Livet är en gåva
Jag försöker att komma ihåg den frasen. Livet är en gåva - inte något som man ska kasta bort.
Jag har sett allt för många unga (och vuxna också för den delen) kasta bort sina liv på droger, på smärta eller på att festa. Jag har sett allt för många dö på ett sätt som är så onödigt att det får mig att vilja gråta bara jag tänker på det.
Kanske så glömmer vi allt för ofta att livet faktiskt inte är något som är oss garanterat, att det inte är en förbannelse utan något vackert som bara VI kan göra det bästa av. Att visst, det är åt helvete att må dåligt av endera anledningen eller att leva i en situation där man bara känner sig fel, men det är fortfarade något som VI SJÄLVA måste ändra på. Ingen annan kan ändra på det - någonsin!
De säger att det är bättre att fly än att illa fäkta. Det stämmer till en viss del, men samtidigt så finns det förmodligen en hel del situationer där vi faktiskt skulle kunna kämpa betydligt bättre än vad vi gör. Vi människor har styrkan, men vi använder den inte!
Jag har funderat mycket på hur jag vill leva mitt liv de senaste dagarna. Vad det är som är viktigt för mig, och vad jag kan leva utan. Jag har insett att jag faktiskt inte bryr mig om vad de flesta människor tycker om mig som person - så länge som jag har turen att kunna omge mig med människor som jag tycker om så är det mig faktiskt helt och hållet egalt ifall folk tycker att jag är en jävla pundare/satans psykfall/idiotisk hora (vilket är de tre vanligaste tillmälena från människor som jag inte har någon emotionell koppling till enligt min senaste statistik). Jag antar att det är för att jag i min natur är relativt obstinat - ibland så vill jag till och med provocera, bara för att jag finner det roligt att se hur folk reagerar om man beter sig på ett sätt som är "oväntat".
Jag antar att jag är en typisk tonåring i ganska mycket.
Jag har sett allt för många unga (och vuxna också för den delen) kasta bort sina liv på droger, på smärta eller på att festa. Jag har sett allt för många dö på ett sätt som är så onödigt att det får mig att vilja gråta bara jag tänker på det.
Kanske så glömmer vi allt för ofta att livet faktiskt inte är något som är oss garanterat, att det inte är en förbannelse utan något vackert som bara VI kan göra det bästa av. Att visst, det är åt helvete att må dåligt av endera anledningen eller att leva i en situation där man bara känner sig fel, men det är fortfarade något som VI SJÄLVA måste ändra på. Ingen annan kan ändra på det - någonsin!
De säger att det är bättre att fly än att illa fäkta. Det stämmer till en viss del, men samtidigt så finns det förmodligen en hel del situationer där vi faktiskt skulle kunna kämpa betydligt bättre än vad vi gör. Vi människor har styrkan, men vi använder den inte!
Jag har funderat mycket på hur jag vill leva mitt liv de senaste dagarna. Vad det är som är viktigt för mig, och vad jag kan leva utan. Jag har insett att jag faktiskt inte bryr mig om vad de flesta människor tycker om mig som person - så länge som jag har turen att kunna omge mig med människor som jag tycker om så är det mig faktiskt helt och hållet egalt ifall folk tycker att jag är en jävla pundare/satans psykfall/idiotisk hora (vilket är de tre vanligaste tillmälena från människor som jag inte har någon emotionell koppling till enligt min senaste statistik). Jag antar att det är för att jag i min natur är relativt obstinat - ibland så vill jag till och med provocera, bara för att jag finner det roligt att se hur folk reagerar om man beter sig på ett sätt som är "oväntat".
Jag antar att jag är en typisk tonåring i ganska mycket.
Helgens utsvävningar
Tja, ibland så är jag kanske inte det bästa av barn, det är bara att erkänna. I fredags så kom vännerna hem till mig och jag lyckades, på mindre än tre timmar, bryta bägge de löften som jag givit till min mor om att a) inte supa och b) inte strula med T. Helt underbart.
Just nu så är väl huvudet fortfarande inte med helt och hållet, utan jag sitter här och tar det lugnt mest. Har tyvärr bara tre cigg kvar, så måste väl inte till stadens vimmel lite senare om jag inte ska bli helt outhärdlig i morgon. Pratade lite löst med M om detta igår, så hon ska väl ringa mig idag när hon väl vaknat. Måste leta rätt på lite pengar hemma också, suck. För tillfället så går ekonomin definitivt inte ihop.
Ja.... vad kan jag skriva egentligen? Jag skulle vilja skriva djupa tankar om hur man får sitt liv att hänga ihop, men jag tror ärligt talat inte att jag är direkt rätt person för det. Visserligen så mår jag (precis i denna stund, när jag skriver detta) helt hyfsat, men ändå. Jag lever helt enkelt inte på ett sätt som är att rekommendera för den som vill leva hälsosamt och så vidare.
Har dock nästan säkert bestämt mig för att jag ska sluta knarka nu. Jag vet inte... A och L1 är på mig rätt mycket om detta faktum, men jag har svårt att tänka hur jag ska göra. Visst, jag vet att det inte är nyttigt. Att cb egentligen inte får en att känna mer - utan bara får en att känna mindre i vanliga fall. Att det är olagligt och att det dödar hjärnceller. Och en hel rad med andra saker som ingen av dem är särskilt bra.
Men ändå. Det är en svår process för mig - jag får erkänna, jag vacklar. Ibland så känns det helt rätt att följa A's önskan och sluta helt och hållet, men ibland... Ja, relativt ofta så känns det som att det är meningslöst ändå. Att det inte spelar någon roll om jag knarkar eller ej, eftersom jag ändå är misslyckad och inte lyckas med något annat än att leva på samhällets marginaler.
Jag träffade pojken i torsdags och då sa han till mig att han insett att han har problem med det. Det gör ont i mig att höra något sådant - jag vill kunna ta all hans smärta och allt tvång från honom, men jag kan inte. Och ärligt talat, även om jag kunde det, så tror jag inte att jag skulle klara av det utan att helt förgås själv. Fluoxetinet har ökat mitt tvång, så på sista tiden så har jag haft problem med att fungera normalt någon längre stund i sträck. Jag är tacksam för att folk än så länge har tålamod med mig, även om jag håller på att sabba mina betyg helt och hållet. Nåja. Det ordnar sig på något sätt.
Jag hoppas att ni alla har det bra.
Just nu så är väl huvudet fortfarande inte med helt och hållet, utan jag sitter här och tar det lugnt mest. Har tyvärr bara tre cigg kvar, så måste väl inte till stadens vimmel lite senare om jag inte ska bli helt outhärdlig i morgon. Pratade lite löst med M om detta igår, så hon ska väl ringa mig idag när hon väl vaknat. Måste leta rätt på lite pengar hemma också, suck. För tillfället så går ekonomin definitivt inte ihop.
Ja.... vad kan jag skriva egentligen? Jag skulle vilja skriva djupa tankar om hur man får sitt liv att hänga ihop, men jag tror ärligt talat inte att jag är direkt rätt person för det. Visserligen så mår jag (precis i denna stund, när jag skriver detta) helt hyfsat, men ändå. Jag lever helt enkelt inte på ett sätt som är att rekommendera för den som vill leva hälsosamt och så vidare.
Har dock nästan säkert bestämt mig för att jag ska sluta knarka nu. Jag vet inte... A och L1 är på mig rätt mycket om detta faktum, men jag har svårt att tänka hur jag ska göra. Visst, jag vet att det inte är nyttigt. Att cb egentligen inte får en att känna mer - utan bara får en att känna mindre i vanliga fall. Att det är olagligt och att det dödar hjärnceller. Och en hel rad med andra saker som ingen av dem är särskilt bra.
Men ändå. Det är en svår process för mig - jag får erkänna, jag vacklar. Ibland så känns det helt rätt att följa A's önskan och sluta helt och hållet, men ibland... Ja, relativt ofta så känns det som att det är meningslöst ändå. Att det inte spelar någon roll om jag knarkar eller ej, eftersom jag ändå är misslyckad och inte lyckas med något annat än att leva på samhällets marginaler.
Jag träffade pojken i torsdags och då sa han till mig att han insett att han har problem med det. Det gör ont i mig att höra något sådant - jag vill kunna ta all hans smärta och allt tvång från honom, men jag kan inte. Och ärligt talat, även om jag kunde det, så tror jag inte att jag skulle klara av det utan att helt förgås själv. Fluoxetinet har ökat mitt tvång, så på sista tiden så har jag haft problem med att fungera normalt någon längre stund i sträck. Jag är tacksam för att folk än så länge har tålamod med mig, även om jag håller på att sabba mina betyg helt och hållet. Nåja. Det ordnar sig på något sätt.
Jag hoppas att ni alla har det bra.
En helt vanlig onsdag
Idag har varit en dag som jag med mina mått räknar som helt vanlig. Var i skolan, genomförde projektet som skulle göras (mycket bra, till och med!) och åkte sedan in till stan med J och A för att träffa en av mina få vänner från yngre ålder, M. Det var trevligt, vi åkte runt lite, införskaffade cigaretter för helgen (då jag ska träffa pojken i morgon efter skolan och är ledig på fredag, så inte orkar åka in då) och satt sedan på Burger King för att fördriva tiden. Det var väl ungefär allt, eller jo, vi var inne i en sexaffär också, då M avslöjade att hon aldrig satt sin fot inne i en sådan förr. Givetvis var Artemis då tvungen att leda in henne på nya vägar :-p Det slutade med att hon och jag stod och kuttrade över några korsetter (extremt fina, verkligen! Har tyvärr varken pengar nog för att köpa dem eller en kropp som skulle passa i dem) samt prövade högklackade skor (som både hon och jag har en förkärlek för, då vi båda råkar vara av den något mer småväxta typen) medan J och A satt och gosade med varandra.
Det var riktigt trevligt, faktiskt. Förhoppningsvis så blir det lika bra i helgen - då ska jag, A, J, M, L1 och T vara i min boning för att allmänt göra skäl för det faktum att vuxna tycker att vi är oansvariga. I helgen blir det dock ingen cb. Visserligen är det en trevlig effekt, men jag tror inte att jag klarar av det just nu - och för att vara helt ärlig, jag vill inte leda in de andra på det spåret också. Jag vet ju hur pojken och hans bekanta är - inte det att jag tycker illa om dem eller något sådant, men jag vet ju hur de är. Jag vill inte leda in mina vänner på det spåret - ska de hamna där, så får det bli utan inblandning från mig. Visst, jag har rökt med dem förut, men inte mer. Dricka, det är en grej, det kan jag inte hindra dem från och jag tänker inte försöka heller, men i och med att jag är nyckelperson när det kommer till cb:et så att säga så har jag något större makt där.
Nej, i helgen så blir det bara alkohol. Vännerna är lite oroliga för hur det ska gå för mig med tanke på medicinerna, men jag bryr mig ärligt talat inte. Visst, det är inte nyttigt, men det är inte heller det sämsta som jag har gjort. Min kropp klarar det - det har den gjort förr och det gör den nu med.
Ja... Vad kan jag skriva egentligen? Har varit en bra dag idag, men är väldigt trött. Min kropp behöver egentligen vila, inte vara igång så mycket. Just nu känns det som att jag går på cigaretter och vatten - för att göra A glad så äter jag lite då och då, men det känns mest konstigt. Jaja. Det är så som det är, ännu ett hinder som ska övervinnas innan jag kan luta mig tillbaka bara.
Jag hoppas att ni alla har det riktigt bra!
Det var riktigt trevligt, faktiskt. Förhoppningsvis så blir det lika bra i helgen - då ska jag, A, J, M, L1 och T vara i min boning för att allmänt göra skäl för det faktum att vuxna tycker att vi är oansvariga. I helgen blir det dock ingen cb. Visserligen är det en trevlig effekt, men jag tror inte att jag klarar av det just nu - och för att vara helt ärlig, jag vill inte leda in de andra på det spåret också. Jag vet ju hur pojken och hans bekanta är - inte det att jag tycker illa om dem eller något sådant, men jag vet ju hur de är. Jag vill inte leda in mina vänner på det spåret - ska de hamna där, så får det bli utan inblandning från mig. Visst, jag har rökt med dem förut, men inte mer. Dricka, det är en grej, det kan jag inte hindra dem från och jag tänker inte försöka heller, men i och med att jag är nyckelperson när det kommer till cb:et så att säga så har jag något större makt där.
Nej, i helgen så blir det bara alkohol. Vännerna är lite oroliga för hur det ska gå för mig med tanke på medicinerna, men jag bryr mig ärligt talat inte. Visst, det är inte nyttigt, men det är inte heller det sämsta som jag har gjort. Min kropp klarar det - det har den gjort förr och det gör den nu med.
Ja... Vad kan jag skriva egentligen? Har varit en bra dag idag, men är väldigt trött. Min kropp behöver egentligen vila, inte vara igång så mycket. Just nu känns det som att jag går på cigaretter och vatten - för att göra A glad så äter jag lite då och då, men det känns mest konstigt. Jaja. Det är så som det är, ännu ett hinder som ska övervinnas innan jag kan luta mig tillbaka bara.
Jag hoppas att ni alla har det riktigt bra!
Artemis agerar olämpligt.
Okej, ibland så skäms jag nästan lite för mig själv. Har nu haft ett långt samtal med en kompis till L1s kompis, där jag så gott som lovat att jag ska ha sex med honom.
Varför?
För att bevisa att jag kan få ett ligg snabbare än vad pojken kan få det, att han inte är den enda som kan tycka att jag är attraktiv.
Patetiskt?
Kinda.
Varför gör jag det då?
Ingen jävla aning.
Varför?
För att bevisa att jag kan få ett ligg snabbare än vad pojken kan få det, att han inte är den enda som kan tycka att jag är attraktiv.
Patetiskt?
Kinda.
Varför gör jag det då?
Ingen jävla aning.
En tisdag
Nu så sitter jag här framför datorn igen, vi har temavecka i skolan och då min grupps projektarbete avklarades snabbt och smidigt så kom jag hem i riktigt anständig tid (halv två). Mycket trevligt, faktiskt!
Var ju dock givetvis så att spårvagnarna bestämde sig för att allmänt jävlas med mig och resten av världen, så det slutade med att jag bestämde mig för att promenera en bit och ta bussen istället. Lyckades också med konststycket att missa bussen precis - men tur var väl kanske det, för tack vare detta så fick jag en givande konversation med en av mina medmänniskor!
Började lite randomly prata med en kille på busshållplatsen nämligen, och de 20 minuterna var snart väck. Han gick trean på gymnasiet och ville bli modefotograf - jag är sjukt avundsjuk på hans nagellack!
Ja, ibland får jag höra att jag är översocial. Jag tycker om att prata med folk, helt enkelt. Lite pratsjuk, kanske. Men än så länge så har jag faktiskt till större delen mött positiva reaktioner över detta - de flesta blir faktiskt glada över att någon pratar med dem.
Nåja. Jag vet inte riktigt vad mer jag egentligen ska skriva idag - det har varit en riktigt fin dag. Var extremt trött i morse då jag inte fått nog med sömn de senaste dagarna, men det gör egentligen ingenting. Vädret är sagolikt vackert här också, till och med en sådan soffpotatis som jag får faktiskt lust att gå ut... Trevligt :-)
Ha det så bra, allihopa!
Var ju dock givetvis så att spårvagnarna bestämde sig för att allmänt jävlas med mig och resten av världen, så det slutade med att jag bestämde mig för att promenera en bit och ta bussen istället. Lyckades också med konststycket att missa bussen precis - men tur var väl kanske det, för tack vare detta så fick jag en givande konversation med en av mina medmänniskor!
Började lite randomly prata med en kille på busshållplatsen nämligen, och de 20 minuterna var snart väck. Han gick trean på gymnasiet och ville bli modefotograf - jag är sjukt avundsjuk på hans nagellack!
Ja, ibland får jag höra att jag är översocial. Jag tycker om att prata med folk, helt enkelt. Lite pratsjuk, kanske. Men än så länge så har jag faktiskt till större delen mött positiva reaktioner över detta - de flesta blir faktiskt glada över att någon pratar med dem.
Nåja. Jag vet inte riktigt vad mer jag egentligen ska skriva idag - det har varit en riktigt fin dag. Var extremt trött i morse då jag inte fått nog med sömn de senaste dagarna, men det gör egentligen ingenting. Vädret är sagolikt vackert här också, till och med en sådan soffpotatis som jag får faktiskt lust att gå ut... Trevligt :-)
Ha det så bra, allihopa!
..
Sitter här vid datorn nu och känner mig allmänt matt. Jag somnade inte förrän halv fyra i morse, och sedan så väckte min mor mig halv åtta för att jag skulle få min musik, så nu så är jag verkligen utmattad. Har ändå försökt äta ordentligt idag - det blev faktiskt en riktig middag till och med. Lite läskigt hur mycket som jag gått ner annars, även om det mesta förmodligen är vätskeförlust.
Men nej, äta ordentligt ska man göra, även om aptiten saknas. Annars så orkar man ingenting.
L1 förbjöd mig att supa när jag inte åt, och i och med att hon är den som har största kvantiteten av min sprit så blev det också till att lyda hennes förbud. Lika bra egentligen, även om jag känner ett sug efter att bli rejält jävla packad (eller knulla runt) så förstår jag ju logiskt sett att det inte löser någonting. Alltså är det lika bra att låta bli egentligen, bara låta tiden ha sin gång.
För övrigt fick jag ett infall lite tidigare i veckan, och färgade åter mitt hår! I yngre dagar så har jag haft en hel del märkliga hårfärger men nu så hade jag varit mörkblond (min riktiga hårfärg) en längre period. I torsdags så kände jag dock ett sug efter att göra något nytt, och TADA - här är resultatet! Det syns inte så väl på bilden, men det är färgat i den färg som så vackert går under namnet "Purple Passion". Och lila är det allt!
Men nej, äta ordentligt ska man göra, även om aptiten saknas. Annars så orkar man ingenting.
L1 förbjöd mig att supa när jag inte åt, och i och med att hon är den som har största kvantiteten av min sprit så blev det också till att lyda hennes förbud. Lika bra egentligen, även om jag känner ett sug efter att bli rejält jävla packad (eller knulla runt) så förstår jag ju logiskt sett att det inte löser någonting. Alltså är det lika bra att låta bli egentligen, bara låta tiden ha sin gång.
För övrigt fick jag ett infall lite tidigare i veckan, och färgade åter mitt hår! I yngre dagar så har jag haft en hel del märkliga hårfärger men nu så hade jag varit mörkblond (min riktiga hårfärg) en längre period. I torsdags så kände jag dock ett sug efter att göra något nytt, och TADA - här är resultatet! Det syns inte så väl på bilden, men det är färgat i den färg som så vackert går under namnet "Purple Passion". Och lila är det allt!
Jag är mycket, mycket förtjust i det, kan jag bara säga.
Zuviel Liebe kann dich töten
Jag har fullkomligt knarkat Oomph! de senaste dagarna. Det här är en av mina absoluta favoritlåtar med dem - Zuviel Liebe kann dich töten (översättning för er som inte kan tyska: För mycket kärlek kan döda dig).
Det kommer bli okej.
Om man går i motvind så går man fortfarande
Livet fortsätter faktiskt. Som de flesta av er kanske förstått så tog det slut mellan mig och pojken förra helgen, något som åsamkade mig ett smärre (även om de flesta i min närhet kanske inte definierar det som smärre) sammanbrott. Det blev för mycket helt enkelt, och jag tappade den "kontroll" som jag trodde att jag haft.
Just nu så är jag glad för att så skedde. Visserligen så mår jag fortfarande halvtaskigt rent generellt och rent kasst större delen av tiden, men jag är glad att så skedde. För det är bara i mörkret som man har chans att hitta sig själv.
Den senaste tiden har jag nåtts av flera stora insikter. Den största av de är, att jag faktiskt inte klarar mig på egen hand, vad jag än så gärna vill tro. Jag behöver andra människor, och jag behöver hjälp.
Förra veckan så fick jag tillbaka mitt Fluoxetin och dessutom Atarax som jag kan använda vid behov om ångesten blir för stark. Det kommer att ta tid innan Fluoxetinet börjar ha någon effekt, men det får mig ändå att känna mig bättre - jag vet att jag går i rätt riktning, även om det är svårt just nu.
Mina vänner har varit starkare än vad jag någonsin trodde att de skulle klara av att vara. De har, allihopa, ställt upp för mig till hundra procent. Även när jag har varit mitt absolut sämsta jag, när jag varit tyst och inbunden eller allmänt bara motsträvig, så har de funnits där för mig, hållit mig, kramat mig, talat om för mig att jag är bra. Jag kan inte vara nog tacksam för det.
Det är inte över ännu, denna kamp. Den kommer att fortsätta ett bra tag till, men nu så har jag i alla fall vänt mig om och mött mig själv. Och det är jag glad för.
Blev väldigt förvånad (men glad!) då jag såg att Cilla gett mig en utmärkelse för min blogg. Var en total överraskning, men tack för berömmet! Det värmer.
Allihopa, kom ihåg - om man går i motvind, så går man fortfarande!
Just nu så är jag glad för att så skedde. Visserligen så mår jag fortfarande halvtaskigt rent generellt och rent kasst större delen av tiden, men jag är glad att så skedde. För det är bara i mörkret som man har chans att hitta sig själv.
Den senaste tiden har jag nåtts av flera stora insikter. Den största av de är, att jag faktiskt inte klarar mig på egen hand, vad jag än så gärna vill tro. Jag behöver andra människor, och jag behöver hjälp.
Förra veckan så fick jag tillbaka mitt Fluoxetin och dessutom Atarax som jag kan använda vid behov om ångesten blir för stark. Det kommer att ta tid innan Fluoxetinet börjar ha någon effekt, men det får mig ändå att känna mig bättre - jag vet att jag går i rätt riktning, även om det är svårt just nu.
Mina vänner har varit starkare än vad jag någonsin trodde att de skulle klara av att vara. De har, allihopa, ställt upp för mig till hundra procent. Även när jag har varit mitt absolut sämsta jag, när jag varit tyst och inbunden eller allmänt bara motsträvig, så har de funnits där för mig, hållit mig, kramat mig, talat om för mig att jag är bra. Jag kan inte vara nog tacksam för det.
Det är inte över ännu, denna kamp. Den kommer att fortsätta ett bra tag till, men nu så har jag i alla fall vänt mig om och mött mig själv. Och det är jag glad för.
Blev väldigt förvånad (men glad!) då jag såg att Cilla gett mig en utmärkelse för min blogg. Var en total överraskning, men tack för berömmet! Det värmer.
Allihopa, kom ihåg - om man går i motvind, så går man fortfarande!
.
Min himmel har fallit.
Allt som jag levat för, allt som jag älskat, känns så meningslöst. Jag har förlorat det som betyder mest i hela världen för mig och nu så vet jag knappt hur jag ska kunna stå upp längre.
Så tomt.
Vi har tagit kontakt med vården igen. Jag hoppas och ber att min läkare från förr har tid med mig så snart som möjligt - det har blivit hopplöst tydligt att jag faktiskt inte klarar mig "på egen hand", så att säga.
Just nu, så är allt så tomt. Så tomt.
Jag kommer att göra mitt bästa. Kämpa så hårt jag kan. Men just nu så är det bara så tomt, och tårarna verkar inte vilja sluta falla trots att till och med jag inser att det förmodligen är bäst så här, att det måste vara. Men det hindrar mig inte från att känna en ångest så total över det som hänt att jag helt tycks förlora mig själv.
Nu ska tiden tills jag får träffa min läkare igen ägnas åt det mest basala. Försöka äta trots att hungern är obefintlig, försöka att i alla fall åka till skolan även om jag inte klarar av att prestera det allra minsta när jag är där. Mina vänner och min familj vet - jag har släppt garden helt nu och bekänt det som jag så länge försökt dölja för att skydda dem. De har allihopa sagt att de finns här för mig, och framför allt, att jag inte behöver skämmas för mina tårar längre. Att det är okej. Att det kommer att bli okej.
Jag vet inte hur saker och ting kommer att bli. Jag ångrar inte den tid som varit för trots att jag inte har mått bra under stor del av den, så har den på vissa sätt varit den bästa i mitt liv. Även om smärtan jag känner nu försöker få mig att tro att allt hade varit bättre om jag aldrig hade släppt på min kontroll, släppt in andra i mitt liv, så ångrar jag det inte.
Jag älskar dig fortfarande. Även om det känns som att jag dör utan dig vid min sida, så älskar jag dig fortfarande. Och det viktigaste för mig är att du är lycklig. Det är mantrat som jag upprepar gång på gång nu när tvånget är som starkast - jag förlorade dig eftersom jag inte förstod bättre, men det kommer inte att göra något bättre om jag gör det igen. Jag kommer inte att få dig tillbaka även om jag så skär sönder mitt liv helt och hållet. Jag kommer bara att öka smärtan hos dem som står runt mig.
Vi får se hur det blir när tiden går. Vi får se.
Bloggen kommer att ta en paus tills vidare, i alla fall. Jag måste koncentrera mig helt och fullt på att få mig själv ut från det här. Alla ni som läser och kommenterar, ta hand om er och kämpa på i era respektive liv! Det är vad jag ska göra. Det kan inte fortsätta så här och det förstår jag äntligen fullt ut. Jag sörjer bara att det var tvunget att ske på det här viset. Att jag var tvungen att förlora det som jag älskar mest för att förstå till vilken vidd som jag verkligen älskar det. Vad det är som jag förlorat bara för att jag agerade senare snarare än förr. Vad jag förlorade för att få en halv sekunds njutning och frist från ångesten.
Ta hand om er, allihopa. Det ska jag försöka göra.
Artemis
Allt som jag levat för, allt som jag älskat, känns så meningslöst. Jag har förlorat det som betyder mest i hela världen för mig och nu så vet jag knappt hur jag ska kunna stå upp längre.
Så tomt.
Vi har tagit kontakt med vården igen. Jag hoppas och ber att min läkare från förr har tid med mig så snart som möjligt - det har blivit hopplöst tydligt att jag faktiskt inte klarar mig "på egen hand", så att säga.
Just nu, så är allt så tomt. Så tomt.
Jag kommer att göra mitt bästa. Kämpa så hårt jag kan. Men just nu så är det bara så tomt, och tårarna verkar inte vilja sluta falla trots att till och med jag inser att det förmodligen är bäst så här, att det måste vara. Men det hindrar mig inte från att känna en ångest så total över det som hänt att jag helt tycks förlora mig själv.
Nu ska tiden tills jag får träffa min läkare igen ägnas åt det mest basala. Försöka äta trots att hungern är obefintlig, försöka att i alla fall åka till skolan även om jag inte klarar av att prestera det allra minsta när jag är där. Mina vänner och min familj vet - jag har släppt garden helt nu och bekänt det som jag så länge försökt dölja för att skydda dem. De har allihopa sagt att de finns här för mig, och framför allt, att jag inte behöver skämmas för mina tårar längre. Att det är okej. Att det kommer att bli okej.
Jag vet inte hur saker och ting kommer att bli. Jag ångrar inte den tid som varit för trots att jag inte har mått bra under stor del av den, så har den på vissa sätt varit den bästa i mitt liv. Även om smärtan jag känner nu försöker få mig att tro att allt hade varit bättre om jag aldrig hade släppt på min kontroll, släppt in andra i mitt liv, så ångrar jag det inte.
Jag älskar dig fortfarande. Även om det känns som att jag dör utan dig vid min sida, så älskar jag dig fortfarande. Och det viktigaste för mig är att du är lycklig. Det är mantrat som jag upprepar gång på gång nu när tvånget är som starkast - jag förlorade dig eftersom jag inte förstod bättre, men det kommer inte att göra något bättre om jag gör det igen. Jag kommer inte att få dig tillbaka även om jag så skär sönder mitt liv helt och hållet. Jag kommer bara att öka smärtan hos dem som står runt mig.
Vi får se hur det blir när tiden går. Vi får se.
Bloggen kommer att ta en paus tills vidare, i alla fall. Jag måste koncentrera mig helt och fullt på att få mig själv ut från det här. Alla ni som läser och kommenterar, ta hand om er och kämpa på i era respektive liv! Det är vad jag ska göra. Det kan inte fortsätta så här och det förstår jag äntligen fullt ut. Jag sörjer bara att det var tvunget att ske på det här viset. Att jag var tvungen att förlora det som jag älskar mest för att förstå till vilken vidd som jag verkligen älskar det. Vad det är som jag förlorat bara för att jag agerade senare snarare än förr. Vad jag förlorade för att få en halv sekunds njutning och frist från ångesten.
Ta hand om er, allihopa. Det ska jag försöka göra.
Artemis
Fredagmorgon i skolan
Min bildlektion börjar inte förrän om en halvtimme så jag tänkte fördriva lite tid genom att uppdatera här. Mår inte jättebra idag men försöker hålla modet uppe - nej, jag tänker inte falla för begäret igen! Det ska bli bra. Att jag är så övertygad om det beror förmodligen på att jag är extremt obstinat, men det spelar egentligen ingen roll.
I eftermiddag så ska jag hem till pojken. Antingen bara för kvällen eller så stannar jag där till i morgon någon gång, vi har inte bestämt hur riktigt ännu. Pojken mår inte bra just nu, men jag ska göra mitt bästa för att se om jag inte kan göra det lite ljusare på något vis i alla fall. Tänkte börja med att dra med honom till affären för att köpa cigaretter åt honom (när pojken är pank, vilket han alltid är den här tiden i månaden, så kan han inte röka lika mycket som han brukar, vilket gör att han mår än sämre än vad han faktiskt skulle behöva må) för att sedan allmänt ha en stillsam kväll i hans boning.
Jag lär inte uppdatera förrän tidigast i morgon kväll dock, så jag hoppas att ni alla har det riktigt fint på era respektive håll!
Om vi inte ses snart: Ha en trevlig helg allihopa!
I eftermiddag så ska jag hem till pojken. Antingen bara för kvällen eller så stannar jag där till i morgon någon gång, vi har inte bestämt hur riktigt ännu. Pojken mår inte bra just nu, men jag ska göra mitt bästa för att se om jag inte kan göra det lite ljusare på något vis i alla fall. Tänkte börja med att dra med honom till affären för att köpa cigaretter åt honom (när pojken är pank, vilket han alltid är den här tiden i månaden, så kan han inte röka lika mycket som han brukar, vilket gör att han mår än sämre än vad han faktiskt skulle behöva må) för att sedan allmänt ha en stillsam kväll i hans boning.
Jag lär inte uppdatera förrän tidigast i morgon kväll dock, så jag hoppas att ni alla har det riktigt fint på era respektive håll!
Om vi inte ses snart: Ha en trevlig helg allihopa!
Så trött
Så trött just nu.
Jag vet inte vad jag ska göra, och det tar verkligen musten ur mig.
Dagen har ägnats åt att skriva ihop ett skolarbete med A och J. Eller ja, eftermiddagen i alla fall. Förmiddagen spenderade jag mestadels i min säng, kände mig inte motiverad nog att göra mer. Eller tja, jag satt ju och stirrade på min mobiltelefon, men det räknar jag inte riktigt som att göra något.
Till slut så misslyckades jag åter...
Det var inget som jag ville skulle hända. Långt ifrån. Men helt plötsligt fann jag mig sittande där med föremålet i min hand och blod över hela jävla händerna, FAN. Speciellt som jag cirka två minuter senare får ett sms från pojken där han undrar om jag vill ses i morgon. När jag lovat honom att inte göra det mer.
Jag tror inte att han litar på mig. Det gör ont att veta, men jag tror inte att han litar på mitt ord. När jag berättade om det som hände på tisdagen så sa han nästan ingenting, bara att det var okej och att det var för min skull som han ville att jag skulle lova sådana saker. Men fortfarande...
Jag avskyr det. Riktigt, riktigt avskyr det. Kanske blir det bättre i morgon när jag åter får vara nära honom, men just nu så avskyr jag det. Jag är så rädd. Inte bara för att förlora honom för att han säkert har tröttnat på mig - utan för att han själv nämnt att han (åter) glidit in i en dålig period, och det är... jobbigt.
Alla ni som har någon närstående som har det svårt vet att det är lika förjävligt som när man själv har det svårt. När världen känns jobbig för mig samtidigt - då blir det överväldigande.
Ändå skulle jag, om jag kunde, ta på mig all din smärta ifall det betydde att du slapp ha den.
Berättade för A och J idag om mina missöden, det borde jag nog inte ha gjort... Det är svårt att förstå, det vet jag. Ibland så är det lättare att bara låtsas att det inte finns. A blev upprörd, och jag fick bara mer ångest. Fan. Att det ska vara så svårt. Ibland så känner jag att jag behöver prata om det - men den enda som klarar av att prata om det är pojken, och det är inte rätt att han ska behöva bära mina bördor också. Dessutom... Varför måste folk döma så fort? Jag vet att det är ett felaktigt beteende att trängta så efter att skada sig själv, men måste omvärlden döma det så mycket?
För er som undrar - om jag skadar mig (höll på att skriva när, men det verkar lite för dystert, vi håller oss till om istället), så är det inte för att jag vill det själv. Jag vill inte behöva hålla på på det där viset - men jag har ett tvång inom mig, ett tvång som får mig att känna mig spänd och ångestladdad ända tills jag får utlopp för det tvånget.
Under de två senaste åren har tvånget inte varit allt för starkt. Men av någon anledning så har det återkommit nu, främst de två senaste månaderna, och det är riktigt jävla jobbigt, om ni ursäktar språket.
Det är inte världens mest positiva inlägg idag, jag ber om ursäkt för det. Men det är inte riktigt min bästa dag idag. All min kraft går åt att inte fortsätta skära - att dessutom vara positiv, det är lite för mycket att begära just nu... Förlåt.
Jag vet inte vad jag ska göra, och det tar verkligen musten ur mig.
Dagen har ägnats åt att skriva ihop ett skolarbete med A och J. Eller ja, eftermiddagen i alla fall. Förmiddagen spenderade jag mestadels i min säng, kände mig inte motiverad nog att göra mer. Eller tja, jag satt ju och stirrade på min mobiltelefon, men det räknar jag inte riktigt som att göra något.
Till slut så misslyckades jag åter...
Det var inget som jag ville skulle hända. Långt ifrån. Men helt plötsligt fann jag mig sittande där med föremålet i min hand och blod över hela jävla händerna, FAN. Speciellt som jag cirka två minuter senare får ett sms från pojken där han undrar om jag vill ses i morgon. När jag lovat honom att inte göra det mer.
Jag tror inte att han litar på mig. Det gör ont att veta, men jag tror inte att han litar på mitt ord. När jag berättade om det som hände på tisdagen så sa han nästan ingenting, bara att det var okej och att det var för min skull som han ville att jag skulle lova sådana saker. Men fortfarande...
Jag avskyr det. Riktigt, riktigt avskyr det. Kanske blir det bättre i morgon när jag åter får vara nära honom, men just nu så avskyr jag det. Jag är så rädd. Inte bara för att förlora honom för att han säkert har tröttnat på mig - utan för att han själv nämnt att han (åter) glidit in i en dålig period, och det är... jobbigt.
Alla ni som har någon närstående som har det svårt vet att det är lika förjävligt som när man själv har det svårt. När världen känns jobbig för mig samtidigt - då blir det överväldigande.
Ändå skulle jag, om jag kunde, ta på mig all din smärta ifall det betydde att du slapp ha den.
Berättade för A och J idag om mina missöden, det borde jag nog inte ha gjort... Det är svårt att förstå, det vet jag. Ibland så är det lättare att bara låtsas att det inte finns. A blev upprörd, och jag fick bara mer ångest. Fan. Att det ska vara så svårt. Ibland så känner jag att jag behöver prata om det - men den enda som klarar av att prata om det är pojken, och det är inte rätt att han ska behöva bära mina bördor också. Dessutom... Varför måste folk döma så fort? Jag vet att det är ett felaktigt beteende att trängta så efter att skada sig själv, men måste omvärlden döma det så mycket?
För er som undrar - om jag skadar mig (höll på att skriva när, men det verkar lite för dystert, vi håller oss till om istället), så är det inte för att jag vill det själv. Jag vill inte behöva hålla på på det där viset - men jag har ett tvång inom mig, ett tvång som får mig att känna mig spänd och ångestladdad ända tills jag får utlopp för det tvånget.
Under de två senaste åren har tvånget inte varit allt för starkt. Men av någon anledning så har det återkommit nu, främst de två senaste månaderna, och det är riktigt jävla jobbigt, om ni ursäktar språket.
Det är inte världens mest positiva inlägg idag, jag ber om ursäkt för det. Men det är inte riktigt min bästa dag idag. All min kraft går åt att inte fortsätta skära - att dessutom vara positiv, det är lite för mycket att begära just nu... Förlåt.
Mitt horoskop för morgondagen:
Distorted views
Weak, transient effect: This morning fancies and illusions may become more important than reality. With some people this takes the form of simple daydreams, which are not likely to be a problem. After all, daydreaming is quite harmless. This is not a good time to make decisions or to embark upon a course of action that requires clear thinking. Subconscious influences are often very strong during this time, and they can distort your views in just about any area. Old points of view, habits picked up in childhood, prejudices - all can mislead you under this influence. People with an alcohol or drug problem may have difficulty with this influence. It gives everyone a strong desire to leave the real world, which strengthens some people's dependence on drinking or drug taking.
Pojkens horoskop för morgondagen:
Fair weather
There are wounds that do not heal with time. Instead they start hurting again given certain "weather conditions". If this occurs, subconsciously we will withdraw into ourselves in interpersonal situations, or be oversensitive and react in a hurt manner without apparent reason - or we ourselves become particularly hurtful, without actually wanting to. However, if the weather is fair, as it is now, you have the opportunity to bring these painful things to light - preferably during a personal conversation with someone who is close to you. Looking into painful experiences in this way can make you freer in your behavior, your close relationships and your relation with your body. It can also prevent you from hurting others.
Distorted views
Weak, transient effect: This morning fancies and illusions may become more important than reality. With some people this takes the form of simple daydreams, which are not likely to be a problem. After all, daydreaming is quite harmless. This is not a good time to make decisions or to embark upon a course of action that requires clear thinking. Subconscious influences are often very strong during this time, and they can distort your views in just about any area. Old points of view, habits picked up in childhood, prejudices - all can mislead you under this influence. People with an alcohol or drug problem may have difficulty with this influence. It gives everyone a strong desire to leave the real world, which strengthens some people's dependence on drinking or drug taking.
Pojkens horoskop för morgondagen:
Fair weather
There are wounds that do not heal with time. Instead they start hurting again given certain "weather conditions". If this occurs, subconsciously we will withdraw into ourselves in interpersonal situations, or be oversensitive and react in a hurt manner without apparent reason - or we ourselves become particularly hurtful, without actually wanting to. However, if the weather is fair, as it is now, you have the opportunity to bring these painful things to light - preferably during a personal conversation with someone who is close to you. Looking into painful experiences in this way can make you freer in your behavior, your close relationships and your relation with your body. It can also prevent you from hurting others.
Bröllop
Ja, jag har en grej för bröllop rent allmänt. Tror att jag har nämnt det någon gång innan, men om någon skulle ha missat det så beror detta på att jag har en så extremt romantisk syn på kärlek och äktenskapet. Eller ja, kanske inte på själva äktenskapet, men på ritualen som föregår äktenskapet i alla fall.
Om jag själv fick chansen att ingå detta förbund med en person som jag verkligen var helt säker på att jag ville tillbringa resten av mitt liv tillsammans med, så skulle jag inte göra som mina föräldrar och gifta mig på ett registreringskontor. Nej, det känns fel. Jag menar inte att jag skulle vilja ha en jättelik cermoni i stil med "titta på mig, jag äger er så jävla fett" men jag skulle i alla fall vilja ha en cermoni, en vacker cermoni. Jag har nämligen något för cermonier i sig, vet inte riktigt vad det beror på men så är det.
Jaja, kort sagt kan man säga att jag än en gång går mot mitt utseende och har en passion för vad jag anser är en extrem skönhet i klänningsväg - brudklänningen.
Började tänka på allt det här eftersom en gammal vän till mig gav mig en konstig fråga för några timmar sedan. Det fick mig att börja fundera över hur folk ser på mig, och på mitt förhållande med pojken. Det är... konstigt.
Vet att ni förmodligen inte får ut ett skit av det här inlägget, ni får ursäkta. Men jag behövde få skriva av mig lite.
Bilderna kommer från en av mina mappar här på datorn, har för mig att de kommer från en hemsida som heter riversdell brides eller liknande :-) Jag älskar dem, men för den som är intresserad kan jag även nämna att priset per styck ligger mellan 2000-3000... Euro... Så kanske ingenting du köper för skojs skull :-p
Men fina är de allt.
Ha det fint!
Om jag själv fick chansen att ingå detta förbund med en person som jag verkligen var helt säker på att jag ville tillbringa resten av mitt liv tillsammans med, så skulle jag inte göra som mina föräldrar och gifta mig på ett registreringskontor. Nej, det känns fel. Jag menar inte att jag skulle vilja ha en jättelik cermoni i stil med "titta på mig, jag äger er så jävla fett" men jag skulle i alla fall vilja ha en cermoni, en vacker cermoni. Jag har nämligen något för cermonier i sig, vet inte riktigt vad det beror på men så är det.
Jaja, kort sagt kan man säga att jag än en gång går mot mitt utseende och har en passion för vad jag anser är en extrem skönhet i klänningsväg - brudklänningen.
Började tänka på allt det här eftersom en gammal vän till mig gav mig en konstig fråga för några timmar sedan. Det fick mig att börja fundera över hur folk ser på mig, och på mitt förhållande med pojken. Det är... konstigt.
Vet att ni förmodligen inte får ut ett skit av det här inlägget, ni får ursäkta. Men jag behövde få skriva av mig lite.
Bilderna kommer från en av mina mappar här på datorn, har för mig att de kommer från en hemsida som heter riversdell brides eller liknande :-) Jag älskar dem, men för den som är intresserad kan jag även nämna att priset per styck ligger mellan 2000-3000... Euro... Så kanske ingenting du köper för skojs skull :-p
Men fina är de allt.
Ha det fint!
.
Det kanske inte är meningen att vi ska förstå.
Morgondagens horoskop för övrigt, PANIK
A delicate equilibrium **
During this time you may try to assert your individuality in a relationship. Sometimes this occurs when you feel that you are giving too much in a relationship and getting too little. Or the situation can be the exact opposite; that is, you have been giving too little, and your partner is resentful. Any successful relationship, especially a sexual one, is a delicate balance between the needs and desires of each person as an individual ego and their desire to achieve meaning through a relationship. The equilibrium is very delicate and easily upset now. At this time the two of you have to define what you want from each other. It is sometimes necessary to be quite explicit about what you want, because whatever is left unsaid may very well be the main source of conflict between you.
Vad fan?! Ondskefulla, ondskefulla horoskopsidor! Känns ju fan som att de letar efter ens svagheter. Nej, gud. Jag hoppas då verkligen att så inte är fallet. Jag får allt ta och försöka hitta på något annat att ägna mig åt nu, för det där... det är för personligt. Fasen. Om jag ändå bara hade vetat vad jag ska göra.
Vet att jag är mycket ego för tillfället gällande detta I-landsproblem. Jag ber om ursäkt för det. Men pojken är det viktigaste i mitt liv, utan undantag, och det är han som får mig att fortfarande kliva ur sängen vissa morgnar.
Jag säger inte att jag inte älskar till exempel A eller J, för det gör jag. Men det är en annan slags kärlek, en kärlek som jag i värsta fall faktiskt skulle kunna leva utan. Jag antar att det rent logiskt sett är möjligt i pojkens fall också - men det känns inte så. Varje stund utan honom känns som en stund närmare kanten.
Innan vi träffades så kände jag inte. Jag hade blockerat ut det mesta av mina känslor helt enkelt - gick där i min egen värld, avtrubbad, brydde mig inte särskilt mycket om någonting alls. Men sedan kom han. Och han nådde in till mig, uppmuntrade mig till och med till att börja känna.
När han var otrogen mot mig (en lång historia kort: han rökte på med en killkompis, det slutade med att de sög av varandra. Ursäkta att jag använder så grova ord, men det är det enklaste sättet att göra) så gjorde det så förjävla ont att jag för ett tag funderade på att arbeta mig tillbaka till samma stadie av okänslighet. Men sedan, eftersom han verkligen tiggde och bad mig om det och jag ändå någonstans kände att jag fortfarande ville kunna vara med honom, så försökte jag fortsätta på samma sätt. Genom att känna.
Men varför måste det vara så jävla jobbigt?
Jag vet inte vad jag ska göra. Idéer mottages tacksamt. Om någon skulle ha någon. Vet att det är lite svårt med sådana här saker. Ha det fint allihopa, oavsett!
During this time you may try to assert your individuality in a relationship. Sometimes this occurs when you feel that you are giving too much in a relationship and getting too little. Or the situation can be the exact opposite; that is, you have been giving too little, and your partner is resentful. Any successful relationship, especially a sexual one, is a delicate balance between the needs and desires of each person as an individual ego and their desire to achieve meaning through a relationship. The equilibrium is very delicate and easily upset now. At this time the two of you have to define what you want from each other. It is sometimes necessary to be quite explicit about what you want, because whatever is left unsaid may very well be the main source of conflict between you.
Vad fan?! Ondskefulla, ondskefulla horoskopsidor! Känns ju fan som att de letar efter ens svagheter. Nej, gud. Jag hoppas då verkligen att så inte är fallet. Jag får allt ta och försöka hitta på något annat att ägna mig åt nu, för det där... det är för personligt. Fasen. Om jag ändå bara hade vetat vad jag ska göra.
Vet att jag är mycket ego för tillfället gällande detta I-landsproblem. Jag ber om ursäkt för det. Men pojken är det viktigaste i mitt liv, utan undantag, och det är han som får mig att fortfarande kliva ur sängen vissa morgnar.
Jag säger inte att jag inte älskar till exempel A eller J, för det gör jag. Men det är en annan slags kärlek, en kärlek som jag i värsta fall faktiskt skulle kunna leva utan. Jag antar att det rent logiskt sett är möjligt i pojkens fall också - men det känns inte så. Varje stund utan honom känns som en stund närmare kanten.
Innan vi träffades så kände jag inte. Jag hade blockerat ut det mesta av mina känslor helt enkelt - gick där i min egen värld, avtrubbad, brydde mig inte särskilt mycket om någonting alls. Men sedan kom han. Och han nådde in till mig, uppmuntrade mig till och med till att börja känna.
När han var otrogen mot mig (en lång historia kort: han rökte på med en killkompis, det slutade med att de sög av varandra. Ursäkta att jag använder så grova ord, men det är det enklaste sättet att göra) så gjorde det så förjävla ont att jag för ett tag funderade på att arbeta mig tillbaka till samma stadie av okänslighet. Men sedan, eftersom han verkligen tiggde och bad mig om det och jag ändå någonstans kände att jag fortfarande ville kunna vara med honom, så försökte jag fortsätta på samma sätt. Genom att känna.
Men varför måste det vara så jävla jobbigt?
Jag vet inte vad jag ska göra. Idéer mottages tacksamt. Om någon skulle ha någon. Vet att det är lite svårt med sådana här saker. Ha det fint allihopa, oavsett!
Hm..
Jag har precis kommit hem från stadens vimmel nu, där jag tillbringat några timmar tillsammans med A och J. Måste tycka om dem - även när jag är mitt griniga, allmänt osociala jag så släpar de med mig ut på aktiviteter som till slut till och med får mig att le.
De vet förstås inte vad som hände igår. Det vet bara pojken. Även om jag ville så skulle jag inte veta hur jag skulle tala om det för dem, och jag vill faktiskt inte - jag vill inte lägga det på dem. Vi alla har tillräckligt med problem utan något sådant, för att vara ärlig. Och det var en engångsgrej - believe it or not. Åtminstone ska jag jobba för att det bara ska vara en engångsgrej.
Jag känner mig lite smått patetisk, men i min längtan efter att få reda på hur det egentligen står till för mig och pojken så har jag återgått till en av mina äldre vanor - jag har börjat konsultera våra personliga horoskop. Egentligen är jag inte mycket för de där grejerna, men ibland så fastnar jag framför dem ändå. Jag är tvilling och pojken är vattuman - turligt (?) nog så passar dessa tecken mycket bra ihop. Inte för att det gör det hela särskilt mycket bättre. Gud.
Har infört begränsningar på mig själv nu också, med hur mycket jag får ha kontakt med pojken tills han tydligt visar att det är vad han önskar. Även om jag vill ha honom i närheten så... Tja, det måste vara så här. Och jag vet att det är patetiskt, tro inte annat. Men glöm inte - vi är tonåringar och vi är redan bägge vad som brukar benämnas som "udda". Så vad kan man egentligen göra?
I morgon så ska jag hem till J och göra ett arbete tillsammans med honom och A. Hoppas att det går bra. Det får tiden att gå i alla fall. Jag önskar att ångesten kunde försvinna - jag faller så lätt dessa dagar. Fan.
Hoppas att ni alla har det fint.
De vet förstås inte vad som hände igår. Det vet bara pojken. Även om jag ville så skulle jag inte veta hur jag skulle tala om det för dem, och jag vill faktiskt inte - jag vill inte lägga det på dem. Vi alla har tillräckligt med problem utan något sådant, för att vara ärlig. Och det var en engångsgrej - believe it or not. Åtminstone ska jag jobba för att det bara ska vara en engångsgrej.
Jag känner mig lite smått patetisk, men i min längtan efter att få reda på hur det egentligen står till för mig och pojken så har jag återgått till en av mina äldre vanor - jag har börjat konsultera våra personliga horoskop. Egentligen är jag inte mycket för de där grejerna, men ibland så fastnar jag framför dem ändå. Jag är tvilling och pojken är vattuman - turligt (?) nog så passar dessa tecken mycket bra ihop. Inte för att det gör det hela särskilt mycket bättre. Gud.
Har infört begränsningar på mig själv nu också, med hur mycket jag får ha kontakt med pojken tills han tydligt visar att det är vad han önskar. Även om jag vill ha honom i närheten så... Tja, det måste vara så här. Och jag vet att det är patetiskt, tro inte annat. Men glöm inte - vi är tonåringar och vi är redan bägge vad som brukar benämnas som "udda". Så vad kan man egentligen göra?
I morgon så ska jag hem till J och göra ett arbete tillsammans med honom och A. Hoppas att det går bra. Det får tiden att gå i alla fall. Jag önskar att ångesten kunde försvinna - jag faller så lätt dessa dagar. Fan.
Hoppas att ni alla har det fint.
I skolan
Just nu så är jag i skolan, och i och med datorernas ständiga laggande så kommer det här inte bli något längre inlägg. Tänkte dock försöka få ner något i alla fall, med tanke på att jag varit lite dålig på att uppdatera på sista tiden.
Saker är inte de allra bästa med mig just nu. Igår så föll jag för trycket att skada mig själv igen, något som får mig att må kasst av flera anledningar. Den största av dem är att jag svek vad jag lovade pojken, även om han säger att det är okej.
Men det är ingen mening med att gå ner sig allt för mycket i det, antar jag. Att gå ner sig i det kommer bara sluta med att jag gör det igen, och jag har gjort det där tillräckligt... Men det är svårt. Det kan jag verkligen inte förneka att det är. Det är riktigt svårt.
Mina föräldrar har tack och lov haft stor förståelse för mitt försummande av skolan på sista tiden. Min far sa till och med här om dagen att det inte är världens katastrof ifall jag går ur gymnasiet med betyg som inte är helt fantastiska - något som jag definitivt behövde få höra.
Dock så har ju föräldrarna inte fått veta om gårdagens självdestruktivitet. Jag vill inte skada dem. Det räcker med att jag känner hur pojken blir mer och mer avlägsen för mig, hur det känns som att han sluter sig mer och mer från mig.
Jag hoppas att det bara är inbillning. För jag klarar inte av att förlora honom.
Saker är inte de allra bästa med mig just nu. Igår så föll jag för trycket att skada mig själv igen, något som får mig att må kasst av flera anledningar. Den största av dem är att jag svek vad jag lovade pojken, även om han säger att det är okej.
Men det är ingen mening med att gå ner sig allt för mycket i det, antar jag. Att gå ner sig i det kommer bara sluta med att jag gör det igen, och jag har gjort det där tillräckligt... Men det är svårt. Det kan jag verkligen inte förneka att det är. Det är riktigt svårt.
Mina föräldrar har tack och lov haft stor förståelse för mitt försummande av skolan på sista tiden. Min far sa till och med här om dagen att det inte är världens katastrof ifall jag går ur gymnasiet med betyg som inte är helt fantastiska - något som jag definitivt behövde få höra.
Dock så har ju föräldrarna inte fått veta om gårdagens självdestruktivitet. Jag vill inte skada dem. Det räcker med att jag känner hur pojken blir mer och mer avlägsen för mig, hur det känns som att han sluter sig mer och mer från mig.
Jag hoppas att det bara är inbillning. För jag klarar inte av att förlora honom.
Tanke
Angående att leva sitt eget liv
Presenterat tillsammans med diverse bilder från internet som jag hade nersparade på min dator och som passade för situationen.
Man måste våga leva sitt liv så som man vill leva det, och ta de beslut som man vill ta utan att bry sig om omvärldens åsikter, annars så kommer man aldrig att kunna vara nöjd med det som man redan har.
Om du inte vågar sparka ifrån, om du föredrar stillheten framför kamp i alla lägen, då kommer du förmodligen att kunna leva ett relativt behagligt liv. Men du kommer aldrig - och då menar jag aldrig - kunna uträtta några stordåd, vare sig för dig själv eller för andra. Du kommer aldrig att kunna vara hjälten eller hjältinnan i din egen svenssonroman, du kommer inte ens att äga en huvudroll i det liv som du kallar ditt eget.
Jag vet inte hur det är med er. Men jag i alla fall vill faktiskt vara en viktig roll i det där livet som de kallar mitt. Jag vill vara hjältinnan som faktiskt vågar, trots att hon är rädd. Som deltar i pjäsen som är hennes liv trots att hon inte har en aning om hur manuset slutar.
Jag vill, jag kan, jag vågar!
Och det gör du med.
Presenterat tillsammans med diverse bilder från internet som jag hade nersparade på min dator och som passade för situationen.
Man måste våga leva sitt liv så som man vill leva det, och ta de beslut som man vill ta utan att bry sig om omvärldens åsikter, annars så kommer man aldrig att kunna vara nöjd med det som man redan har.
Om du inte vågar sparka ifrån, om du föredrar stillheten framför kamp i alla lägen, då kommer du förmodligen att kunna leva ett relativt behagligt liv. Men du kommer aldrig - och då menar jag aldrig - kunna uträtta några stordåd, vare sig för dig själv eller för andra. Du kommer aldrig att kunna vara hjälten eller hjältinnan i din egen svenssonroman, du kommer inte ens att äga en huvudroll i det liv som du kallar ditt eget.
Jag vet inte hur det är med er. Men jag i alla fall vill faktiskt vara en viktig roll i det där livet som de kallar mitt. Jag vill vara hjältinnan som faktiskt vågar, trots att hon är rädd. Som deltar i pjäsen som är hennes liv trots att hon inte har en aning om hur manuset slutar.
Jag vill, jag kan, jag vågar!
Och det gör du med.
Skönt! samt lite allmän melankoli
Det är skönt att ha gjort allt som jag måste ha gjort för dagen nu, även om jag kan se hur arbetsbördan radar upp sig för i morgon. Jag har bett min mor att sjukanmäla mig då halva dagen ändå går bort i en dum fotbollsturnering som vi måste närvara vid, och jag vill hellre ha den tiden till att plugga. Jag har historiaprov på tisdag, usch, känner mig inte alls på tårna inför det. Historia är annars ett av mina bästa ämnen - bortser man från svenska och tyska så skulle man väl nästan kunna säga att det är ett av dem som jag har mest talang i. Har dock för tillfället en lärarinna vars undervisningsteknik får mig att längta långt bort från det unkna klassrummet, synd egentligen. Men vad annat kan man göra än att försöka hålla prestationerna uppe ändå?
Jag längtar efter pojken. Han ägnar sig ut en fritidsaktivitet idag, så det finns ingen chans att få tag på honom innan kvällen. Undrar lite smått hur fasen han ska klara av det med tanke på hur hans helg har sett ut, men å andra sidan så vet jag ju att han är van. Får bara hoppas att han kommer ihåg sitt nationella prov i morgon, vore ju förjävligt om han misslyckades med det och fick ett sämre betyg i Svenska B bara för det. Jag menar - visst, jag vet att min pojke är knarkare, men det betyder fan inte att han är någon idiot!
Det påminner mig om en diskussion som jag en gång hade med pojken. Den var tung, jag vet att jag försökte dölja mina tårar för honom vilket bara gjorde honom mer orolig eftersom han trodde att det var hos honom felet låg. Delvis var det kanske också det, även om jag har svårt att formulera det som ett direkt "fel" just i det fallet. Jag kan inte se felen som finns med min älskling.
I alla fall. Vi talade. Pojken lovade mig något och jag kunde inte hindra mig från att dra undan blicken från honom - Jag kunde inte hindra mig själv från att tvivla. Pojken såg det.
"(Artemis)?" sa han tyst. "Tror du mig?"
"Jag vet inte" svarade jag, lika tyst. "Det är inte alltid så lätt att veta om man ska tro eller inte."
"Jag vill att mitt ord ska vara värt något för dig" sa han indignerat. "Jag vill inte att du ska tro att jag är någon jävla pundare..."
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag litar på pojkens ord, det är inte det, men just denna mening fick det att slå till i skallen på mig. En stund stod vi tysta, innan jag kunde säga något igen.
"Men (Pojken), du är ju en pundare."
Han nickade långsamt och lutade sin panna mot min hjässa. Jag kunde känna hans varma andedräkt som pustar mot min hud, en stark kontrast mot den kyliga luften. Så nära, så evig, men ändå så otroligt lätt förgången.
"Jag vet." svarade pojken mig till slut. "Jag vet att jag är en pundare. Men jag vill inte vara en jävla pundare."
Vet faktiskt inte varför det är just denna scen som dyker upp i huvudet på mig idag. Kanske är det för att det är en av de gånger som det känns som att jag har sett rakt in i pojkens själ och verkligen kunnat förstå vad det är som pågår där. En av gångerna när jag har kunnat förstå min älskling helt och fullt ut, på det sätt som vi ytterst sällan KAN förstå andra människor.
Min pojke må vara en pundare. Men han är inte någon jävla pundare.
Jag längtar efter pojken. Han ägnar sig ut en fritidsaktivitet idag, så det finns ingen chans att få tag på honom innan kvällen. Undrar lite smått hur fasen han ska klara av det med tanke på hur hans helg har sett ut, men å andra sidan så vet jag ju att han är van. Får bara hoppas att han kommer ihåg sitt nationella prov i morgon, vore ju förjävligt om han misslyckades med det och fick ett sämre betyg i Svenska B bara för det. Jag menar - visst, jag vet att min pojke är knarkare, men det betyder fan inte att han är någon idiot!
Det påminner mig om en diskussion som jag en gång hade med pojken. Den var tung, jag vet att jag försökte dölja mina tårar för honom vilket bara gjorde honom mer orolig eftersom han trodde att det var hos honom felet låg. Delvis var det kanske också det, även om jag har svårt att formulera det som ett direkt "fel" just i det fallet. Jag kan inte se felen som finns med min älskling.
I alla fall. Vi talade. Pojken lovade mig något och jag kunde inte hindra mig från att dra undan blicken från honom - Jag kunde inte hindra mig själv från att tvivla. Pojken såg det.
"(Artemis)?" sa han tyst. "Tror du mig?"
"Jag vet inte" svarade jag, lika tyst. "Det är inte alltid så lätt att veta om man ska tro eller inte."
"Jag vill att mitt ord ska vara värt något för dig" sa han indignerat. "Jag vill inte att du ska tro att jag är någon jävla pundare..."
Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag litar på pojkens ord, det är inte det, men just denna mening fick det att slå till i skallen på mig. En stund stod vi tysta, innan jag kunde säga något igen.
"Men (Pojken), du är ju en pundare."
Han nickade långsamt och lutade sin panna mot min hjässa. Jag kunde känna hans varma andedräkt som pustar mot min hud, en stark kontrast mot den kyliga luften. Så nära, så evig, men ändå så otroligt lätt förgången.
"Jag vet." svarade pojken mig till slut. "Jag vet att jag är en pundare. Men jag vill inte vara en jävla pundare."
Vet faktiskt inte varför det är just denna scen som dyker upp i huvudet på mig idag. Kanske är det för att det är en av de gånger som det känns som att jag har sett rakt in i pojkens själ och verkligen kunnat förstå vad det är som pågår där. En av gångerna när jag har kunnat förstå min älskling helt och fullt ut, på det sätt som vi ytterst sällan KAN förstå andra människor.
Min pojke må vara en pundare. Men han är inte någon jävla pundare.
Söndag
Det är söndag och jag är allmänt mösig, får jag väl erkänna. Fredag och lördag var rätt vilda men det är inget som jag beklagar, ärligt talat. Det känns som att jag har funnit ny insikt om mig själv, om världen och om hur allt hänger samman, och det gör det värt allting. Visst så smärtar det mig när jag vet att pojkens mor (som jag håller högt av) förmodligen tycker sämre om mig nu än innan, men samtidigt så är jag glad för att jag var ärlig ändå. Jag skulle inte klara av att tala osanning mot henne, hon är en av de få människor som jag verkligen rent instinktivt tycker mycket, mycket bra om.
Usch ja. Vad kan man göra?
Fan vad jag låter drogromantisk.
Jag hoppas att alla ni har haft en bra helg. Just i denna stund så måste jag faktiskt sätta mig och skriva lite skolarbete, men eventuellt så återkommer jag med ett till inlägg senare idag.
Tills dess - ha det riktigt fint.
Kramar
Artemis
Usch ja. Vad kan man göra?
Fan vad jag låter drogromantisk.
Jag hoppas att alla ni har haft en bra helg. Just i denna stund så måste jag faktiskt sätta mig och skriva lite skolarbete, men eventuellt så återkommer jag med ett till inlägg senare idag.
Tills dess - ha det riktigt fint.
Kramar
Artemis
En av de vackraste låtar som jag vet
Det här är Brich Aus med Oomph! från deras senaste album Monster. Videon är en fanvid, så ignorera den och lyssna bara på musiken. Den behöver ingen ytterligare kommentar. Jag älskar den.
It was the age of no regret - Oh yes!
Jag älskar den här. Jag är uppvuxen till ABBA-låtar, i och med att mina föräldrar uppskattar musik nästan lika mycket som jag, och en viss del av mig tycker fortfarande om de tanklösa texterna. Ibland finner jag nästan att man kan finna mer djup i en låt som denna än i många industrilåtar, även om jag kanske för det mesta föredrar musiken i något mer industriellt.
(Sex, Drogen und Industri av Combichrist är givetvis undantagen. Ingenting slår den låten.)
Även om det inte är sommar nu så känner jag ändå igen mig i den här låten. Den får mig att känna mig fri.
Ibland så lyckas man
Oj.
Jag har nu åter funnit varför alla kameror som riktas mot mig när jag inte är vid mina sinnens fulla bruk ska konfiskerats. L1 skickade mig nyss några bilder från en fest för några veckor sedan - hon och jag står bredvid varandra på ett bord med sjalar (What The Fuck?!) så att vi ser ut som någon slags onyktra karikatyrer av Jungfru Maria. För att göra hela saken bättre så står vi och slickar varandras tungor. Vad faaan?
(Nej, vi strular inte. Vi står och räcker ut tungorna för att slicka på varandra. Det ser mycket suspekt ut.)
Om jag ser vad jag tror att jag ser på denna fina bild så ligger det dessutom en bh nere vid våra fötter. Jag vill nog inte veta vem den tillhör. I alla fall så ser man inte brösten för en gångs skull!
Nåja, man får vara glad att man har sådana goda vänner. Vi må klassas i kategorier från "lite speciell" (J eller A) ill "helt jävla galen" (Jag och älsklingen), men vi ställer ändå upp för varandra. Missanpassade till slutet! I morgon ska det supas igen.
Jag kommer att leka snattare och konfiskera alla kameror när morgonen kommer. Hehehe. Just nu är jag på gott humör efter ett långt samtal med L1. Hon är söt. Jag lär förmodligen försöka övertala henne att ha sex med mig och pojken i morgon igen. Tack och lov är inte alla så promiskuösa som jag vid onyktert tillstånd.
Jag har nu åter funnit varför alla kameror som riktas mot mig när jag inte är vid mina sinnens fulla bruk ska konfiskerats. L1 skickade mig nyss några bilder från en fest för några veckor sedan - hon och jag står bredvid varandra på ett bord med sjalar (What The Fuck?!) så att vi ser ut som någon slags onyktra karikatyrer av Jungfru Maria. För att göra hela saken bättre så står vi och slickar varandras tungor. Vad faaan?
(Nej, vi strular inte. Vi står och räcker ut tungorna för att slicka på varandra. Det ser mycket suspekt ut.)
Om jag ser vad jag tror att jag ser på denna fina bild så ligger det dessutom en bh nere vid våra fötter. Jag vill nog inte veta vem den tillhör. I alla fall så ser man inte brösten för en gångs skull!
Nåja, man får vara glad att man har sådana goda vänner. Vi må klassas i kategorier från "lite speciell" (J eller A) ill "helt jävla galen" (Jag och älsklingen), men vi ställer ändå upp för varandra. Missanpassade till slutet! I morgon ska det supas igen.
Jag kommer att leka snattare och konfiskera alla kameror när morgonen kommer. Hehehe. Just nu är jag på gott humör efter ett långt samtal med L1. Hon är söt. Jag lär förmodligen försöka övertala henne att ha sex med mig och pojken i morgon igen. Tack och lov är inte alla så promiskuösa som jag vid onyktert tillstånd.
Missing
En av de finaste FFM-låtar som jag vet. Det här är en fanvid, så den är sammansatt av snuttar från flertalet av Evanescene's andra videor och suger därför rent visuellt imo, men musiken är den rätta i alla fall. I vanliga fall så är jag inte så förtjust i Evanescene, jag tycker att Amy Lee's röst är lite för skrikig för att musiken ska kännas riktigt harmonisk, men som sagt - den här låten är något speciellt. Jag tycker om den.
Tanke
Att älska någon är att alltid finnas där - trots avstånd eller obehag
En bättre dag
Idag är en betydligt bättre dag än gårdagen. Jag har inga lektioner, så skulle egentligen ägnat dagen åt att plugga. Dock så blev det så att jag bara pluggade kanske en tiondel av vad jag hade tänkt mig från början...
Igår så ringde pojken mig när han väl blivit sig själv igen. Han ville höra att allt var bra med mig, och tja, det var det ju ärligt talat inte.
(Sedan så råkar det ju vara så att jag mycket, mycket sällan klarar av att erkänna en sådan sak direkt. Det brukar vara mera "Fråga inte." eller liknande svar, alternativt "Du bryr dig inte, så fråga inte." Jag har en tendens att bli betydligt mycket elakare än vad jag brukar vara i ett upprört tillstånd.)
Så vi pratade. Mitt och pojkens förhållande är till en så stor del uppbyggt på att prata, så det var faktiskt väldigt skönt. Vi bestämde dessutom att vi skulle träffas idag för en kort fika på pojkens lunchrast, vilket vi också gjorde.
(Även om pojkens lunchrast råkade bli en lektion som han inte hade någon större lust att gå på, eftersom hans riktiga lunchrast var väldigt kort. Tider är inte pojkens starkaste sida.)
Nu är allt fint. Jag är inte så där överdrivet hyperlycklig som jag kan vara ibland, men jag känner mig stabil och på den gladare sidan. Ärligt talat så föredrar jag att ha det på det här viset jämfört med att vara hyperlycklig - av erfarenhet så vet jag att det är lättare att behålla en positiv livssituation när jag är på det här viset än hyperlycklig. Det blir som att man går mycket ryckigare i humöret, om ni förstår jag menar?
Jag brukar tänka mig mitt humör som ett streck i vågmönster. Om jag är stabil, så är det små vågor som kommer hela tiden. Om jag är mer instabil, så kan vågorna bli större och mer oregelbundna - jag kan må helt okej och vara nöjd med livet, men så helt plötsligt så händer någon liten småsak och sedan mår jag uselt igen. Om jag är riktigt riktigt instabil och försöker ignorera det av någon anledning, undertrycka mina känslor, så kan vågorna samlas till en stor flodvåg som sköljer över mig på ett sätt som jag omöjligtvis kan kontrollera. Förstår ni vad jag menar? Jag hoppas det.
Har även pratat med A idag också, gällande morgondagen. L1 träffade sin langare igår och köpte fyra flaskor vodka, vi tar och tullar på en eller två av dem i morgon då. Pojken, som faktiskt innehar den mogna åldern av 18 vårar (ett osvikligt tecken på vishet, enligt honom. Enligt mig ett osvikligt tecken på att förfallet är nära), har lovat att inhandla några sexpack åt mig också, så att jag ska kunna allmänt sitta och ha något att göra om de får för sig att ha shottävling igen. Av ren princip så deltager jag nämligen inte i sådana aktiviteter - då senaste gången som jag gjorde det, övertalad av L2 som ansåg att jag omöjligtvis kunde vara så lättpåverkad som jag påstod, avslutade kvällen med att spy över hennes badrumsdörr för att sedan däcka i hennes armar. Jag minns kanske 10% av den kvällen. Vad jag däremot minns betydligt bättre är nästa morgon då jag, med väl påbörjad tillnyktring, skulle ta mig från L2's hem ute i bushen hem till pojkens lägenhet ute i den något mer civiliserade vildmarken på andra sidan världen.
Det var INTE så jättekul, kan jag säga. Så nej tack, inget shotande för mig. Jag tar och dricker folköl istället om vännerna kommer på den goda idén att åter tävla, tack så mycket.
(Däremot så lär jag bli packad ändå med tanke på att jag tyvärr har smak för vodka och att jag och J brukar dricka det som vatten på fester. Men det är okej, dagen efter kommer bara att spenderas med älsklingen ändå. Tanken är att jag ska försöka hjälpa honom med hans tyska, vi får se hur det kommer att gå.)
Vad ska ni syssla med i helgen? :-)
Igår så ringde pojken mig när han väl blivit sig själv igen. Han ville höra att allt var bra med mig, och tja, det var det ju ärligt talat inte.
(Sedan så råkar det ju vara så att jag mycket, mycket sällan klarar av att erkänna en sådan sak direkt. Det brukar vara mera "Fråga inte." eller liknande svar, alternativt "Du bryr dig inte, så fråga inte." Jag har en tendens att bli betydligt mycket elakare än vad jag brukar vara i ett upprört tillstånd.)
Så vi pratade. Mitt och pojkens förhållande är till en så stor del uppbyggt på att prata, så det var faktiskt väldigt skönt. Vi bestämde dessutom att vi skulle träffas idag för en kort fika på pojkens lunchrast, vilket vi också gjorde.
(Även om pojkens lunchrast råkade bli en lektion som han inte hade någon större lust att gå på, eftersom hans riktiga lunchrast var väldigt kort. Tider är inte pojkens starkaste sida.)
Nu är allt fint. Jag är inte så där överdrivet hyperlycklig som jag kan vara ibland, men jag känner mig stabil och på den gladare sidan. Ärligt talat så föredrar jag att ha det på det här viset jämfört med att vara hyperlycklig - av erfarenhet så vet jag att det är lättare att behålla en positiv livssituation när jag är på det här viset än hyperlycklig. Det blir som att man går mycket ryckigare i humöret, om ni förstår jag menar?
Jag brukar tänka mig mitt humör som ett streck i vågmönster. Om jag är stabil, så är det små vågor som kommer hela tiden. Om jag är mer instabil, så kan vågorna bli större och mer oregelbundna - jag kan må helt okej och vara nöjd med livet, men så helt plötsligt så händer någon liten småsak och sedan mår jag uselt igen. Om jag är riktigt riktigt instabil och försöker ignorera det av någon anledning, undertrycka mina känslor, så kan vågorna samlas till en stor flodvåg som sköljer över mig på ett sätt som jag omöjligtvis kan kontrollera. Förstår ni vad jag menar? Jag hoppas det.
Har även pratat med A idag också, gällande morgondagen. L1 träffade sin langare igår och köpte fyra flaskor vodka, vi tar och tullar på en eller två av dem i morgon då. Pojken, som faktiskt innehar den mogna åldern av 18 vårar (ett osvikligt tecken på vishet, enligt honom. Enligt mig ett osvikligt tecken på att förfallet är nära), har lovat att inhandla några sexpack åt mig också, så att jag ska kunna allmänt sitta och ha något att göra om de får för sig att ha shottävling igen. Av ren princip så deltager jag nämligen inte i sådana aktiviteter - då senaste gången som jag gjorde det, övertalad av L2 som ansåg att jag omöjligtvis kunde vara så lättpåverkad som jag påstod, avslutade kvällen med att spy över hennes badrumsdörr för att sedan däcka i hennes armar. Jag minns kanske 10% av den kvällen. Vad jag däremot minns betydligt bättre är nästa morgon då jag, med väl påbörjad tillnyktring, skulle ta mig från L2's hem ute i bushen hem till pojkens lägenhet ute i den något mer civiliserade vildmarken på andra sidan världen.
Det var INTE så jättekul, kan jag säga. Så nej tack, inget shotande för mig. Jag tar och dricker folköl istället om vännerna kommer på den goda idén att åter tävla, tack så mycket.
(Däremot så lär jag bli packad ändå med tanke på att jag tyvärr har smak för vodka och att jag och J brukar dricka det som vatten på fester. Men det är okej, dagen efter kommer bara att spenderas med älsklingen ändå. Tanken är att jag ska försöka hjälpa honom med hans tyska, vi får se hur det kommer att gå.)
Vad ska ni syssla med i helgen? :-)
Within me
Something about you that makes me feel bad
I wasn't there when a thin line destroyed your soul
I search every corner there's nowhere to hide how I feel
Ignorance
Sacrifice
Some days it's harder
Let's face it, it's all about me
Deeply into your own
Deep within me
Life's crawling and wasting my days
Another night gone and I know there will be another way
I'm leading myself to be free in this eternal goodbye
Something about you will make me stronger
Now I'm aware when a man falls Rebound,
My fault I search every corner
Just nowhere to hide how I feel
Ignorance
Sacrifice
Some days it's harder
Let's face it, it's all about me
Deeply into your own
Deep within me
Life's crawling and wasting my days
Another night gone and I know there will be another way
I'm leading myself to be free in this eternal goodbye
Goodbye
Goodbye here I wanna be no more lies!
I wasn't there when a thin line destroyed your soul
I search every corner there's nowhere to hide how I feel
Ignorance
Sacrifice
Some days it's harder
Let's face it, it's all about me
Deeply into your own
Deep within me
Life's crawling and wasting my days
Another night gone and I know there will be another way
I'm leading myself to be free in this eternal goodbye
Something about you will make me stronger
Now I'm aware when a man falls Rebound,
My fault I search every corner
Just nowhere to hide how I feel
Ignorance
Sacrifice
Some days it's harder
Let's face it, it's all about me
Deeply into your own
Deep within me
Life's crawling and wasting my days
Another night gone and I know there will be another way
I'm leading myself to be free in this eternal goodbye
Goodbye
Goodbye here I wanna be no more lies!
Heaven's A Lie
Gnälliga jag.
Jag sitter här och skriver inlägg efter inlägg, det här blir det tredje på lika många timmar. Genant i det närmaste, men jag har ingen aning om vad jag annars ska göra. Har skrivit klart min bokanalys i engelskan nu, har ringt mor, har till och med gjort Illustrerad Vetenskaps IQ-test för skojs skull. Det var ett bra sätt att fokusera på, jag låg likt senaste gången jag gjorde ett sådant test (det tidigare var dock annorlunda utformat än detta) på 117. Ordkunskapen ligger för tillfället på 122.5. Någon Einstein lär jag väl aldrig bli, men det finns andra saker att värdera här i livet antar jag.
Funderar på att stänga av datorn och gå och krypa ner i sängen istället. Ligga och tycka synd om mig själv, bara allmänt hålla mig undan från världen. Kära ni som läser, ni får verkligen ursäkta att jag är så grinig idag, det kan inte vara vidare kul att läsa. Men ni förstår säkert vad det beror på, jag skrev om det lite tidigare idag.
Fan. Att man måste älska någon som kan skada en så lätt. Som säger sig älska en som man är, men vars standard man aldrig kan nå upp till. Jag avskyr det. Riktigt avskyr det.
Funderar på att stänga av datorn och gå och krypa ner i sängen istället. Ligga och tycka synd om mig själv, bara allmänt hålla mig undan från världen. Kära ni som läser, ni får verkligen ursäkta att jag är så grinig idag, det kan inte vara vidare kul att läsa. Men ni förstår säkert vad det beror på, jag skrev om det lite tidigare idag.
Fan. Att man måste älska någon som kan skada en så lätt. Som säger sig älska en som man är, men vars standard man aldrig kan nå upp till. Jag avskyr det. Riktigt avskyr det.
Vad kan man göra?
Tårarna bara faller på mig just nu. Jag försöker göra de saker som jag ska, skolarbeten, planering. Jag försöker att inte vara så här. Men vad kan jag göra? Varför blir det alltid så här?
Inom mig så antar jag att jag vet att det var fel att övertala min läkare till att låta mig sluta med medicinerna. Visst, det fanns nackdelar med dem också, men med Fluoxetinet så var de inte särskilt farliga och de gjorde mig ändå mer stabil, även om jag inte kunde tänka så då. Jag trodde att det var helt och hållet min egen "förtjänst" att jag mådde bättre och därför så tjatade jag tills de tog bort det. Jag har alltid varit bra på att manipulera folk - men just nu så börjar jag inse att även det har sitt pris... Och nu så får jag betala för att ha gömt mig från mina problem. Får betala för att jag börjat tro på de lögner som jag slagit i folk omkring mig.
Jag skakar. Jag skakar och det finns ingen, ingen som kan komma nära mig när det är så här. Det skulle väl vara pojken då, han har lyckats komma på mig några gånger innan, men han är ju... "okontaktbar", om man säger så. Visst, jag skulle kunna ringa honom, men vad skulle det vara värt? Han skulle svara, han skulle kanske till och med bli orolig. Men vad är det värt? Jag sa själv till honom att jag inte skulle bli sur om han gjorde det. Jag ljuger inte för min pojke. Nej, faktiskt inte. De må kalla min moral alternativ i övriga fall, men just i det fallet så ljuger jag faktiskt inte.
Vad är jag rädd för? Att förlora honom, så klart. Det skulle vara mer än vad jag någonsin klarade av som det är just nu, och det som skrämmer mig är att bara det faktumet skulle kunna få honom att gå om han visste om det. Fan.
Just nu - bara gråt. Jag vill falla tillbaka i självdestruktivt beteende, men jag får inte. Jag lovade honom. Även om han inte kan hålla sina löften till sig själv så måste i alla fall jag hålla mina löften till honom.
Jag vet bara inte något annat sätt att göra det på.
Förlåt mig. Nu kommer jag att vara ett allmänt I-landsbarn med I-landsproblem. Jag vet.
Jag är för fan fortfarande bara ett BARN! Varför, varför måste det vara så här? Inget barn skulle behöva ha det på det här viset, det är fan IDIOTISKT!
Ja, jag vet att det är många som har det värre. Men just nu vill jag bara skrika till och med mer än vad jag brukar vilja - och snart, snart kommer jag inte att kunna hålla det inne längre. Snart kommer jag att bete mig så avskyvärt som jag inte vill bete mig, göra de omkring mig illa. Jag vill det inte. Fan. Varför måste jag vara som jag är?
Det är som det är. Men det hindrar mig inte från att önska att det kunde vara på något annat sätt.
Inom mig så antar jag att jag vet att det var fel att övertala min läkare till att låta mig sluta med medicinerna. Visst, det fanns nackdelar med dem också, men med Fluoxetinet så var de inte särskilt farliga och de gjorde mig ändå mer stabil, även om jag inte kunde tänka så då. Jag trodde att det var helt och hållet min egen "förtjänst" att jag mådde bättre och därför så tjatade jag tills de tog bort det. Jag har alltid varit bra på att manipulera folk - men just nu så börjar jag inse att även det har sitt pris... Och nu så får jag betala för att ha gömt mig från mina problem. Får betala för att jag börjat tro på de lögner som jag slagit i folk omkring mig.
Jag skakar. Jag skakar och det finns ingen, ingen som kan komma nära mig när det är så här. Det skulle väl vara pojken då, han har lyckats komma på mig några gånger innan, men han är ju... "okontaktbar", om man säger så. Visst, jag skulle kunna ringa honom, men vad skulle det vara värt? Han skulle svara, han skulle kanske till och med bli orolig. Men vad är det värt? Jag sa själv till honom att jag inte skulle bli sur om han gjorde det. Jag ljuger inte för min pojke. Nej, faktiskt inte. De må kalla min moral alternativ i övriga fall, men just i det fallet så ljuger jag faktiskt inte.
Vad är jag rädd för? Att förlora honom, så klart. Det skulle vara mer än vad jag någonsin klarade av som det är just nu, och det som skrämmer mig är att bara det faktumet skulle kunna få honom att gå om han visste om det. Fan.
Just nu - bara gråt. Jag vill falla tillbaka i självdestruktivt beteende, men jag får inte. Jag lovade honom. Även om han inte kan hålla sina löften till sig själv så måste i alla fall jag hålla mina löften till honom.
Jag vet bara inte något annat sätt att göra det på.
Förlåt mig. Nu kommer jag att vara ett allmänt I-landsbarn med I-landsproblem. Jag vet.
Jag är för fan fortfarande bara ett BARN! Varför, varför måste det vara så här? Inget barn skulle behöva ha det på det här viset, det är fan IDIOTISKT!
Ja, jag vet att det är många som har det värre. Men just nu vill jag bara skrika till och med mer än vad jag brukar vilja - och snart, snart kommer jag inte att kunna hålla det inne längre. Snart kommer jag att bete mig så avskyvärt som jag inte vill bete mig, göra de omkring mig illa. Jag vill det inte. Fan. Varför måste jag vara som jag är?
Det är som det är. Men det hindrar mig inte från att önska att det kunde vara på något annat sätt.
Ont i magen
Usch...
Ja, allmänt usch. Min dag var allmänt fin tills för ungefär en halvtimme sedan (bortsett från en mindre dispyt med min tyskalärarinna i morse - inget ovanligt så det drog inte ner mitt humör allt för länge) då allting helt plötsligt föll igen.
Fan.
Pojken, snälla du, varför gör du så här mot mig?
Jag var i och för sig rätt säker på att det skulle ske för eller senare, men ändå. Jag känner mig något hemsk när jag skriver sådana saker, men någonstans så visste jag det ändå. Ja, jag har alltid varit medveten om att min pojkvän brukar knark, och kanske att han gör det till större omfattning än vad som kan accepteras som "fest"-bruk. Men fortfarande.
Om du ändå visste... Om du ändå visste att jag aldrig kan neka dig någonting, men att det inte betyder att vad du gör inte sårar mig. Du vill inte se mig må dåligt. Men tror du att jag vill se dig förstöra dig själv så där?
Ja, jag är hypokritisk. Men vad kan jag göra? Jag vet inte... jag har aldrig sett det som samma sak när han och jag gör det. Mängden är så olika, syftet, den psykologiska aspekten...
Fan ta dig! Det är inte rättvist att du ska lägga sådana beslut på mig, jag kan inte ta dem och det vet du mycket väl!
Han ringde mig på vägen hem och frågade mig om jag tyckte det var okej att han rökte. Vad fan ska jag svara på något sådant? Jag sa att jag inte kan säga åt honom vad han ska göra, att det måste vara hans eget beslut. Men jag kan ärligt talat inte se varför han ska lova mig saker - lova mig saker på eget initiativ också! - om det ändå bara slutar med att han hittar något satans jävla (ursäkta språket, jag är inte på mitt soligaste humör idag) kryphål i det hela.
Jag har ingen aning om vad jag ska göra.
Fan.
Förlåt allihopa, det här är verkligen extremt ostrukturerat, men jag kan knappt se vad jag skriver för att jag grinar så mycket just nu. Förlåt.
Artemis
Ja, allmänt usch. Min dag var allmänt fin tills för ungefär en halvtimme sedan (bortsett från en mindre dispyt med min tyskalärarinna i morse - inget ovanligt så det drog inte ner mitt humör allt för länge) då allting helt plötsligt föll igen.
Fan.
Pojken, snälla du, varför gör du så här mot mig?
Jag var i och för sig rätt säker på att det skulle ske för eller senare, men ändå. Jag känner mig något hemsk när jag skriver sådana saker, men någonstans så visste jag det ändå. Ja, jag har alltid varit medveten om att min pojkvän brukar knark, och kanske att han gör det till större omfattning än vad som kan accepteras som "fest"-bruk. Men fortfarande.
Om du ändå visste... Om du ändå visste att jag aldrig kan neka dig någonting, men att det inte betyder att vad du gör inte sårar mig. Du vill inte se mig må dåligt. Men tror du att jag vill se dig förstöra dig själv så där?
Ja, jag är hypokritisk. Men vad kan jag göra? Jag vet inte... jag har aldrig sett det som samma sak när han och jag gör det. Mängden är så olika, syftet, den psykologiska aspekten...
Fan ta dig! Det är inte rättvist att du ska lägga sådana beslut på mig, jag kan inte ta dem och det vet du mycket väl!
Han ringde mig på vägen hem och frågade mig om jag tyckte det var okej att han rökte. Vad fan ska jag svara på något sådant? Jag sa att jag inte kan säga åt honom vad han ska göra, att det måste vara hans eget beslut. Men jag kan ärligt talat inte se varför han ska lova mig saker - lova mig saker på eget initiativ också! - om det ändå bara slutar med att han hittar något satans jävla (ursäkta språket, jag är inte på mitt soligaste humör idag) kryphål i det hela.
Jag har ingen aning om vad jag ska göra.
Fan.
Förlåt allihopa, det här är verkligen extremt ostrukturerat, men jag kan knappt se vad jag skriver för att jag grinar så mycket just nu. Förlåt.
Artemis
Klädesfunderingar
I morgon ska ju jag då, om någon undgått att lyckas missa detta, träffa pojken samt hans väninna M. Inför detta så har jag haft flertalet smått panikartade reaktioner i och med att min förmåga att göra ett misslyckat första intryck är i det närmaste mytomspunnet, så omfattande är det.
Men men, istället för att oroa mig sönder och samman för att jag ska lyckas säga något galet eller liknande så tänkte jag centrera min oro kring något konstruktivt istället - jag ska bestämma vad för kläder som jag ska ha på mig för morgondagen!
Jo, håller ni inte med, visst är jag konstruktiv xD
För tillfället så misstänker jag att detta kommer att bäras under morgondagen:
Rutig kjol i min alltid lika älskade skolflicksmodell
Svart linne
Svart skjorta/svart hood
Svarta strumpbyxor
Gröna Converse
Samt halvt uppsatt hår och för en gångs skull ordentligt sminkad, pojken har inte sett mig med riktigt smink på typ en månads tid så det lär chockera honom lite kanske men det får han ta xD
Jo, det kommer säkert att gå bra. Jag är lite nervös just nu bara. Vill ju inte att älsklingen ska få höra dåliga saker om mig. Även om jag inte tror att han skulle bry sig så är det ändå... Äsch.
Men men, istället för att oroa mig sönder och samman för att jag ska lyckas säga något galet eller liknande så tänkte jag centrera min oro kring något konstruktivt istället - jag ska bestämma vad för kläder som jag ska ha på mig för morgondagen!
Jo, håller ni inte med, visst är jag konstruktiv xD
För tillfället så misstänker jag att detta kommer att bäras under morgondagen:
Rutig kjol i min alltid lika älskade skolflicksmodell
Svart linne
Svart skjorta/svart hood
Svarta strumpbyxor
Gröna Converse
Samt halvt uppsatt hår och för en gångs skull ordentligt sminkad, pojken har inte sett mig med riktigt smink på typ en månads tid så det lär chockera honom lite kanske men det får han ta xD
Jo, det kommer säkert att gå bra. Jag är lite nervös just nu bara. Vill ju inte att älsklingen ska få höra dåliga saker om mig. Även om jag inte tror att han skulle bry sig så är det ändå... Äsch.
You spin me right round
Ibland
Ibland vill man gråta
Ibland vill man skratta
Ibland vill man hålla någon nära
Ibland vill man fly
Ibland vill man krossa dem omkring sig
Ibland vill man såra den som betyder mest
Ibland vill man kyssa gift från någons läppar
Ibland så vill man uträtta stordåd
Men jag tror, att mest av allt Ibland, så vill man få vara den som man är och bli älskad för det.
Ibland vill man skratta
Ibland vill man hålla någon nära
Ibland vill man fly
Ibland vill man krossa dem omkring sig
Ibland vill man såra den som betyder mest
Ibland vill man kyssa gift från någons läppar
Ibland så vill man uträtta stordåd
Men jag tror, att mest av allt Ibland, så vill man få vara den som man är och bli älskad för det.
Att drömma till
Jag längtar
Dagen har gått åt att längta efter pojken. Haha, folk som inte känner oss tycker att vår totala tillgivenhet omöjligtvis kan vara riktig, men det är den faktiskt. Varken jag eller pojken tycker nämligen om att gå in för något halvhjärtat och därför så kör vi på för fullt. Ständigt.
Idag så har det varit skola, fick tillbaka matteförhöret samt engelska grammatikprovet. Gick fint på båda (9 av 9 på matten, 74 + 2 av 80 + 4 på engelskan). Jag är nöjd. Har trots allt inte lagt allt för mycket energi på skolan nu på sista tiden - det har varit så mycket annat, kort sagt.
I helgen så ska jag, pojken och vännerna göra något igen. Har ingen aning om var vi ska vara dock, det kan bli ett litet problem. Älsklingen ska lösa antingen på onsdag eller torsdag. L1 ska höra med sin langare om det finns någon chans att få tag på dricka tills fredag.
Ibland undrar jag faktiskt varför vi ändå gör sådana saker. Jag menar, visst, jag vet att det mesta vi gör är accepterat som normalt tonårsbeteende, men ändå!
Jag dricker för att fly. Pojken röker för att fly. J och A dricker för att frigöra sig från sina föräldrar. L1 festar eftersom hon inte känner sig trygg hemma hos någon av sina föräldrar, utan bara tror att de ska börja gnata på henne igen.
Vad är det där för anledningar egentligen? Det är inte ens anledningar, bara förklaringar. Dåliga förklaringar, till och med.
Äsch, jag vet inte.
Idag ska det sökas jobb! Jag har gjort i ordning mitt CV nu, och jag ska börja maila det till lite olika kedjor. Sedan på torsdag så ska jag förmodligen sätta mig med telefonkatalogen under dagen och börja ringa runt. Usch ja. Jag tycker inte om att prata med folk som jag inte känner, men vad ska man göra :-p
Ni får ha det fint, kanske kommer det ett till inlägg idag. Who knows ;-)
Kramar.
Idag så har det varit skola, fick tillbaka matteförhöret samt engelska grammatikprovet. Gick fint på båda (9 av 9 på matten, 74 + 2 av 80 + 4 på engelskan). Jag är nöjd. Har trots allt inte lagt allt för mycket energi på skolan nu på sista tiden - det har varit så mycket annat, kort sagt.
I helgen så ska jag, pojken och vännerna göra något igen. Har ingen aning om var vi ska vara dock, det kan bli ett litet problem. Älsklingen ska lösa antingen på onsdag eller torsdag. L1 ska höra med sin langare om det finns någon chans att få tag på dricka tills fredag.
Ibland undrar jag faktiskt varför vi ändå gör sådana saker. Jag menar, visst, jag vet att det mesta vi gör är accepterat som normalt tonårsbeteende, men ändå!
Jag dricker för att fly. Pojken röker för att fly. J och A dricker för att frigöra sig från sina föräldrar. L1 festar eftersom hon inte känner sig trygg hemma hos någon av sina föräldrar, utan bara tror att de ska börja gnata på henne igen.
Vad är det där för anledningar egentligen? Det är inte ens anledningar, bara förklaringar. Dåliga förklaringar, till och med.
Äsch, jag vet inte.
Idag ska det sökas jobb! Jag har gjort i ordning mitt CV nu, och jag ska börja maila det till lite olika kedjor. Sedan på torsdag så ska jag förmodligen sätta mig med telefonkatalogen under dagen och börja ringa runt. Usch ja. Jag tycker inte om att prata med folk som jag inte känner, men vad ska man göra :-p
Ni får ha det fint, kanske kommer det ett till inlägg idag. Who knows ;-)
Kramar.
\m/
Haha, nu är jag trots allt nöjd med mig själv. Okej, jag fixar inte 2.0, men med tanke på min ålder och utbildningsnivå så är det här ändå att stryka mitt ego medhårs med dessa 1.4. Någon dag ska jag tvinga pojken att skriva det också. Eller kanske inte... Hehe, nej, jag tror att jag låter det vara. Jag misstänker att han skulle lyckas få högre än mig, nämligen xD
Såg precis på klockan och såg att tiden har runnit iväg ganska rejält. Usch ja. Just nu så vill jag bara att tiden ska gå så att det kan bli tisdag eftermiddag snart - Då ska jag träffa min älskling igen och få nosa lite på honom (till information för er som läser - pojken luktar mycket gott och är därför väldigt mysig att sitta och nosa på). Ska ju även då träffa en av hans bästa tjejkompisar för första gången - måste erkänna att jag är lite småskraj för just det. Jag menar, jag har träffat andra av hans vänner förut, men M som denna flicka heter har tidigare varit en väldigt stor del i pojkens liv. De har inte träffats lika ofta nu på det senaste, men senaste gången som de träffades så uttryckte M en önskan om att få träffa mig - i avsikt att "Se så att du har en bra flickvän". Åh nej, ingen press.
Pojken säger att jag ska vara lugn gällande det, att hon inte kommer att bita mig eller något sådant. Men pojken är inte objektiv när det kommer till mig, han tror att folk i allmänhet tycker att jag är trevlig! :p
Nu är det dags för lite middag och sedan så ska jag städa. Ha en underbar kväll!
Såg precis på klockan och såg att tiden har runnit iväg ganska rejält. Usch ja. Just nu så vill jag bara att tiden ska gå så att det kan bli tisdag eftermiddag snart - Då ska jag träffa min älskling igen och få nosa lite på honom (till information för er som läser - pojken luktar mycket gott och är därför väldigt mysig att sitta och nosa på). Ska ju även då träffa en av hans bästa tjejkompisar för första gången - måste erkänna att jag är lite småskraj för just det. Jag menar, jag har träffat andra av hans vänner förut, men M som denna flicka heter har tidigare varit en väldigt stor del i pojkens liv. De har inte träffats lika ofta nu på det senaste, men senaste gången som de träffades så uttryckte M en önskan om att få träffa mig - i avsikt att "Se så att du har en bra flickvän". Åh nej, ingen press.
Pojken säger att jag ska vara lugn gällande det, att hon inte kommer att bita mig eller något sådant. Men pojken är inte objektiv när det kommer till mig, han tror att folk i allmänhet tycker att jag är trevlig! :p
Nu är det dags för lite middag och sedan så ska jag städa. Ha en underbar kväll!
Högskoleprovet
Av rent intresse, så ska jag nu se hur jag klarar av de interaktiva övningsvarianterna av högskoleprovet. Vore intressant att se hur hög nivå som jag lyckades nå upp till, med tanke på att jag ännu inte är 17 år fyllda och väl ungefär medelmåttig i de flesta ämnen bortsett från det svenska språket.
Ha det fint så länge!
Ha det fint så länge!
Musik
Inte den typ av musik som jag vanligen lyssnar på, men jag gillar den här. Inget att lyssna på om man har ångest, dock.
Grubblerier
Jag brukar få höra att jag tänker för mycket. Att jag i min strävan efter att förstå andra så bra som möjligt tolkar in för mycket i deras ord och därför missförstår. Det kanske stämmer, det vet jag faktiskt inte. Tycker det är svårt att se sådana saker om sig själv.
En sak som jag faktiskt inte ägnar mig åt nuförtiden, det är att hata människor. Det tar allt för mycket energi och jag har insett att det faktiskt är mycket få människor som förtjänar att hatas så mycket.
Vissa saker förtjänar hat, däremot. Vissa saker och vissa gärningar. Men jag undrar ändå, är det verkligen värt att lägga så mycket energi på att hata dem? Är det kanske inte bara bättre att vända dem ryggen (i den meningen att man går iväg från problemen, bekämpar dem) snarar än att verkligen lägga ner negativa känslor i dem, om ni förstår vad jag menar?
Fasen, har upptäckt att när jag bloggar så uttrycker jag mig verkligen inte på ett lättförståeligt sätt. Jag är ledsen för det, ska verkligen försöka bättre mig. Men bloggandet är en portal för mig att få ut lite av mina känslor genom - genom att vara anonym på detta vis, så kan jag ge er allt utan att behöva tänka allt för mycket på det. Jag kan vara den jag är, en smått labil tonåring med chevalereska ideal och en (enligt min samhällskunskapslärare) "alternativ syn på moral". Det är faktiskt en befrielse.
Varför skriver jag publikt istället för enbart för mig själv?
Jag skriver faktiskt bara för mig själv också. Men det här är något... annorlunda, som jag tror att ni bloggare förstår.
Nåja.
Ett tips till er som jag faktiskt tycker är riktigt bra, jag använder denna sida ofta och den har gett mig betydligt fler besökare på min blogg. Varför inte klicka in? :-)
Kramar från Artemis
En sak som jag faktiskt inte ägnar mig åt nuförtiden, det är att hata människor. Det tar allt för mycket energi och jag har insett att det faktiskt är mycket få människor som förtjänar att hatas så mycket.
Vissa saker förtjänar hat, däremot. Vissa saker och vissa gärningar. Men jag undrar ändå, är det verkligen värt att lägga så mycket energi på att hata dem? Är det kanske inte bara bättre att vända dem ryggen (i den meningen att man går iväg från problemen, bekämpar dem) snarar än att verkligen lägga ner negativa känslor i dem, om ni förstår vad jag menar?
Fasen, har upptäckt att när jag bloggar så uttrycker jag mig verkligen inte på ett lättförståeligt sätt. Jag är ledsen för det, ska verkligen försöka bättre mig. Men bloggandet är en portal för mig att få ut lite av mina känslor genom - genom att vara anonym på detta vis, så kan jag ge er allt utan att behöva tänka allt för mycket på det. Jag kan vara den jag är, en smått labil tonåring med chevalereska ideal och en (enligt min samhällskunskapslärare) "alternativ syn på moral". Det är faktiskt en befrielse.
Varför skriver jag publikt istället för enbart för mig själv?
Jag skriver faktiskt bara för mig själv också. Men det här är något... annorlunda, som jag tror att ni bloggare förstår.
Nåja.
Ett tips till er som jag faktiskt tycker är riktigt bra, jag använder denna sida ofta och den har gett mig betydligt fler besökare på min blogg. Varför inte klicka in? :-)
Kramar från Artemis
Älsklingen
Åh gud, nu rinner tårarna igen. Men inga sorgsna längre.
Jag skrev för ett tag sedan ett sms till pojken där jag skrev att jag insett att jag måste försöka acceptera att han faktiskt älskar mig som jag är, eftersom jag kommer att såra honom om jag inte gör det och det är det sista som jag vill. Detta svar fick jag nu alldeles nyss:
"Det är bra vännen, det glädjer mig att höra för det gör jag. Jag älskar dig precis som du är. Alltid."
SNYYYYYFT! Ja, här kommer allmänna tonårshormoner till spel. Min älskling då.
Kram till er alla från den allmänt känslosamma Artemis!
"Det är bra vännen, det glädjer mig att höra för det gör jag. Jag älskar dig precis som du är. Alltid."
SNYYYYYFT! Ja, här kommer allmänna tonårshormoner till spel. Min älskling då.
Kram till er alla från den allmänt känslosamma Artemis!
Jobbig natt
Inatt var det en jobbig natt, värre än vad det har varit på länge.
Men morgonen kom till slut, och jag tror att jag med den kanske till och med fann någon insikt.
Jag är trött på att ha det så här. Är trött på att jag gång på gång faller tillbaka ner i ångestträsket och att jag sårar dem runt omkring mig genom att aldrig klara av att bara acceptera deras kärlek, utan ifrågasätter den och nedvärderar mig själv tills inget återstår.
Jag är så jävla trött på det!
Natten var jobbig. Jag lämnade pojken i tårar igår kväll, avskyr att det måste vara så, men jag har så svårt att acceptera att han kan vilja ha mig.
Problemet, eller hur man ska säga, är att jag och pojken är på så olika nivåer. Rent fysiskt så är han betydligt mer estetiskt tilldragande än mig, han har lättare att bli socialt accepterad, hans psyke är lugnare än vad mitt någonsin varit trots att han då och då fortfarande dras neråt. Jag älskar honom mer än vad jag älskar något annat i detta liv och jag vill kunna tro på hans ord när han säger att han älskar mig, men jag har så svårt att göra det. Jag är van vid att vara den smutsiga, psykfallet, horan. Jag är van vid att vara den som ingen vill ha, åtminstone inte på det sättet - ett sätt som inte ställer krav på att jag ska spela en roll, utan faktiskt vara den som jag är.
Pratade om pojkens drogvanor igår också. Senaste tiden har han rökt ganska mycket, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte det var jobbigt. Visst, jag har också gjort det, men inte nära på i den omfattningen som han håller på. Och oavsett vad han säger så är han inte sig själv när han är bäng - nästan densamme, men det är som att prata med honom genom en glasvägg. Han hör, han ser, men allt tar mycket längre tid och allt blir mycket... det är svårt att beskriva det.
Han förstår mig, vi kan prata stillsamt om det. Vi behöver inte bråka om sådana saker, det är världsligt, och dessutom så vill jag faktiskt inte bråka med pojken om jag kan undvika det. Han är ett av de få människor i världen som jag ger allt för och att bråka med honom om något som det gröna... Vad fan, det vore fel. Jag ser det faktiskt inte som ett sådant problem, annat än när han använder det för att fly, som han gjort nu på senaste tiden.
Älsklingen gav mig ett löfte. Han behövde inte ge mig det eller något sådant, jag krävde det absolut inte, men han gav mig ändå ett löfte. Han kommer inte att röka när han ska till skolan dagen efter (låt oss bara säga att det har påverkat hans betyg rätt så rejält...) och han kommer inte att röka när han träffar mig eller när han ska träffa mig dagen efter. Den första delen av löftet var den som jag tyckte var viktigast, den andra spelar inte lika stor roll för mig, men han insisterade ändå på att inkludera den och det är ändå fint av honom. Jag förstår ju att det är ett sätt för honom att försöka visa sin kärlek för mig - men älskade pojken, du behöver faktiskt inte. Dig har jag inga krav av den sorten på, mitt enda krav på dig är att du ska försöka ta så väl hand om dig själv som du kan. Du får skada mig om du vill, så länge du inte skadar dig själv. Det är allt som betyder något.
Igår så stod vi vid busshållplatsen på kvällen. En av pojkens vänner var med oss, men vännen var vänlig nog att begrava sig i en bok en bit bort så att vi fick chansen att prata lite.
Pojken ville veta varför jag var så låg. Jag avskyr att jag är så dålig på att dölja det för honom - andra vänder direkt bort blicken och det ger en tid att samla sig lite grann, men det gör aldrig pojken. Han vill inte att jag ska må på det viset, vill inte att jag ska dölja min ångest. Men samtidigt vet jag ju att han mår dåligt när han ser den - så Varför kan jag inte bara lyckas att dölja den för honom?! Jag önskar att jag kunde. Det skulle vara så otroligt mycket lättare om jag kunde, faktiskt.
Min stackars pojke.
Hemma så distanserade jag mig från föräldrarna genom att låsa in mig på rummet framför en film (Jesus Christ Superstar, om någon skulle vara intresserad). Det är de vana vid, det är ett agerande som jag ägnar mig åt även när jag mår bra. För det mesta är jag för trött rent fysiskt för att orka prata ändå och därför så låter de mig vara ifred.
Hade förnyat mitt löfte till pojken att inte skada mig själv. Kunde därför inte göra det, ville inte heller. Men det är svårt, så otroligt svårt. Men det gick till slut. Natten blev till dag och jag förstod vad det är som är viktigast för mig - att få vara med pojken, att få vara med de av mina vänner som verkligen betyder något, att kunna skriva.
Det blev mycket skrivande i natt. Nu när jag ser på det så är det lätt att se hur mitt sinne arbetade sig igenom ångesten - de första bitarna är bara mörka, ångestfyllda, men sedan fokuserar det mer och mer istället på de ljusa delarna i mitt liv som jag ser så klart när jag befinner mig där i ett dunkelt sinnestillstånd. I slutet så står det nästan bara om kärleken. Kärleken som jag trots allt hyser till så många i detta liv.
Det här blev långt, jag är imponerad om någon av er lyckas ta er igenom det faktiskt. Kanske lite tungt också, jag ber om ursäkt för det. Men ibland är livet tungt, och det måste vara tungt för att bli lätt igen.
Ha det jättefint allihopa!
Men morgonen kom till slut, och jag tror att jag med den kanske till och med fann någon insikt.
Jag är trött på att ha det så här. Är trött på att jag gång på gång faller tillbaka ner i ångestträsket och att jag sårar dem runt omkring mig genom att aldrig klara av att bara acceptera deras kärlek, utan ifrågasätter den och nedvärderar mig själv tills inget återstår.
Jag är så jävla trött på det!
Natten var jobbig. Jag lämnade pojken i tårar igår kväll, avskyr att det måste vara så, men jag har så svårt att acceptera att han kan vilja ha mig.
Problemet, eller hur man ska säga, är att jag och pojken är på så olika nivåer. Rent fysiskt så är han betydligt mer estetiskt tilldragande än mig, han har lättare att bli socialt accepterad, hans psyke är lugnare än vad mitt någonsin varit trots att han då och då fortfarande dras neråt. Jag älskar honom mer än vad jag älskar något annat i detta liv och jag vill kunna tro på hans ord när han säger att han älskar mig, men jag har så svårt att göra det. Jag är van vid att vara den smutsiga, psykfallet, horan. Jag är van vid att vara den som ingen vill ha, åtminstone inte på det sättet - ett sätt som inte ställer krav på att jag ska spela en roll, utan faktiskt vara den som jag är.
Pratade om pojkens drogvanor igår också. Senaste tiden har han rökt ganska mycket, och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte det var jobbigt. Visst, jag har också gjort det, men inte nära på i den omfattningen som han håller på. Och oavsett vad han säger så är han inte sig själv när han är bäng - nästan densamme, men det är som att prata med honom genom en glasvägg. Han hör, han ser, men allt tar mycket längre tid och allt blir mycket... det är svårt att beskriva det.
Han förstår mig, vi kan prata stillsamt om det. Vi behöver inte bråka om sådana saker, det är världsligt, och dessutom så vill jag faktiskt inte bråka med pojken om jag kan undvika det. Han är ett av de få människor i världen som jag ger allt för och att bråka med honom om något som det gröna... Vad fan, det vore fel. Jag ser det faktiskt inte som ett sådant problem, annat än när han använder det för att fly, som han gjort nu på senaste tiden.
Älsklingen gav mig ett löfte. Han behövde inte ge mig det eller något sådant, jag krävde det absolut inte, men han gav mig ändå ett löfte. Han kommer inte att röka när han ska till skolan dagen efter (låt oss bara säga att det har påverkat hans betyg rätt så rejält...) och han kommer inte att röka när han träffar mig eller när han ska träffa mig dagen efter. Den första delen av löftet var den som jag tyckte var viktigast, den andra spelar inte lika stor roll för mig, men han insisterade ändå på att inkludera den och det är ändå fint av honom. Jag förstår ju att det är ett sätt för honom att försöka visa sin kärlek för mig - men älskade pojken, du behöver faktiskt inte. Dig har jag inga krav av den sorten på, mitt enda krav på dig är att du ska försöka ta så väl hand om dig själv som du kan. Du får skada mig om du vill, så länge du inte skadar dig själv. Det är allt som betyder något.
Igår så stod vi vid busshållplatsen på kvällen. En av pojkens vänner var med oss, men vännen var vänlig nog att begrava sig i en bok en bit bort så att vi fick chansen att prata lite.
Pojken ville veta varför jag var så låg. Jag avskyr att jag är så dålig på att dölja det för honom - andra vänder direkt bort blicken och det ger en tid att samla sig lite grann, men det gör aldrig pojken. Han vill inte att jag ska må på det viset, vill inte att jag ska dölja min ångest. Men samtidigt vet jag ju att han mår dåligt när han ser den - så Varför kan jag inte bara lyckas att dölja den för honom?! Jag önskar att jag kunde. Det skulle vara så otroligt mycket lättare om jag kunde, faktiskt.
Min stackars pojke.
Hemma så distanserade jag mig från föräldrarna genom att låsa in mig på rummet framför en film (Jesus Christ Superstar, om någon skulle vara intresserad). Det är de vana vid, det är ett agerande som jag ägnar mig åt även när jag mår bra. För det mesta är jag för trött rent fysiskt för att orka prata ändå och därför så låter de mig vara ifred.
Hade förnyat mitt löfte till pojken att inte skada mig själv. Kunde därför inte göra det, ville inte heller. Men det är svårt, så otroligt svårt. Men det gick till slut. Natten blev till dag och jag förstod vad det är som är viktigast för mig - att få vara med pojken, att få vara med de av mina vänner som verkligen betyder något, att kunna skriva.
Det blev mycket skrivande i natt. Nu när jag ser på det så är det lätt att se hur mitt sinne arbetade sig igenom ångesten - de första bitarna är bara mörka, ångestfyllda, men sedan fokuserar det mer och mer istället på de ljusa delarna i mitt liv som jag ser så klart när jag befinner mig där i ett dunkelt sinnestillstånd. I slutet så står det nästan bara om kärleken. Kärleken som jag trots allt hyser till så många i detta liv.
Det här blev långt, jag är imponerad om någon av er lyckas ta er igenom det faktiskt. Kanske lite tungt också, jag ber om ursäkt för det. Men ibland är livet tungt, och det måste vara tungt för att bli lätt igen.
Ha det jättefint allihopa!
