mista

Oavsett hur det känns, så är du aldrig ensam.
Det finns alltid någon annan, någon som är redo att ta din hand om du bara har mod nog att be om det.
Ingen människa är helt igenom ond.
Du lever bara en gång.
Lev dina drömmar.

Igår så var jag och M på fest hos några bekanta hos henne. Jag hade aldrig träffat de förr, vi hade ingenstans att sova efteråt och vi hade en flaska vodka med oss - upplagt för katastrof egentligen. Men det gick bara bra och vi hade en toppenkväll. Jag och M var dock ensamma tjejer där större delen av tiden, lite smickrande... :p

I morgon så ska förmodligen jag träffa S och pojken. Samtidigt. Underbart säger jag bara, hur fan försatte jag mig i den här situationen?
En del av mig kan inte tycka det är annat än rätt åt pojken att se någon klämma på mig, men samtidigt så har jag dåligt samvete. Speciellt som jag vet att de känslor som jag hyser för S är helt och hållet fysiska - jag och han har helt enkelt inte särskilt mycket gemensamt rent mentalt och därför så är tanken att det skulle kunna utvecklas till mer än sex rent skrattretande. Men men. Vi får se hur det går helt enkelt.

Ha det bra allihop!

Idag är jag på gott humör. Bättre än så kan det inte beskrivas.

Gårdagen gick upp och ner, S ringde och ville att jag skulle ordna grönt hos honom (känns som alla som har kontakt med mig nuförtiden har det för mina kontakters skull...), smsade lite med pojken, grälade med min kära moder (om medicin) samt med A (om vad hon kallar mitt beteende). Jag gick och la mig och var definitivt inte på gott humör, om man kan säga så.
I morse så var jag väl inte heller världens muntraste. Dock så fick jag ett sug av att dra på mig en av min vackraste klänningar, ett infall som jag biföll, och det gjorde mig definitivt betydligt gladare!
Är väl lite smått löjligt egentligen, hur så små saker kan betyda så mycket, men när jag kritvit (någon solbränna har definitivt inte hunnit infinna sig ännu) studsar runt på gatorna iklädd en klänning jag älskar och med A's vänliga röst i örat (hon förlät mig rätt snabbt, något jag älskar med henne) så kan jag inte annat än att tycka om livet.
Visst, jag har fått öka min dos Fluoxetin till det dubbla, men sådant är en petitess. Vem bryr sig egentligen?

Har dessutom lyckats få sommarjobb och är extremt, extremt glad över det. När jag fick beskedet så ställde jag mig upp mitt på bussen och tjöt rakt ut - så jäkla glad blev jag! Det känns ändå som att jag kommer att få ihop saker och ting nu, på ett eller annat sätt.

Dock är det lite skola som pockar på min uppmärksamhet. Jag måste förbereda mig inför ett seminarium om kyrkan och kloster under medeltiden - definitivt inte ett ämne som är mitt mest favoriserade, men det ska nog gå. Nu är det trots allt inte för lång tid kvar - det är mindre än åtta veckor kvar tills jag går ut första ring!
Känns definitivt mer än okej.

Ja, ikväll ska jag in till stan och träffa vännerna och fortsätta att dansa runt som en vettvilling. Jag hoppas att ni alla har det väl!

Jag lever för att jag älskar. Så enkelt är det.
Utan den kärlek som jag känner för människor i min närhet så skulle jag inte finnas här längre.
Det har varit nära några gånger ja. Jäkligt nära. Men jag är fortfarande här, jag finns, och jag älskar.

Att älska gör ont. Det gör så jävligt ont att för det mesta så vill jag inte ens vara med. Men ändå, jag kan inte förhindra det hela. Jag är en person som älskar helt enkelt.

I morgon så ska jag och M köpa sprit samt blandning inför helgen. En av mina klasskamrater erbjöd mig en 0.9a för en hundring, jag accepterade det och frågade sedan M om hon ville vara med på ett hörn. Det ville hon självklart, M är alltid på sådana saker. Jag vet att jag borde ha dåligt samvete för att jag leder in henne på dåliga spår - men seriöst, jag orkar inte vara moralkärring. Det är var och ens eget beslut hur de vill hamna i helvetet.
Min väg går genom sex, droger och sprit.
Det är i alla fall klassiskt.

Det blir förmodligen fest i helgen, annars så funderar jag på att sticka hem till S igen. Jag var där i helgen och vi hade det mycket trevligt, lämnade dock inte huset på ett dygns tid!
Visst, han gjorde mig illa. Men det kan jag leva med.
Fysisk smärta är förgänglig.

Det här inlägget är lite halvt negativt i tonen, jag märker det och jag ber om ursäkt. Men vad ska man göra, när saker är som de är?

Hoppas ni alla har det bra.
Kram

Det glädjer mig verkligen att säga - idag så mår jag riktigt jäkla bra!

Det kanske är solen, det kanske är att helgen äntligen är här eller det kanske är något annat, men världen känns lite lättare idag.
S smsade mig förut och frågade vad jag skulle göra ikväll, men jag har mens och är trött så jag sa (vilket faktiskt är sant) att jag inte hade några pengar och förmodligen skulle vara hemma. Eventuellt, om han är med på det, så åker jag och hälsar på honom i morgon istället. Om inte så har M sagt att jag kan följa med henne och några av hennes killkompisar ut och supa, så det blir trevligt. Jag gillar att ha saker att göra!

Skolarbetet idag bör inte nämnas vid ord, så dåligt gick det. Men jag lägger det bakom mig och tar tag i följande uppgifter med nytt hopp istället.

Saker och ting ordnar sig. Det är jobbigt ibland, och det kommer det alltid att vara, men det ordnar sig. Det kan ta tid och det kanske inte blir som man tänkt sig från början, men det ordnar sig faktiskt.
Håll det i minnet.

Ha det fint allesammans!

Det här är inte en av mina bästa dagar.
Sitter vid datorn, för måste slå ihjäl tid.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra.

Min kära mor försöker i denna stund få tag på en ny tid åt mig på BUP. Min ångest ökar och ökar för var dag som går, och jag vet inte vad jag ska göra.

Jag vill inte vara den jag är. Men jag har ingen aning om hur jag ska kunna sluta vara det och istället bli en människa som jag kan älska.

Tack till er som skriver så snälla saker i kommentarer till mig. Jag uppskattar det verkligen.
Just idag så är ångesten för stark för att jag ska orka göra ett skit, då jag träffade pojken för inte så länge sedan och dagen (som tidigare kändes helt okej) blev vänd helt upp och ner...

Jag vill inte leva detta livet. Jag vill inte.

Jag hatar ångest, jag hatar det så jävla jävla jävla mycket

Varför måste det vara så här?!

Förlåt. Det här inlägget saknar mening.
Men jag vet inte var jag ska göra av mig själv.

Idag så ska jag förhoppningsvist ut. Från början så var det meningen att vi skulle vara ett helt gäng, men A och J backade ut efter att ha haft ännu ett av sina "seriösa relationssamtal". Suck. Ibland så är det irriterande att få råd av en flicka gällande ämnen som man vet att hon är hopplöst naiv i frågan om. Men vad kan man göra?
Jag har inte fått tag på L1 ännu, som har spriten, men jag hoppas att hon är på att sticka ut i alla fall. Annars så ser det ut som att det blir jag, M och T (som velar lite, men jag ska tjata på honom tills han går med på att följa med oss...) med några  sexpack. Vi får väl gå runt i parkerna och på staden antar jag. Min mor tror att jag ska vara hemma hos A och titta på film.
Jag antar att det här är oansvarigt beteende, men jag orkar inte bry mig. Att leva på det här viset - det är vad jag kan. Det är det enda som jag känner mig obesvärad med, det enda som jag inte behöver känna mig obekväm med.
Att leva på gränserna är utmattande, men samtidigt så finns där en säkerhet som inte finns någon annanstans.

Ska även träffa en pojk idag att käka glass med. Han är 22 och sjunger i ett halvkänt band (här i Sverige är de inte så stora, men faktiskt i Tyskland och England...) - alltså så kommer han, om han återkommer här i bloggen, att gå under pseudonymen Rockern. Ärligt talat så ser jag inte vad han ser hos mig. Har hört att han tycker att jag är attraktiv, men varför är en gåta för mig.
Å andra sidan så förstår jag aldrig varför killar finner mig attraktiv. Det kan ju ha något att göra med min kassa självkänsla också ;-)

Om det blir allt för kallt ute och vännerna lämnar mig så kan jag alltid sticka över till hisingen i alla fall. S, en mycket trevlig kille som i vanliga fall huserar i Alingsås, har sagt att jag kan komma och hälsa på honom om jag vill det.
Jag tycker om S. Han har mycket historia, precis som jag, men hittills så har det bara gjort så att vi har fått mer förståelse för varandra. Han säger att han tycker att jag är vacker, med eller utan ärr, och jag vet att han menar det. Han är en fin kille, rätt brysk för det mesta bara...

Ska ringa L1 nu, försöka få tag på henne. Ta hand om er allihopa!

Ja, det är väl lika bra att det blir som det blir ibland, men jag kan inte undgå att vara besviken.
Träffade K igår, hon fick syn på mina ärr och saker... urartade lite.

Men ja ja. Den människa som inte kan acceptera att jag är den som jag är, med det förflutna som jag har, den är helt enkelt inte rätt person för mig. Jag är mer än mina ärr, och om man inte inser det, då förtjänar man inte resten. Så försöker jag se det i alla fall.

Hoppas ni alla har det fint!

Gårdagen gick bra, mycket bra...
Förutom att picknicka med vännerna så var jag även på bio med en söt flicka, K, som jag nyligen blivit bekant med. Vill inte uttala mig allt för mycket om det hela, då jag ärligt talat inte är säker på mig själv ännu, men jag kan säga att jag trivs mycket bra i hennes sällskap och definitivt ser fram mot morgondagen som jag ska tillbringa tillsammans med henne.

Dagen har varit relativt lat, jag har mest tagit det lugnt. Var ute med min kära moder lite tidigare idag och kollade på kläder, men det fanns inte något direkt som jag suktade efter, så plånboken förblev stängd. Förmodligen lika bra...
Har nu dock definitivt bestämt mig - jag behöver en ny klänning!

Vädret är verkligen underbart i Göteborg just nu, man blir upprymd av att bara gå utanför dörren. Det känns som att leva i ett vakuum, som att allt onödigt bara flyter bort när man går längs en gata uppvärmd av solens mjuka strålar tillsammans med människor som man vet tycker om en.

Världen är faktiskt spännande...

Väcktes idag runt tolv av att A skickade ett sms till mig för att säga god morgon. Jag var då mycket trött - blev sittande framför tv:n igår och tittade på den i ett x antal timmars tid, så ärligt talat vet jag inte riktigt vad klockan var när jag väl gick till sängs. För sent, så mycket kan vi konstatera!

Efter att ha pluggat i någon timme (inte allt för intensivt, jag kunde inte riktigt uppbåda någon entusiasm för att hitta fördelar i renodlad plan respektive marknadsekonomi...) så bestämde jag mig för att baka bullar till morgondagens picknick med vännerna.
Off we go!
Det blev ett par intensiva timmar med bullbak (och brännblåsor, då jag klantigt nog lyckades lägga handen rakt på den glödheta plåten), men att se resultatet fick mig ändå att känna mig lite mallig. 30 stora (nu snackar vi inte bantarbullar direkt...) och gyllenfärgade snurror, som fyllde hela huset med ljuvliga dofter. Vännerna blev mer än bara upprymda över att få höra att de kommer att bjudas på detta, och därför så har min mobil fullkomligt översvämmats av sms i typen "Artemis WE LOVE UUUUU!". Inte alls att stryka mitt ego, nej då :-p

Frågan är ju dock om min kära familj låter allt för många bullar undkomma till morgondagen. Fick ungefär fem minuter efter att jag stuckit hemifrån ett sms från min far där han undrade om han fick ta en bulle, tio minuter senare ett från min käre bror som ville ha två stycken. Min mor har dessutom lite diskret låtit mig veta att hon kräver minst en bulle som fjäsk för att hon eventuellt (dock enbart eventuellt...) ska låta mig beställa den klänning som jag i ett tidigare inlägg suktade efter... Fyra borta där, och sedan får jag väl medge att en var tvungen att smaktestas av mig också. Nåja, varför ska man annars baka så mycket bullar för? ;-)

Det ska bli skönt att träffa vännerna i morgon. Jag känner att jag behöver det - framför allt så måste jag få tacka dem för att de varit så snälla mot mig den senaste tiden. Även om A till exempel enligt utsago ville slå mig för att hon tycker att jag är så korkad ibland, så vet jag att hon accepterar det och finns om jag behöver henne.
T har varit en riktig ängel. Han är väl den av vännerna som har haft mest inblick i hur jag mår, och jag är väl förmodligen den enda som vet om hans problem. Hans konstanta kommentar till allt som hänt har varit att det ordnar sig, och att jag inte behöver må dåligt för det eftersom alla gör idiotiska saker. Det ska bli skönt att få ge T en kram.

Jag sitter och lyssnar på Krypteria just nu, det är positiv lyssning. Sitter dessutom och tänker på två personer rätt intensivt, tänker på hur jag känner för dem och hur fasen jag ska lyckas få någon ordning på allting...
Men jag får säga som textraden: We can make it through the night. För det kan vi.

Ta hand om er allihop!

Har insett att jag inte äger nog med kläder, utan förmodligen kommer att tvingas köpa nya inom den närmaste framtiden. Har fått lite cravings efter den här klänningen, som säljs på GothicShop för 225 kronor.


Blev även förtjust i denna topp, även den från Gothic Shop. Den kostar 219 kronor och jag finner den ytterst söt, faktiskt.


Det kanske är dags att köpa nya kläder?

Det kommer nya dagar. Vad som än händer, så kommer det faktiskt nya dagar.

Humöret är väl inte på topp idag, men det är i alla fall bättre än gårdagen. Ångrar det som skedde, men kan inte göra det ogjort så försöker att inte tänka allt för mycket på det.
T och J har varit helt underbara mot mig. Jag älskar de där pojkarna, vad de än egentligen tycker om hur jag agerar så lyckades de dölja det för att försöka trösta mig istället. Det är värt för mig mer än vad ord någonsin kan beskriva.
Tack.

Har inte så mycket att göra idag, utan kommer förmodligen bara ta det lugnt. Ikväll så blir det att börja plugga antar jag.

Jag hoppas att ni har det fint allesammans.

Jag hatar mig själv just nu.
Är så förvirrad, så ångestfylld att jag inte vet var jag ska ta vägen.

Jag hade sex med en kille som jag aldrig har träffat förr idag. Jag lär inte träffa honom igen. Han var 20 och jag vet inte ens vad han heter i efternamn.
Efter det så träffade jag pojken. Jag var helt förstörd, men pojken var snäll mot mig. Det fick mig inte att må särskilt mycket bättre...

Har insett hur jävla mycket jag fortfarande håller av pojken.

Just nu är allt bara ångest.

Ja, lite chockerande är det när man inser hur fort tiden faktiskt går ibland. Nu så är det söndag igen, och jag sitter här med en hel veckas påsklov framför mig.
Skönt!

Tyvärr är det ju inte bara latheten som ska få ta tid i anspråk nu - jag har en hel del eftersatt skolarbete som jag verkligen måste ta itu med nu. Matten kommer jag förmodligen (förhoppningsvis) att kunna få ett godkänt på även om jag inte anstränger mig något vidare, men ekonomin måste jag faktiskt plugga in nu under veckan. Även om goda betyg inte är allt så är de faktiskt något.

Dock så ska inte allt handla om allvar nu! Hittills så har jag inte särskilt mycket planerat för veckan, men förhoppningsvis så fyller det upp lite bättre. I morgon så ska jag fika med pojken igen och på torsdag så ska jag och vännerna ha picknick i det gröna (såvida vi alla lyckas dra ihop oss för detta event, hittills så är det bara jag, A och J som meddelat att vi kan deltaga), det är en början i alla fall.

Jag hoppas ni alla har det bra!

Jag tänkte att det kanske skulle vara kul för er som läser att få veta lite mer om mig, Artemis, även om jag av förklarliga skäl inte kan avslöja allt för mycket. Men men, det här kanske kan vara intressant för någon.

Jag heter inte Artemis, men har valt att gå under detta alias på bloggen då jag föredrar att vara helt och hållet anonym för att helt kunna dela med mig av min värld och mina tankar till er läsare. Jag är vid dagens datum sexton år gammal och fyller om lite mindre än två månader sjutton - en händelse som förvisso ska bli trevlig men som jag i övrigt inte tänker särskilt mycket på.
Jag går på ett samhällsvetenskapligt gymnasieprogram och har vid dagens datum (som jag vet) rätt så bra betyg. På grund av min frånvaro och min brist på engagemang så är risken dock att det inte är dessa betyg som kommer att stå i mitt slutbetyg, men om det blir så får jag ta tag i det då. Som min far sa - det finns alltid komvux, och det viktigaste är faktiskt att man mår bra.

I stora perioder av min tonårstid (än så länge) så har jag mått mycket psykiskt dåligt. Första gången jag kom i kontakt med psykiatrin var som trettonåring efter mitt första självmordsförsök. Som fjortonåring så blev jag inlagd på slutenvård i några månaders tid p g a suicidalrisken och ett starkt självskadebeteende, och jag gick efter det på antidepressiva i ungefär ytterligare ett och ett halvt år, innan jag förmådde min läkare att avskriva detta (jag var under denna tid mycket negativ till att behöva medicineras, eftersom jag kände att det skiljde mig från mina jämnåriga). Nu har jag sedan kort tid tillbaka fått tillbaka mitt antidepressiva och jag jobbar just nu med att vänja mig till detta.

Dock så är det inte meningen att min blogg ska bli någon slags "pro-depression"-blogg, för detta är absolut inte vad jag vill uppnå. Jag ser inte mig själv som en särskilt deprimerad person (eller konstigare än någon annan) och att jag vid yngre ålder var sjuk, det är något som visserligen påverkar mig idag - men det ÄR INTE jag. Jag hoppas att ni förstår vad jag menar när jag uttrycker mig så.

Det här var lite bara, då... Jag är inte så bra på att skriva om mig själv på ett sätt som detta, har aldrig någon aning om vad jag ska skriva :-p Men men.

Om ni har någon annan fråga, eller bara känner för att skriva till mig i övrigt, så går det antingen att kontakta mig här via bloggen eller att maila mig på [email protected]. Ni kan även lägga till mig på msn via den adressen.

Idag, när jag promenerade runt kvarteret för första gången denna soliga dag - helt seg i huvudet efter att ha varit tvungen att ta en atarax igår kväll - så kom helt plötsligt en tanke till mig. En tanke som var så stark, så ofläckad, att jag var tvungen att slå mig ner på en sten bara för att begrunda den i ett halvt ögonblick.

Tanken var allt ordnar sig. En så enkel tanke, så stillsam, så mjuk, men ändå så omfamnande. Hade varit tvungen att ställa in mötet med pojken lite tidigare eftersom mitt huvud inte var helt och hållet med så deppade lite, men tanken drog in ljus i mitt sinne igen.

För det är så jäkla sant! Allt KOMMER ATT ORDNA SIG!


Kram till er alla

Jag är förvirrad. Solen skiner utomhus och jag ser människor le mot mig när jag går längs gatorna. Ändå så är det som att jag kan se masker lossna från deras ansikten, se hur färgen flagnar från de sköna tingen.
Jag vill inte att det ska vara så här. Men jag vet faktiskt inte hur jag ska göra för att det inte ska vara så här.

Kanske så är det helt enkelt så att vissa av oss har lättare att falla ner i mörkret än andra. Kanske är det helt enkelt så att vissa av oss inte är menade att vara den där sortens obekymrade människor som glider genom livet utan att behöva tänka allt för mycket, utan att behöva känna hur de själva långsamt dör. Kanske, men ändå...

Vem är jag? Och vad?
Det känns som att det är en fråga som är svår att besvara rätt upp och ner. Det finns flera olika svar och kanske är alla rätt - eller alla fel. Jag vet faktiskt inte.

Dagen är inte min bästa, men det ordnar sig. Tänkte gå ut snart - gå en promenad och röka giftpinnar tills jag känner mig samlad nog igen för att gå hem. Jag måste hålla mig stående nu. Jag måste.

Att dricka alkohol när kroppen inte ännu är färdigutvecklad, det är en Jävligt dum sak att göra egentligen. Hur kommer det sig då att nästan alla ungdomar, innan det att vi lämnar dessa så fantastiska tonår, någon gång har varit påverkade? Jag vågar nästan påstå att den större massan av oss faktiskt till och med druckit så mycket att våra kroppar sagt ifrån - dvs genom att vi däckat eller att spytt, helt enkelt.

Vad beror detta på? Är det enbart socialt tryck, eller ingår alkoholen på något absurt sätt i en slags ritual för att bli självständiga?
Jag vet inte, ärligt talat. Min hypotes är att det är en mix av dessa båda anledningar, och säkert en miljard andra också. Personligen dricker jag numera bara tillsammans med vänner, men när jag var yngre kunde det hända att jag drack själv eftersom jag inte mådde bra. Där är förresten ännu en anledning - destruktiviteten. Jag skulle inte nämna den om jag inte visste att den fanns - det finns tillfällen som jag dricker på grund av den själv.

Vi testar våra gränser, men till vilket pris?
Själv dödar jag många av mina hjärnceller så fort som chansen ges, i princip, men jag uppmanar då rakt inte andra till att göra detsamma. Min åsikt är att alkohol inte bör finnas tillgänglig för ungdomar på ett lättåtkomligt sätt (och tro mig, Sverige är lättåtkomligt trots monopolet). Så mycket våld, så mycket hemska och jobbiga saker inträffar på grund av alkohol. Visst, jag är kanske inte rätt person att predika om ämnet egentligen. Men jag vet inte hur många gånger som jag har sett saker hända som aldrig skulle ha hänt om alkohol inte varit inblandat...

Jag vet inte. Jag dricker själv, och har inga planer på att sluta med det. Jag vet hur mycket jag kan dricka och fortfarande behålla kontrollen - det som gör mig upprörd är att se hur allt yngre och yngre ungdomar och till och med BARN dras in i en kultur där sprit är ett sätt att umgås... Det är fel!

Bilden kommer från en fest hemma hos A. Jag kan inte tala om hur den kvällen slutade, för jag minns ingenting från det att jag drog mina tre första shots till det att jag vaknade nästa morgon i pojkens säng (på andra sidan stan från var festen utspelade sig...).
Under kvällen konsumerade vi, 8 personer, 3 flaskor vodka, en flaska jägermeister samt ett sexpack starköl.
DET HÄR ÄR INTE RÄTT! Vi är inga fyllon eller missbrukare, och med ungdomars mått så var det inte ens en särskilt vild fest. Men herregud?!

Tanken var faktiskt att jag bara skulle skriva tidigare inlägg till er, lite vagt klagande. Men sedan så insåg jag att de enda planer som jag har för kvällen är antingen att hänga framför datorn och göra ingenting, eller att vandra varv på varv kring kvarteret och röka. Då jag faktiskt försöker lyssna på L1 och sluta röka så mycket så blir det förmodligen det första alternativet, åtminstone för en stund till.
Ja, som ni kanske förstod av mitt tidigare inlägg så är jag inte på det allra bästa humöret idag. Jag klarar mig, men jag är definitivt inte på gott humör...

Lite olika anledningar till detta

1. Tack vare någon (? till vem denna person är) så vet större delen av vår (lilla) skola att jag strulade med T i helgen. Har därför fått höra ett x antal kommentarer om detta under dagen. Bryr mig inte särskilt mycket för egen del (jag vet redan att större delen av vår skola anser att jag antingen är galen och/eller en översexuell slampa) men tycker synd om T. Han borde inte behöva förknippas med den sortens uppmärksamhet.
2. Mitt skolarbete går åt helvete. Det är bara att erkänna - jag blundade när jag senast såg hur min betygskurva ser ut för tillfället. Vill att det ska fungera men orkar orkar ORKAR inte ordna det just nu. Tyvärr.
3. Har misslyckats helt och hållet med 2 av de 3 punkter som jag lovade mig själv för inte så länge sedan. Blir trött på att jag inte kan slutföra ett skit.
4. A och J ska snart gå officiella med sitt förhållande. Något som för att vara helt och hållet ärlig håller på att driva mig halvt till vansinne - nyförälskade kan vara mycket påfrestande för sin omgivning.
5. Sist men inte minst - tack vare en klasskamrat så har andelen av människor som känner till min bisexualitet ökats från ungefär 5 personer till 150 på mindre än ett dygn. Tack, TACK så mycket kära klasskamrat!

Ja, det är väl allt egentligen. Ingenting är särskilt allvarligt i sig, men tillsammans så får det min bägare att fyllas oroväckande fort. Jag är trött på det mesta just nu - Fluoxetinet ökar mitt tvång och min kontroll är rätt halvtaskig sedan ett bra tag tillbaka, så för det mesta står jag bara och har inte en aning om vad jag ska göra.
Jag avskyr att inte veta vad jag ska göra.

Det här är ett inlägg fullt med subjektivt gnäll och jag blir ärligt talat imponerad om någon av er orkar läsa igenom alltihop...
Jag hoppas att ni har det bra i alla fall, kära läsare!

Idag så är det då den första april. Jag har inte blivit utsatt för något särskilt aprilskämt ännu (är i allmänhet för misstänksam för att gå på något som helst) men som världen är just nu så önskar jag att vissa saker i min omgivning faktiskt skulle vara enbart aprilskämt...
Men nej. Det är bara att försöka gå vidare med högt huvud, inte låta smärtan ta överhanden och att bara andas ibland när det blir för mycket. Det är som det är och jag kan faktiskt inte alltid göra något åt det, även om jag skulle vilja det.

I morgon så är det dags att träffa pojken igen. Ska jag vara helt och hållet ärlig så känns det åt helvete - efter de senaste dagarna så känns det värre än någonsin att träffa honom när saker är som de är. Men vad kan man göra, egentligen?

Jag har ångest. Jag vill inte vara med i det här spelet som kallas livet längre, inte med den trasiga spelpjäs som de påstår är min. Jag kan inte reglerna och det känns som att jag aldrig kommer att förstå dem.

Det står människor runt mig. Varför är jag då så ensam?