mista

Tja, ibland så är jag kanske inte det bästa av barn, det är bara att erkänna. I fredags så kom vännerna hem till mig och jag lyckades, på mindre än tre timmar, bryta bägge de löften som jag givit till min mor om att a) inte supa och b) inte strula med T. Helt underbart.

Just nu så är väl huvudet fortfarande inte med helt och hållet, utan jag sitter här och tar det lugnt mest. Har tyvärr bara tre cigg kvar, så måste väl inte till stadens vimmel lite senare om jag inte ska bli helt outhärdlig i morgon. Pratade lite löst med M om detta igår, så hon ska väl ringa mig idag när hon väl vaknat. Måste leta rätt på lite pengar hemma också, suck. För tillfället så går ekonomin definitivt inte ihop.

Ja.... vad kan jag skriva egentligen? Jag skulle vilja skriva djupa tankar om hur man får sitt liv att hänga ihop, men jag tror ärligt talat inte att jag är direkt rätt person för det. Visserligen så mår jag (precis i denna stund, när jag skriver detta) helt hyfsat, men ändå. Jag lever helt enkelt inte på ett sätt som är att rekommendera för den som vill leva hälsosamt och så vidare.
Har dock nästan säkert bestämt mig för att jag ska sluta knarka nu. Jag vet inte... A och L1 är på mig rätt mycket om detta faktum, men jag har svårt att tänka hur jag ska göra. Visst, jag vet att det inte är nyttigt. Att cb egentligen inte får en att känna mer - utan bara får en att känna mindre i vanliga fall. Att det är olagligt och att det dödar hjärnceller. Och en hel rad med andra saker som ingen av dem är särskilt bra.
Men ändå. Det är en svår process för mig - jag får erkänna, jag vacklar. Ibland så känns det helt rätt att följa A's önskan och sluta helt och hållet, men ibland... Ja, relativt ofta så känns det som att det är meningslöst ändå. Att det inte spelar någon roll om jag knarkar eller ej, eftersom jag ändå är misslyckad och inte lyckas med något annat än att leva på samhällets marginaler.

Jag träffade pojken i torsdags och då sa han till mig att han insett att han har problem med det. Det gör ont i mig att höra något sådant - jag vill kunna ta all hans smärta och allt tvång från honom, men jag kan inte. Och ärligt talat, även om jag kunde det, så tror jag inte att jag skulle klara av det utan att helt förgås själv. Fluoxetinet har ökat mitt tvång, så på sista tiden så har jag haft problem med att fungera normalt någon längre stund i sträck. Jag är tacksam för att folk än så länge har tålamod med mig, även om jag håller på att sabba mina betyg helt och hållet. Nåja. Det ordnar sig på något sätt.

Jag hoppas att ni alla har det bra.