget är som starkast - jag förlorade dig eftersom jag inte förstod bättre, men det kommer inte att göra något bättre om jag gör det igen. Jag kommer inte att få dig tillbaka även om jag så skär sönder mitt liv helt och hållet. Jag kommer bara att öka smärtan hos dem som står runt mig.
Vi får se hur det blir när tiden går. Vi får se.
Bloggen kommer att ta en paus tills vidare, i alla fall. Jag måste koncentrera mig helt och fullt på att få mig själv ut från det här. Alla ni som läser och kommenterar, ta hand om er och kämpa på i era respektive liv! Det är vad jag ska göra. Det kan inte fortsätta så här och det förstår jag äntligen fullt ut. Jag sörjer bara att det var tvunget att ske på det här viset. Att jag var tvungen att förlora det som jag älskar mest för att förstå till vilken vidd som jag verkligen älskar det. Vad det är som jag förlorat bara för att jag agerade senare snarare än förr. Vad jag förlorade för att få en halv sekunds njutning och frist från ångesten.
Ta hand om er, allihopa. Det ska jag försöka göra.
Artemis
Kämpa på, du vet att det går, du kommer igen, tiden läker med tiden dina sår! Keep it up! ( :
Lycka till. Du gör helt rätt i att ta hand om dig själv först. Jag ska göra likadant. Kram :)
Jag vet att du kommer klara dig,
du är en tuff tjej som inte ger upp i första taget.
Titta inte ner på det som passerat för då kan du fall i grunden,
titta upp mot det ljusa och du ska inte känna dig fast bunden
Om en pusselbit försvinner betyder det inte att den alltid är borta, den kan alltid finnas igen
Lycka till
Du har så rätt, det kommer ordna sig. För oss alla, så småningom. Se till att ta hand om dig själv på bästa sätt, för du är den viktigaste personen i ditt liv. Glöm inte det!
Många kramar och lycka till med allt!
Du verkar ha det minst sagt tungt just nu. Jag hoppas verkligen att saker och ting kommer att lösa sig till det bättre för dig. Ta hand om dig själv du också och kämpa på! Kramar
du har en utmärkelse att hämta på min blogg eftersom du skriver så bra
Hmm, är det något fel med sidan eller har ett antal inlägg tagits bort? Innebär det att du mår väldigt dåligt just nu? I så fall hoppas jag att det vänder snart. Det är hemskt när man inte ser någon ljusning, men ibland kommer den när man minst anar det.
Filmen (I skuggan av värmen) var lite småläsking faktiskt, ganska realistisk. Men helt klart sevärd.
Kramar!
