mista

Idag är en betydligt bättre dag än gårdagen. Jag har inga lektioner, så skulle egentligen ägnat dagen åt att plugga. Dock så blev det så att jag bara pluggade kanske en tiondel av vad jag hade tänkt mig från början...

Igår så ringde pojken mig när han väl blivit sig själv igen. Han ville höra att allt var bra med mig, och tja, det var det ju ärligt talat inte.
(Sedan så råkar det ju vara så att jag mycket, mycket sällan klarar av att erkänna en sådan sak direkt. Det brukar vara mera "Fråga inte." eller liknande svar, alternativt "Du bryr dig inte, så fråga inte." Jag har en tendens att bli betydligt mycket elakare än vad jag brukar vara i ett upprört tillstånd.)
Så vi pratade. Mitt och pojkens förhållande är till en så stor del uppbyggt på att prata, så det var faktiskt väldigt skönt. Vi bestämde dessutom att vi skulle träffas idag för en kort fika på pojkens lunchrast, vilket vi också gjorde.
(Även om pojkens lunchrast råkade bli en lektion som han inte hade någon större lust att gå på, eftersom hans riktiga lunchrast var väldigt kort. Tider är inte pojkens starkaste sida.)

Nu är allt fint. Jag är inte så där överdrivet hyperlycklig som jag kan vara ibland, men jag känner mig stabil och på den gladare sidan. Ärligt talat så föredrar jag att ha det på det här viset jämfört med att vara hyperlycklig - av erfarenhet så vet jag att det är lättare att behålla en positiv livssituation när jag är på det här viset än hyperlycklig. Det blir som att man går mycket ryckigare i humöret, om ni förstår jag menar?

Jag brukar tänka mig mitt humör som ett streck i vågmönster. Om jag är stabil, så är det små vågor som kommer hela tiden. Om jag är mer instabil, så kan vågorna bli större och mer oregelbundna - jag kan må helt okej och vara nöjd med livet, men så helt plötsligt så händer någon liten småsak och sedan mår jag uselt igen. Om jag är riktigt riktigt instabil och försöker ignorera det av någon anledning, undertrycka mina känslor, så kan vågorna samlas till en stor flodvåg som sköljer över mig på ett sätt som jag omöjligtvis kan kontrollera. Förstår ni vad jag menar? Jag hoppas det.

Har även pratat med A idag också, gällande morgondagen. L1 träffade sin langare igår och köpte fyra flaskor vodka, vi tar och tullar på en eller två av dem i morgon då. Pojken, som faktiskt innehar den mogna åldern av 18 vårar (ett osvikligt tecken på vishet, enligt honom. Enligt mig ett osvikligt tecken på att förfallet är nära), har lovat att inhandla några sexpack åt mig också, så att jag ska kunna allmänt sitta och ha något att göra om de får för sig att ha shottävling igen. Av ren princip så deltager jag nämligen inte i sådana aktiviteter - då senaste gången som jag gjorde det, övertalad av L2 som ansåg att jag omöjligtvis kunde vara så lättpåverkad som jag påstod, avslutade kvällen med att spy över hennes badrumsdörr för att sedan däcka i hennes armar. Jag minns kanske 10% av den kvällen. Vad jag däremot minns betydligt bättre är nästa morgon då jag, med väl påbörjad tillnyktring, skulle ta mig från L2's hem ute i bushen hem till pojkens lägenhet ute i den något mer civiliserade vildmarken på andra sidan världen.
Det var INTE så jättekul, kan jag säga. Så nej tack, inget shotande för mig. Jag tar och dricker folköl istället om vännerna kommer på den goda idén att åter tävla, tack så mycket.
(Däremot så lär jag bli packad ändå med tanke på att jag tyvärr har smak för vodka och att jag och J brukar dricka det som vatten på fester. Men det är okej, dagen efter kommer bara att spenderas med älsklingen ändå. Tanken är att jag ska försöka hjälpa honom med hans tyska, vi får se hur det kommer att gå.)
Vad ska ni syssla med i helgen? :-)