Vad kan man göra?
Tårarna bara faller på mig just nu. Jag försöker göra de saker som jag ska, skolarbeten, planering. Jag försöker att inte vara så här. Men vad kan jag göra? Varför blir det alltid så här?
Inom mig så antar jag att jag vet att det var fel att övertala min läkare till att låta mig sluta med medicinerna. Visst, det fanns nackdelar med dem också, men med Fluoxetinet så var de inte särskilt farliga och de gjorde mig ändå mer stabil, även om jag inte kunde tänka så då. Jag trodde att det var helt och hållet min egen "förtjänst" att jag mådde bättre och därför så tjatade jag tills de tog bort det. Jag har alltid varit bra på att manipulera folk - men just nu så börjar jag inse att även det har sitt pris... Och nu så får jag betala för att ha gömt mig från mina problem. Får betala för att jag börjat tro på de lögner som jag slagit i folk omkring mig.
Jag skakar. Jag skakar och det finns ingen, ingen som kan komma nära mig när det är så här. Det skulle väl vara pojken då, han har lyckats komma på mig några gånger innan, men han är ju... "okontaktbar", om man säger så. Visst, jag skulle kunna ringa honom, men vad skulle det vara värt? Han skulle svara, han skulle kanske till och med bli orolig. Men vad är det värt? Jag sa själv till honom att jag inte skulle bli sur om han gjorde det. Jag ljuger inte för min pojke. Nej, faktiskt inte. De må kalla min moral alternativ i övriga fall, men just i det fallet så ljuger jag faktiskt inte.
Vad är jag rädd för? Att förlora honom, så klart. Det skulle vara mer än vad jag någonsin klarade av som det är just nu, och det som skrämmer mig är att bara det faktumet skulle kunna få honom att gå om han visste om det. Fan.
Just nu - bara gråt. Jag vill falla tillbaka i självdestruktivt beteende, men jag får inte. Jag lovade honom. Även om han inte kan hålla sina löften till sig själv så måste i alla fall jag hålla mina löften till honom.
Jag vet bara inte något annat sätt att göra det på.
Förlåt mig. Nu kommer jag att vara ett allmänt I-landsbarn med I-landsproblem. Jag vet.
Jag är för fan fortfarande bara ett BARN! Varför, varför måste det vara så här? Inget barn skulle behöva ha det på det här viset, det är fan IDIOTISKT!
Ja, jag vet att det är många som har det värre. Men just nu vill jag bara skrika till och med mer än vad jag brukar vilja - och snart, snart kommer jag inte att kunna hålla det inne längre. Snart kommer jag att bete mig så avskyvärt som jag inte vill bete mig, göra de omkring mig illa. Jag vill det inte. Fan. Varför måste jag vara som jag är?
Det är som det är. Men det hindrar mig inte från att önska att det kunde vara på något annat sätt.
Inom mig så antar jag att jag vet att det var fel att övertala min läkare till att låta mig sluta med medicinerna. Visst, det fanns nackdelar med dem också, men med Fluoxetinet så var de inte särskilt farliga och de gjorde mig ändå mer stabil, även om jag inte kunde tänka så då. Jag trodde att det var helt och hållet min egen "förtjänst" att jag mådde bättre och därför så tjatade jag tills de tog bort det. Jag har alltid varit bra på att manipulera folk - men just nu så börjar jag inse att även det har sitt pris... Och nu så får jag betala för att ha gömt mig från mina problem. Får betala för att jag börjat tro på de lögner som jag slagit i folk omkring mig.
Jag skakar. Jag skakar och det finns ingen, ingen som kan komma nära mig när det är så här. Det skulle väl vara pojken då, han har lyckats komma på mig några gånger innan, men han är ju... "okontaktbar", om man säger så. Visst, jag skulle kunna ringa honom, men vad skulle det vara värt? Han skulle svara, han skulle kanske till och med bli orolig. Men vad är det värt? Jag sa själv till honom att jag inte skulle bli sur om han gjorde det. Jag ljuger inte för min pojke. Nej, faktiskt inte. De må kalla min moral alternativ i övriga fall, men just i det fallet så ljuger jag faktiskt inte.
Vad är jag rädd för? Att förlora honom, så klart. Det skulle vara mer än vad jag någonsin klarade av som det är just nu, och det som skrämmer mig är att bara det faktumet skulle kunna få honom att gå om han visste om det. Fan.
Just nu - bara gråt. Jag vill falla tillbaka i självdestruktivt beteende, men jag får inte. Jag lovade honom. Även om han inte kan hålla sina löften till sig själv så måste i alla fall jag hålla mina löften till honom.
Jag vet bara inte något annat sätt att göra det på.
Förlåt mig. Nu kommer jag att vara ett allmänt I-landsbarn med I-landsproblem. Jag vet.
Jag är för fan fortfarande bara ett BARN! Varför, varför måste det vara så här? Inget barn skulle behöva ha det på det här viset, det är fan IDIOTISKT!
Ja, jag vet att det är många som har det värre. Men just nu vill jag bara skrika till och med mer än vad jag brukar vilja - och snart, snart kommer jag inte att kunna hålla det inne längre. Snart kommer jag att bete mig så avskyvärt som jag inte vill bete mig, göra de omkring mig illa. Jag vill det inte. Fan. Varför måste jag vara som jag är?
Det är som det är. Men det hindrar mig inte från att önska att det kunde vara på något annat sätt.
Kommentarer
Postat av: Ambika
Tack för din kommentar. Jag känner igen mig i mycket som du skriver. Tankar och känslor som slåss mot varandra. Det verkar som att vi båda har det tufft men jag hoppas att efter en tuff period så kommer det något bättre. Bara man inte ger upp helt och hållet. Önskar även dig en bra kväll. Kram :)
Trackback
