mista

Jag känner mig lite, lite mobbad just nu faktiskt. Det här blir det tredje inlägget utan någon som helst mening på mindre än två timmar - jag kan lova er, SÅ lite liv har jag inte i vanliga fall, faktiskt!

Är hemma idag eftersom jag kände mig allmänt trött på skolan och livet i allmänhet så att jag bad mor min att sjukanmäla mig. I morgon så är det min studiefria dag, men jag måste ändå gå till skolan eftersom vi ska ha information om lite grejer, usch ja. Har en tid på ungdomsmottagningen vid två och har lovat en av mina vänner, A, att vi ska arbeta med ett projekt i samhällskunskapen. Hoppas att det där idiotiska projektet blir klart då, med tanke på att det ska in på fredag. Annat än ett MVG i betyg vore katastrof.

Nog om det. Är nog lite allmänt bitter för tillfället. Ibland så är jag det - jag har en tyvärr en historia som inbegriper både självskadebeteende och depression. Min pojke är likadan, även om hans destruktiva beteende snarare har tagit sig uttryck i vilt supande än... mer handbegripligt självskadebeteende, så att säga.
Numera så mår vi bägge två drägligt. I alla fall för det mesta. Depressionen kommer aldrig att överge honom (men medicinen håller den på en nivå som är kontrollerbar) och mig... tja, jag hoppas fortfarande att jag någon dag ska kunna leva ett liv utan ångest och smärta på det viset. Kanske är det en fåfäng dröm, men när jag är med min pojke, när jag har hans armar kring mig och han talar om för mig att "Du är inte okej, jag är inte okej, och det är okej", när jag befinner mig där, då känner jag ändå hopp.
Pojken får mig att må bra, att må riktigt, riktigt bra. Jag känner mig trygg med honom på ett sätt som jag inte gör med många andra.

Jag älskar honom.

Okej, nog med allmänt djupsinniga utläggningar nu :-) Något mer positivt:
Vad ska du göra i helgen?