mista

Väcktes idag runt tolv av att A skickade ett sms till mig för att säga god morgon. Jag var då mycket trött - blev sittande framför tv:n igår och tittade på den i ett x antal timmars tid, så ärligt talat vet jag inte riktigt vad klockan var när jag väl gick till sängs. För sent, så mycket kan vi konstatera!

Efter att ha pluggat i någon timme (inte allt för intensivt, jag kunde inte riktigt uppbåda någon entusiasm för att hitta fördelar i renodlad plan respektive marknadsekonomi...) så bestämde jag mig för att baka bullar till morgondagens picknick med vännerna.
Off we go!
Det blev ett par intensiva timmar med bullbak (och brännblåsor, då jag klantigt nog lyckades lägga handen rakt på den glödheta plåten), men att se resultatet fick mig ändå att känna mig lite mallig. 30 stora (nu snackar vi inte bantarbullar direkt...) och gyllenfärgade snurror, som fyllde hela huset med ljuvliga dofter. Vännerna blev mer än bara upprymda över att få höra att de kommer att bjudas på detta, och därför så har min mobil fullkomligt översvämmats av sms i typen "Artemis WE LOVE UUUUU!". Inte alls att stryka mitt ego, nej då :-p

Frågan är ju dock om min kära familj låter allt för många bullar undkomma till morgondagen. Fick ungefär fem minuter efter att jag stuckit hemifrån ett sms från min far där han undrade om han fick ta en bulle, tio minuter senare ett från min käre bror som ville ha två stycken. Min mor har dessutom lite diskret låtit mig veta att hon kräver minst en bulle som fjäsk för att hon eventuellt (dock enbart eventuellt...) ska låta mig beställa den klänning som jag i ett tidigare inlägg suktade efter... Fyra borta där, och sedan får jag väl medge att en var tvungen att smaktestas av mig också. Nåja, varför ska man annars baka så mycket bullar för? ;-)

Det ska bli skönt att träffa vännerna i morgon. Jag känner att jag behöver det - framför allt så måste jag få tacka dem för att de varit så snälla mot mig den senaste tiden. Även om A till exempel enligt utsago ville slå mig för att hon tycker att jag är så korkad ibland, så vet jag att hon accepterar det och finns om jag behöver henne.
T har varit en riktig ängel. Han är väl den av vännerna som har haft mest inblick i hur jag mår, och jag är väl förmodligen den enda som vet om hans problem. Hans konstanta kommentar till allt som hänt har varit att det ordnar sig, och att jag inte behöver må dåligt för det eftersom alla gör idiotiska saker. Det ska bli skönt att få ge T en kram.

Jag sitter och lyssnar på Krypteria just nu, det är positiv lyssning. Sitter dessutom och tänker på två personer rätt intensivt, tänker på hur jag känner för dem och hur fasen jag ska lyckas få någon ordning på allting...
Men jag får säga som textraden: We can make it through the night. För det kan vi.

Ta hand om er allihop!